Vittangi – år ett

För ett år sedan i dag hämtade vi Tage från förskolan vid Skanstull med klumpar i våra magar. Han fick krama sina fröknar extra länge, vi rensade hans fack från de sista kvarglömda vantarna, vinkade hej då och gick ut i entrén där all vår packning väntade. Vi tog tunnelbanan upp till Centralstationen och gick svettiga och överlastade mot perrong nummer åtta där nattåget mot Narvik skulle avgå.

Under resan upp blev tåget snart två timmar försenat, en försening som under natten och tidiga morgonen höll i sig. Den sista sträckan lyckades dock lokföraren köra in en del tid vilket aldrig meddelades i högtalarna, så när utropet ja, då var det Gällivare om ett par minuter, Gällivare nästa kom var vi oförberedda, vi trodde det var minst tjugo minuter kvar. Resväskor, vagnar, ryggsäckar, påsar, barn och gravidmagar åkte ut från sovvagnskupén med närmast panisk frenesi, och hade det inte varit för att jag i sista stund lyckades sträcka fram och kila in en kasse med julklappar i dörrspringan som var på väg att glida igen hade jag fått åka vidare till Kiruna. I stället kunde jag pressa mig ut genom tågvagnsdörren som på intet sätt hade gett upp sina försök att stänga sig, och förbannad som ett bi tumlade jag ut på den snötäckta perrongen och hälsades inte bara av Johannas något förvånade föräldrar, utan också av -33 grader på årets mörkaste dag.

Flytten till Vittangi var ett faktum.

Det har hänt en del sedan dess. Johanna har höggravid varit nära att stryka med i dubbelsidig lunginflammation, en dotter har fötts, en son har vuxit upp till en liten pojke som det går att samtala och (ibland) resonera med och ett hus har sakta värmts upp, botts in i och renoverats.

Der är klart att livet här uppe är annorlunda mot det vi var vana vid. Men jag skulle säga att de flesta förändringarna egentligen inte handlar om att vi nu bor i i ett litet arktiskt samhälle beläget sju mil ut i ingenstans öster om Kiruna, utan i första hand om att vi har bytt ett väldigt typiskt medieklassliv i Stockholms innerstad mot ett villaliv på landsbygden. Vi hade kunnat bosätta oss i en håla några mil utanför Köping och tillvaron hade blivit snarlik.

Okej, vissa undantag finns:

• I Köpingtrakten har de inte tre timmar ”dagsljus” per dag just nu.

• De har inte haft snö i mer än två månader redan.

• Där hade troligen inte min svärfar dykt upp oannonserat i dörren en dag och sagt hörru kommer du ut och hjälper mig bära ner renen, varvid vi tio minuter senare hade ett nystyckat djur upphängt i vår matkällare.

Men bortsett från exotiska inslag likt dessa ter sig även livet norr om polcirkeln på många sätt som ett traditionellt landsbygdsliv.

Hur det har gått? Jo tack, tackar som frågar.

Överlag trivs jag väldigt bra i Vittangi. Trots att det på papperet i jämförelse med Stockholms stadspuls kan te sig som ett torftigt liv, hinner vi precis som i Stockholm inte med att ta del av det fritidsutbud som erbjuds. I teorin har jag och Johanna varje kväll i veckan utom lördagar uppbokade för aktiviteter som bio, gympaträningar, badminton, bad, vinklubbar och middagar, men i praktiken orkar vi gå på högst en tredjedel av arrangemangen.

Till skillnad från i Stockholm där vi kanske socialiserade med andra människor efter arbetstid en eller max två kvällar per vecka, umgås vi här med andra säkert fyra eller fem av dessa veckodagar. Okej, umgänget är snävare då vi i regel tar Johannas systers familj ena dagen och Johannas föräldrar nästa för att sedan börja om igen, men eftersom vi trivs i deras sällskap ser jag inte riktigt problematiken i det.

Jo, jag saknar Stockholm och människorna där. Men konstigt nog är det främst när jag är på plats som saknaden infinner sig, jag kan finna mig gå längs gatorna på Söder och i Vasastan och i realtid sakna dem, men från 125 mils avstånd i Vittangi funderar jag inte så mycket på det gamla liv som fortgår i vår frånvaro. Ibland scrollar jag förbi händelser och bilder i nätflödet som jag hade velat bevista, men ärligt talat är risken stor att jag även om vi varit kvar i Stockholm skulle sagt äh jag orkar inte och i stället tryckt igång veckans avsnitt av ”The good wife”. Men visst, möjligheten hade ju funnits.

Rent praktiskt är vårt liv rätt bekvämt även här. I stället för att ha 150 meter till Konsum har vi nu 300, och byns pizzeria är vassare än den lokala pizzahökare vi begagnade oss av i kvarteret på Söder. I Vittangi levereras posten i regel vid niotiden på morgonen i stället för tre på eftermiddagen, vårt fasta bredband är dubbelt så snabbt som det vi kunde få på vår adress i Stockholm och det finns till och med hyfsad 4G-täckning om man är Tele2- eller Telenorkund. Eftersom alla här uppe har Telia, som däremot inte fått tummen ur ännu, gör detta visserligen varken från eller till i praktiken.

Däremot är det tveklöst så att livet här uppe kräver viss planering. Bortom det Coop Nära och OK-macken erbjuder (skoterbutiken i byn har jag inte vågat mig in i) finns de närmaste affärerna i Kiruna och Gällivare, som inte heller erbjuder någon större flora av butikskedjor bortom H&M, Lindex, Kappahl och Elgiganten. Ska man ta bussen in till Kiruna går tre dagliga turer i varje riktning på vardagar, två på morgonen och en på eftermiddagen in, tvärtom hem. På helgerna får man hålla sig med egen bil, likaså om man vill åka ner till Gällivare. Att fråga om man ska handla något åt andra när man ändå ska köra in till stan hör därför till god sed. Vi har också under det senaste året ökat frekvensen i vårt näthandlande så markant att det snarare är regel än undantag att Tage frågar Ska vi till affären och hämta något paket i dag? när vi hämtar honom från dagis.

Intimiteten slutligen. Alla har koll på varandra i viss utsträckning här, man vet vem som har gjort vad, om någon är sjuk, om en person har vunnit på tipset och vilka som var inblandade i olyckan som brandkåren ryckte ut på senast räddningstjänstens larm ljöd över byn. Många verkar också veta vem jag är även om jag inte har en aning om vilka de är, att Mona och Rogers äldsta dotter köpt sina farföräldrars hus och flyttat hem har nästan alla koll på och att hon tog med sig man och barn i flytten upp likaså. Än så länge har jag dock inte upplevt det här som något negativt, nyfikenheten har en varm botten och jag får känslan av att den till största del handlar om genuin omtanke om människorna. Och kanske är det väl så när man bor bortom all ära och redlighet, man har inte råd att vara ogin i någon större utsträckning utan värnar om de få som finns i ens närhet.

En dag i vintras när Johanna låg på sjukhuset i Sunderbyn med sin flora av influensor och lunginflammationer gick jag och Tage hem till Johannas syster Niddi för att Tage skulle få leka med sin kusin Ville. Ett bit från målet mötte vi en äldre dam på gatan. Hon stannade och frågade frankt Vems barn är du? Jag blev först en smula paff, kom av mig, innan jag fick ur mig Öh, njae, jag är nog ingens, inte här i alla fall, men min son Tage här i pulkan ska hem till sin kusin Ville som bor i huset där borta och leka. Hon sken genast upp. Jahaa, är det du. Jamen då vet jag ju vem du är.

På något sätt är det första året i Vittangi i ett nötskal.