I dagens Boklördag i DN skrivs det om blurbar, det vill säga små ryckcitat på omslag eller flikar där författarkompisar hyllar varandras böcker. Eftersom DN inte riktigt tror på det här med internet så ligger inte artikeln ute på nätet, så ni får tro mig på mitt ord.
Blurberismen är inte särskilt stor i Sverige ännu men på frammarsch och då främst inom den mer lättsmälta delen av litteraturen om mina egna iakttagelser är korrekta. Att det inte tagit fart här är inte så konstigt, jantelagen stipulerar att man inte ska förhäva sig och tro att man är något värd och därför bör man vänta med mössan i hand tills recensionerna ramlat in och är de goda så klipper man hövligt några citat till pocketen eller en andraupplaga, citat man inte bett om och som därför går fria när man ska ställas inför vem tror han att han är-domstolen.
I den anglosaxiska världen, där man mindre ofta står med mössan i hand och väntar på att det ska regna mannagryn från himlen, används det även inom den fina litteraturen. När jag intervjuade Naomi Klein häromveckan pratade hon lyriskt om hur hon fått en blurb till ”Chockdoktrinen” av sin idol John Berger, han skriver på fliken att boken både provocerar och lugnar, vilket hon tyckte var det finaste beröm hon kunde få.
Jag tror jag tänker börja använda mig av blurbar. Jag tänker nu inte främst på litteraturområdet – där har jag ju redan gått ett steg längre i och med att jag i går publicerade fyra blurbar om ett ännu inte ens färdigskrivet verk, avgivna av världens bäste Peter – nej, jag tänker mig ett större, mer privat sammanhang. Som i går kväll till exempel, då en kollega på TT:s julfest efter middagen spände ögonen i mig och undrade om jag hade någon flickvän. Nej, svarade jag sanningsenligt varvid kollegan replikerade men du är ju värsta kapet! och skakade uppgivet på huvudet och undrade vartåt världen var på väg.
Frågan är bara var man ska fästa de här små omdömena. En lapp i bröstfickan om man har skjorta, som sticker upp lite så där avslappnat nonchalant? Några rader i tusch på kinden? Upptryckta t-shirts? Så många frågor att ta ställning till.
Och jo, det är väldigt tidigt att ha julfest redan den 23 november.
Åh! Det är ju bara att gratulera! Vilket underbart sätt att avsluta jobbveckan, att få höra att man är värsta kapet. Varför säger man inte det till folk lite oftare? Det är ju världens bästa komplimang. Jag ska genast börja använda den. Börjar redan nu; Daniel, det är klart att du är värsta kapet. Det kändes bra. Nu ska jag gå och säga det till min frisör och lite löst folk på stan som ser ledsna ut.
Vem var det som sa att du är värsta kapet? Det här kan jag lika gärna fråga dig på lunchen. Men jag väljer att göra det här.
Håhå, den hemligheten tar jag med mig ner i graven.