Jag pushade för det redan häromdagen men det tål att sägas igen: Från och med nu finns allstå ”Pol Pots leende”, av världens bäste Peter Fröberg Idling, att köpa som pocket. Om ni inte läst den ypperliga boken redan vill jag bara påminna om att åtminstone Dagens Nyheter ansåg att just denna skapelse var det viktigaste som hände i litteratur-Sverige förra året – och då snackar vi överhuvudtaget. För på något annat sätt går det inte att tolka att Peter nominerades i litteraturklassen till deras kulturpris.
Och när jag nu ändå är igång och framhäver mina vänner, så vill jag bara tipsa om att Gunnar Ardelius är stort uppslagen i Göteborgs-Posten i dag, med anledning av hans nyligen utkomna roman ”När du blundar tittar jag”. Läs! Och köp (boken alltså, eller ja, köp GP också om ni vill). Gunnars första bok ”Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket” blev Augustnominerad i barn- och ungdomsklassen förra året, och han fick även det finfina priset Slangbellan för den. Det är ju inte heller särskilt illa.
Det är lite intressant det här med författare och deras författarvänner. Hur fungerar det egentligen? Är man kompisar först och sen blir alla författare i samma gäng? Eller blir man bekant med andra skrivande personer och på så sätt kompisar? Författare känns ju onekligen mer exotiskt än att jobba på posten eller dagis och på så sätt bli kompis med folk. Så jag inbillar mig att alla författare söker sig till varandra så att de kan ha intellektuella litterära salonger och gå med basker och dricka rödtjut…ja nästan iallafall 😉
Det är klart man lär känna en del människor om man hänger i vissa kretsar och springer på uppläsningar och bokreleaser och sånt, men i fallet med Peter så började vi vår sagolika karriär som vapendragare redan 1996 (vissa källor säger till och med 1995), och det är en historia som skulle kunna bli minnesjunkieinlägget av guds nåde tror jag…
sara: det handlar också om något mindre glamouröst. skrivande är en hopplöst solitär sysselsättning och att hänga med andra som skriver blir ett slags substitut för det, för de flesta andra, självklara umgänget med kollegor på arbetsplatsen. ältandet av vändpunkternas dynamik, olika metanivåer och det sublima i cartarescus bildspråk är inte heller särskilt socialt gångbart. däremot gör det sig bra till rödvin.
Aha. Trots att det är ett rätt så ensamt yrke så är jag ändå avis.