Bra fest på förlaget i går. Lite mindre folk än förra året inbillar jag mig, men god mat, fri bar (ständigt detta gissel eftersom jag är en så svag människa) och därtill nymodigheten disco. Jag och min röda slips kunde ses på dansgolvet i en kvart runt klockan halv elva. Och jag var heller inte kvar sist i år. När jag gick någon gång vid halv ett var det fortfarande rätt många kvar. Good Danny.
Mest intressant var kanske att det inte kändes särskilt jobbigt att prata om det för tillfället något stillastående romanprojektet. Att säga att jag ska skriva om stora delar för att göra det hela supervärldsbra verkade inte tas emot med skepsis, utan snarare förståelse och uppmuntran. Därtill känns det också som att det faktiskt kan bli det – supervärldsbra alltså – om jag bara ger mig fan på det. Och eftersom jag har för avsikt att inte sållas bort från förlagets festinbjudningslista till nästa höst (något jag hört ryktas till sist sker om man inte levererar) så är det ju bäst att sätta igång. För det är ju som Jonas Karlsson sa i någon intervju häromdagen angående sin kommande novellsamlingsdebut: till fem procent skriver han för att han så gärna vill använda meningen i dag ska jag äta lunch med min förläggare. Jag skriver till fem – nej låt oss höja ribban och säga tio! – procent för att kunna säga jag ska gå på mitt förlags fest i kväll.
Dags att rusa till jobbet.
Tyckte väl jag såg en röd slips igår. Visst var det trevligt, och det var skönt att slippa dansa salsa. Pet shop boys är för övrigt fantastiska – utgår ifrån att du såg dem på Cirkus senast.
Det är verkligen bra att gå på fest i röd slips och i övrigt helt svartklädd. Den lilla färgklicken gör att man lyser som en julgran.
Visst var jag på Pet Shop Boys på Cirkus i somras. När jag tänker efter har jag nog sett samtliga svenska PSB-konserter…
Well, det är alltid bra att synas. Förutom om man dansar salsa i onyktert tillstånd.
Cirkuskonserten var min första, faktiskt, trots en livslång kärlek. Det skadar ju inte att senaste skivan är så fantastiskt bra heller.
Själv får jag tyvärr erkänna att jag inte alls går igång på Fundamental. Jag gav den tre plus när den kom, och recenserade den så här för TT Spektra:
Ända sedan de första rapporterna dök upp i januari om att Neil Tennant och Chris Lowe var på väg att släppa sitt bästa album på ett decennium och jämförelser gjordes med 1993 års ”Very”, har jag svävat på ljusblåa moln. När ”I’m with stupid” nådde mina öron satt jag tryggt kvar på molnet. Singeln var inte riktigt lika bra som jag hoppats, men det är å andra sidan aldrig duons förstasinglar – andrasingeln ska vara diskorökaren – men den pekade i rätt rikning, den berättade att nu jädrar kommer en skiva som ska hålla er på dansgolven tills brittsommaren ebbat ut.
Och så sitter jag här med ”Fundamental” och känner mig smått gråtfärdig. För det här är ju inte ”Very” – skivan som historiens bästa syntpopduo kunnat släppa åtta singlar från, men valde att nöja sig med fem. Istället har vi ett album där ett antal såsiga ballader nästan kvaddar festen. Neil Tennant dricker enligt egen utsago helst champagne framför allt annat, men kvällen när han satte låtlistan borde han ha lämnat Dom Perignon-flaskan ifred, för resultatet förvånar mig. ”Luna Park”, ”Indefinite leave to remain” och inledande halvsåsiga ”Psychological” hör inte hemma på ett PSB-album. Fan, de platsar inte ens på en skiva av Erasure.
Det som räddar ”Fundamental” är fyra väldigt kompetenta diskolåtar – förutom nämnda ”I’m with stupid” även ”Sodom and Gomorrah show”, ”Minimal” och ”Integral”. Den sistnämnda är det bästa de gjort för dansgolven sedan ”Go west”. Enligt normal PSB-logik skulle den alltså ha varit singel nummer två. Nu blir det ”Minimal” istället. Något står inte rätt till i Pet Shop Boys-land.
Inte helt fel recension, egentligen. Ungefär som du skriver var mitt intryck de första tjugo lyssningarna. Men sedan hände något – svårt att beskriva. Det uppstod någon slags effekt när jag lyssnade på ”Psychological”, som jag varit djupt pessimistisk inför. Dessutom fick jag en aha-upplevelse till ”Indefinite leave to remain” och insåg plötsligt att oj, jag tycker denna skiva är det bästa de gjort sedan ”Behaviour”. ”Integral” är lätt en av deras topp-fem låtar för mig, fast där kommer inget någonsin att hota ”Two divided by zero” och ”It couldn’t happen here”…
Nej, jag tycker inte att de lugna låtarna kommer i närheten av ”Behaviour”-klass hur många gånger jag än lyssnar på dem. Och att de valde att släppa såsiga ”Numb” som tredjesingel istället för ”Integral” är fan i mig tjänstefel. Jag fattar inte hur de tänkte.
Det beslutet kan jag dock hålla med om, är helt ofattbart. Men, de har väl sina anledningar. Haha. Jag minns förresten konserten, där allting var frid och fröjd förutom den minst sagt såsiga delen med ”Dreaming of the queen” (som jag aldrig gillat) samt när Neil drog fram gitarren. Mjäeh. Jag föredrar discodunket.
Fast jag gillar ändå när Neil goes akustisk, det är något sött över det eftersom det rimmar så illa med hans personlighet, särskilt eftersom han i flera intervjuer berättat om hur svårt han tycker det är att sjunga och spela gitarr samtidigt. Fast jag tror jag hört honom inleda den akustiska delen med frasen ”We were never asked to perform on MTV Unplugged for some reason bla bla bla” fem gånger vid det här laget.
Heh. Inte lätt med mellansnack. Visst, det är något nästan gulligt med Neil vid gitarren. Men, ja… jag passar. Intrycket jag fick var ändå att denna konserten var ganska bra om man jämför med andra PSB-konserter. Men vad vet jag? Anyhow. Ikväll ska jag på Iron Maiden, haha. Det blir… kul. Fast de spelar bara nytt…