Sitter på 113 50 på Sveavägen och världen är trist och grå och bokmanuset stirrar på mig med hånfull blick från datorskärmen och säger kom igen då din jävla loser, låt oss se om du kan få ur dig något, om du är något att ha, om du har något inom dig, om du
Så burrar fickan till och Peter som satt i mitt kök och åt pasta för exakt ett dygn sedan smsar från Phnom Penh och Det är varmt, vackert och underbart, du borde vara här! och jag stirrar ut på den mulna februarigatan och samtidigt hugger magen till eftersom jag druckit för mycket kaffe och livet känns väldigt orättvist.
Sörj icke! Jag sitter väldigt nära där du sitter och tittar ut på samma grå väder, dock inget manus som hånflinar åt mig, men dock ett par sidor med hälsonotiser som ska sättas ihop. Men jag minns med glädje i själen solen som sken på mig när jag gick till jobbet i morse. Dessutom har min tuberkulos-liknande hosta börjat ge med sig, så nu ger inte mina kolleger mig ”du borde åka till ett sanatorium”-blicken längre. Det gäller att glädjas åt det lilla.
Har i NYC har temperaturen gatt fran hela 16 plusgrader forra veckan till 12 minusgrader den har veckan… sa snabbt, och sa tvart, kan det andras! Vanta bara, snart spricker det upp och solen skiner in aven i de morkaste Vasastans-lagenheter! Du ska fa se!
I dag skiner ju faktiskt solen över staden och Stockholm visar sig från sin bästa vårsida, och det innan vi ens nått mitten av februari. Jag vill inte befinna mig någon annanstans i hela världen!