You’re in a bad way

När jag vandrar på gatorna i Örnsköldsvik den sista dagen är det som att jag aldrig varit här förut, stadens utseende säger mig absolut ingenting, det är ett blankt papper, en stad vars historia är redo att skrivas för mig, min personliga Övik-historia. Problemet är bara att det inte är sant.

Sommaren 1994 låg jag i lumpen i Sollefteå, jag var skyttegruppchef och ryckte in tre dagar efter att jag sjungit om studentens lyckliga dagar och nej de var inte särskilt lyckliga för friheten blev två dagar lång.

Jag hatade lumpen. När grindarna slog igen bakom mig och jag drabbades av en svårbestämbar känsla av existensångest gjorde jag allt för att försöka få frisedel men 75:orna var en av de sista årgångarna, kanske den allra sista, när det fortfarande var svårt att slippa undan, när det ännu sågs som att det var något fel på dem som inte gjorde värnplikten, när det sades ligga dig till last i det framtida arbetslivet om du inte gjort din förbannade plikt. Jag försökte aldrig komma undan när jag mönstrade, jag såg de tio månaderna jag hade framför mig efter gymnasiet som ett avbrott från resten av mitt liv och jag tror nästan aldrig jag tagit ut mig så mycket i hela mitt liv som när jag satt på motionscykeln på mönstringen och trampade för glatta livet för att nå den högsta testresultatsnivån. När jag tänker tillbaka på det känns det väldigt konstigt, men jag var en annan då och det var inte förrän jag kom till Uppsala några år senare som jag la grunden till den jag är i dag.

Anyways – jag avskydde militärtjänsten så fort jag kommit in i den och jag var en urusel gruppchef eftersom mina soldater inte hade någon respekt för mig eftersom jag klädde mig i konstiga kläder och lyssnade på popmusik – jag var så klart bög antog de och en av mina soldater sa också på fullt allvar kommer du närmare mig än tio meter i kväll så dödar jag dig när vi skulle ha julavslutningsfest och jag klätt mig civilt och hade min favvotröja, en tajt röd Adidashistoria som ansågs väldigt provocerande. Det är svårt att jobba under såna förhållanden.

Jag försökte få frisedel, simulerade att jag drabbats av en inryckningsdepression så jävla hårt att jag gick in i väggen på riktigt även om ingen så klart hade sett den där väggen då, efter två veckor var jag så sänkt att jag knappt ville äta och än mindre ställa mig i raka led. Men så kallades jag in till vår major som gav mig den råaste utskällning jag någonsin mottagit, jag var inte värd en frisedel, min jävla lilla fittdepression var ingenting och jag var alldeles för normal för att tro att jag skulle få valsa ut genom grindarna och bli en jävla pundare och ett annat befäl, vars dotter jag i en helt annan stad i ett helt annat liv fem år senare skulle komma att dejta under några underliga veckor, satt bredvid och nickade med och jag föll ihop och var övertygad om att mitt liv var över för jag hade verkligen trott att jag var på väg hem men istället skrumpnade jag som en punkterad boll och tårarna vägrade sluta falla trots majorens ord om att jag var en jävla fjolla och till sist fanns gråten inte kvar utan bara vetskapen om att så här skulle det förbli. Det var jag och Sollefteå och givakt i tio månader, det var bara att rätta in sig och acceptera för den enda vägen därifrån för mig var via fängelset om jag smet undan min plikt och så långt var jag inte redo att gå.

Okej, ge inte upp, prologen är snart slut.

Den totala urlakning som följde av den känslomässiga käftsmäll jag fick den där kvällen medförde dock att livet som värnpliktig blev lättare att uthärda. Jag nådde en mental botten och insåg att det bara var att gilla läget för jag var verkligen inte på väg någonstans. Och eftersom den där majoren som jag inte minns vad han hette ändå någonstans var en verklig människa och ändå uppskattade att jag faktiskt försökte så lovade han mig en vecka senare att om jag ansökte om permission för ett visst ändamål så skulle jag få den beviljad i fem dagar:

O-ringen i Örnsköldsvik 1994.

Egentligen var man tvungen att vara elitidrottare på högsta nivå för att få ledigt för att springa orientering. Det var inte jag, men jag hade utsetts till orienteringsansvarig på mitt kompani och det tas rätt seriöst på det där med karta och kompass i det militära och det innebar att jag fick ledigt från exercisen vissa förmiddagar för att förbereda våra orienteringspass vilket var en skön omväxling och hur som helst så ansökte jag och fick fem dagar ledigt trots att jag inte var berättigad till det. En kille på en annan pluton sökte också och skulle precis som jag springa i H20A kort men han fick avslag och förlät mig aldrig riktigt mig för att jag fick åka men jag var inte redo att vara solidarisk för jag ville så långt bort jag kunde, även om det i det här fallet bara rörde sig om drygt tio mil under fem dagar.

Jag minns inte hur det gick i tävlingen. Jag gjorde mitt bästa för jag hade ändå dåligt samvete mot den andre killen så jag sprang för glatta livet för att på något sätt göra min femdagarsflykt berättigad och jag minns att det var vackert väder vilket det oftast var under solsommaren -94 och jag minns att … jag minns att …

Hm.

Poängen är egentligen att jag inte minns Örnsköldsvik. Jag har gått omkring i den här staden i fem dagar nu och det är oh joy dags att påbörja hemresan om en timme och jag har fortfarande inte känt igen staden. Jag kan inte ens minnas att jag tidigare sett den där hoppbacken som på något sätt dominerar stadsbilden.

Jag minns att jag hade min dåvarande flickvän med mig och att vi bodde i ett litet tält på O-ringens gigantiska campingområde och jag minns att … jag minns att hm jag hade inte tänkt skriva det här men vad spelar det egentligen för roll, det har nästan gått tretton år och det lär ju inte ens förvåna mina föräldrar att jag har haft sex i mitt liv så okej – jag blev av med min oskuld i den här staden och det är egentligen det enda jag minns av Örnsköldsvik. Och ja, jag var nitton och ett halvt och det är väl rätt sent men jag var aldrig någon tjejmagnet på gymnasiet och det hade aldrig blivit riktigt riktigt läge tidigare jo kanske vid ett par misslyckade tillfällen men det får bli en helt annan historia. Det här med sexet har för övrigt inte med det här inlägget att göra, sex har överhuvudtaget sällan med saken att göra när jag skriver. Jag har inte ens kommit fram till den punkt det här inlägget handlar om än.

För vad det här inlägget handlar om är det som hände sedan.

När femdagarsorienteringen var slut och jag och min flickvän, som jag skulle komma att vara tillsammans med i ytterligare ett år innan hon för evigt förlorade mig till Uppsala och de lockelser som den staden förde med sig och som jag hade absolut noll motståndskraft inför, skiljdes åt genom att jag tog en buss västerut mot Sollefteå och hon åkte söderut mot Sandviken. Det var fredagseftermiddag och ångesten växte i mitt bröst för vi hade helgtjänst och jag minns att jag åkte genom de vackra ångermanländska skogarna jag aldrig lärde mig att älska trots att det verkligen är vackert här men de bär med sig så mycket av längtan till en annan tid och en annan plats och ett annat liv vilket som helst, och jag minns att vi hade fysträning på fredagskvällen och att vi spelade fotboll och nu kommer vi fram till Saint Etienne.

För jag älskade vid den här tiden Saint Etienne nästan lika mycket som jag genom hela mitt liv, eller ja sedan tolv års ålder i alla fall, älskat Pet Shop Boys. Jag var kär i Sarah Cracknell, jag tyckte det London de besjöng hade ett sådant skimmer att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen när jag lyssnade på deras skivor.

Och kvällen efter skulle Saint Etienne uppträda på Storsjöyran i Östersund och jag visste att jag var tvungen att åka dit för jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag inte gjorde det men det var ändå sexton mil skog mellan Sollefteå och Östersund och vi hade helgtjänst till klockan sex på lördagskvällen och uppställning halv åtta på söndag morgon. Det var ett dödfött projekt men jag var ung och desperat och jag ville redan då ha något annat något vackrare något finare och den där känslan jag ofta får i mitt bröst att det är roligare någon annanstans och att jag måste hitta den platsen har aldrig varit så stark som den fredagskvällen på fotbollsplanen i ett julikvällsvarmt Sollefteå.

En kille på en annan pluton hade bil. Han hade dock aldrig hört talas om Saint Etienne och hade inget intresse av att köra över halva inlandet en lördagskväll för att gå på nån jävla fjollig festival med något jävla bögigt band. Men om jag betalar ditt inträde då? Nej. Men om jag betalar all bensin och ditt inträde då? Nej. Men om jag betalar bensinen, inträdet för dig och din polare och dessutom ser till så att vi kan köpa sprit i morgon som din polare kan dricka när vi är där då, ja alkohol som jag betalar så klart? Okej då.

Så vid 18-tiden på lördagskvällen for vi genom de ångermanländska och jämtländska trollskogarna med riktning Östersund i en rätt risig Golf och den underliga kompisen satt i det högra framsätet och fyllnade till på öl jag fått köpa av en kille i min pluton som kom från Sollefteå och som hade haft starköl hemma. Själv satt jag i baksätet och tänkte på Sarah Cracknell och var helt nojig av lycka och vågade knappt ens dricka vatten.

Det här med minnet är en underlig pryl. För när jag återsåg Östersund och Storsjöyran för ett några år sedan, när Pet Shop Boys spelade på stora torget på lördagskvällen och avslutade festivalen likt Saint Etienne hade gjort precis ett decennium tidigare, så mindes jag staden och området som hade jag aldrig lämnat det. Östersunds gator satt inetsade i mitt minne trots att jag bara spenderade en nykter men ack så berusande natt där tio år tidigare. Örnsköldsvik är däremot blankt, trots de varma känslor jag uttryckt till staden under de senaste dagarna och trots det som hände här då.

Jag vandrade kring de olika scenerna och The Cardigans hade precis släppt Emmerdale och Nina Persson var så ung likt jag själv och jag minns att jag blev betagen av henne och att hon hade samma frisyr som min flickvän och jag kände verkligen kärlek för henne där jag stod, ja min flickvän alltså och jag skrev senare i ett brev till henne om hur lika de var för jo jag brukade skriva långa och pretentiösa och kanske även fina brev till henne nästan varje vecka och hon blev väldigt glad över liknelsen och Rise and shine gick på repeat hela sommaren när jag var hemma.

I mitt minne har Saint Etienne-konserten sedan länge antagit mytiska proportioner även om jag inte kan erinra mig vilka låtar de spelade. Mina kompanjoner var inte intresserade för fem öre och jag såg dem inte förrän vi åter skulle åka hem men jag stod nästan längst fram och min blick släppte inte Sarah Cracknell under hela konserten och hon var ack så ljuv och ack så ljuvlig och hon hade en boa runt sin hals som hon under ett extranummer slängde ut i publikhavet och jag kastade mig bakåt för att fånga den och tog den och hade den i min näve i flera sekunder tills någon slog mig i bakhuvudet och jag föll ihop på marken och såg aldrig till den igen men jag höll den i min hand och det var tillräckligt.

Jag har inte sett Saint Etienne vid något mer tillfälle trots att jag haft chansen flera gånger. Något har tagit emot för inget kan toppa den där färden västerut som ruinerade mig och visade upp en art av desperation jag tidigare känt endast när jag försökte undfly Sollefteås klor och därefter upplevt en gång till i mitt liv men även det är en historia för ett annat tillfälle.

När vi skulle åka hem vid tretiden på morgonen startade inte bilen. Jag och den mer än lovligt berusade kompisen fick putta bilen genom vad jag minns det som halva Östersund i det svaga gryningsljuset innan vi till sist lyckades få motorn att hacka igång. Under färden tillbaka satt jag i framsätet för kompisen ville sova och föraren nickade även han till flera gånger under den vådliga resan och jag satt på helspänn och slog till honom på axeln varje gång han var på väg för att träffa John Blund. När vi parkerade bilen utanför I21 var klockan sex och reveljen gick och matsalen öppnade för frukost, på söndagen åkte vi bandvagn för första gången och solen gassade och jag kräktes av trötthet när vi stannade för lunchpaus i en skog någon mil från regementet och jag vet inte om jag någonsin varit lyckligare.