Åh, Sandviken. Kära kära Sandviken som aldrig kommer att låta sig skakas av från min rygg.
Minnesgoda läsare kommer ihåg att jag skrev om juldagsutgången för några veckor sedan, och hur jag i en passus nämnde att vi plåtades av en vimmelfotograf. Ja, för vi fastnade uppenbarligen, jag och min vän Jennie. Och nej, jag har inte exakt samma kläder som på självporträttsfotot jag publicerade häromdagen, jag har uppenbarligen bara dålig fantasi. Skjortan är en annan, slipsen är en annan, tröjan är densamma. Jag utgår även ifrån att jag har andra kalsonger. Byxorna kan dock vara identiska, det förtäljer varken historien eller minnet.
Av någon anledning ser alla andra – det fanns uppenbarligen motiv nog för 143 kort – ut att vara så mycket mer lössläppta, galna och fulla i fan än vad vi är. Vad var det vi saknade? Hotshots innanför västen? Nej, för det hade vi druckit på Lillpuben innan vi gick dit. Vi beställde fasiken en hel jäkla bricka. Vad hade vi för det? Uppenbarligen ingenting.
Så hör jag Kulturnytt vara så där kulturligt syrlig och överseende mot Rocky Balboa på ett sånt där sätt som jag säkert också brukar vara när jag inte riktigt kan acceptera att jag gillar någonting, och minns att jag ju tänkt skriva en sorts drapa om Rockys förhållande till sina minnen och svårigheten att släppa det förflutna (och egentligen skriva om mig själv så klart). Nu har den ju premiär i morgon och mitt schema ser ack så fullt ut. Hm. Kanske på söndag.
UPPDATERING: Dessutom blir jag rätt upprörd över att Kulturnytt på klassiskt svepande von oben-vis utan att ange några källor påstår att de flesta ”tycks vara överens om att ytterligare en Rockyfilm inte är vidare värdigt”. Filmen har fått fina recensioner överlag, har ett snittbetyg på 7,7 på Imdb och konsensus (som jag tolkat det) verkar vara att Stallone faktiskt just knytit ihop säcken på ett bra sätt. Lågt.
Håller med dig! Vilken fånig liten recension. Bah.
Ju mer jag tänker på det, desto mer stör det mig. Inte specifikt det här fallet egentligen, men jag har verkligen svårt för när recensenter – eller skribenter i stort – uttrycker svepande åsikter som indikerar att något har floppat trots att det egentligen inte gjort det, eller påstår att det råder konsensus kring att något är bra eller dåligt trots att verkligheten såg helt annorlunda ut när det begav sig (oftast kommer de här svepande beskrivningarna några månader i efterhand, när ingen orkar gå tillbaka och kolla hur det verkligen var). Jag tycker tyvärr att det är rätt vanligt.
Nu kommer jag så klart inte på några bra exempel bara för det, vilket ju medför att jag själv uttrycker mig specifikt om något jag inte kan konkretisera. Hm.