Vägarna är så ofta återvändsgränder här. Det är svårt att gå runt, skapa sig en runda, hela tiden måste jag vända om, gå tillbaka samma väg. Enligt Johanna beror det på att människor inte promenerar här, man tar bilen när man ska någonstans, och då spelar det mindre roll om det inte finns några anknytningar mellan de olika vägarna. De som går ner mot älven från stora byvägen exempelvis, stumpar allihop, inget som sitter ihop.
Och egentligen så spelar väl inte det någon roll. Men det stör mig. Först kan jag inte sätta fingret på varför. Vad är det som gör att jag så ogärna vill gå i samma fotspår, jag är ju i övrigt gärna en vanemänniska som ogärna byter spår?
Så slår det mig. Det är Runkeepers fel. Att gå samma väg fram och tillbaka är inte visuellt snyggt när promenaden ritas ut på kartan. Att gå som ett streck är inte lika fint som att kunna gå runt.
Så här ser den ut, den maximala promenaden runt centrala Vittangi. 5,3 kilometer. Ska det bli längre måste jag börja använda stickspår.
*pling* Dagens i-landsproblem. Skönt att fler än jag råkar ut för kartosnygghetsproblem…
Visst är det för jäkligt? Men i morse så visade svärmor ett par skogsvägar som bjuder på längre turer, och går runt på önskat sätt. De får dock vänta tills snön smält bort och vägarna inte är så sumpiga.