Jag hajar alltid till den 30 april nu för tiden. Jag har på något sätt helt kommit att glömma bort hur viktig den här dagen varit under en stor del av mitt liv, hur den under ett antal år var årets främsta helgdag, och då inte bara under de fyra år jag verkligen bodde i Uppsala, utan även under hela 00-talet när jag likt en noggrant ställd klocka tog pendeln upp från Stockholm tidigt på förmiddagen och fröjdade mig i andanom dagen lång.
Här i nordligaste norr har jag i stället för att omfamna Valborg i år mest irriterat mig på den, tycker att det är ett otyg att skolorna är stängda eftersom det ger missnöjda barn som tvingas till fritids och dagis när flertalet av deras kompisar får vara lediga. För jag ser inte varför jag skulle vara ledig från att arbeta i dag, bara för att det ska tändas en eld nere vid älven klockan sju i kväll.
Men så står jag i köket och diskar undan frukosten och hör min gamla Uppsalakompis Christer Engqvist, som till skillnad från mig förblev Uppsala trogen och kom att bli Sveriges Radio-journalist, rapportera i P1 från Fyrisån där förberedelserna inför årets forsränning pågår för fullt och han intervjuar några studenter om dagens planer efter att de tagit sig igenom forsarna, hur de i sitt ungdomliga övermod är helt övertygade om att de utan problem kommer att orka kalasa från målgång (forsränningen är till skillnad från resten av Uppsalavalborg rätt strikt alkoholfri) fram till sent i natt.
Och som vanligt hugger något till. Inte direkt saknad, mer ett vemodigt konstaterande hur avstånd i kombination med hur livet obönhörligt rullar vidare får minnet att blekna. Eller nej för den delen, minnena har inte bleknat och stryk inläggets inledning för jag har inte glömt – de finns där allihopa – men de har blivit inaktiva, arkiverade. Och det är så klart precis som det ska.
Men jag unnar mig i alla fall dagen till ära några minuters bitterljuvt vältrande i minnen.
Okej, så där – slutminnat. För den här romanen skriver sig verkligen inte själv.