Upploppet

Angående gårdagens något uppgivna inlägg gällande Virus 4.

I dag inledde jag dagen med att skicka över avsnitt 8 till min redaktör, och ägnade därefter dagen åt att gå igenom korrekturet jag fått på avsnitt 1-7, och jag tyckte – möjligen helt inbillat – att det kändes som att ändringsförslagen och anmärkningarna var färre jämfört med de tidigare säsongerna.

Möjligen inbillat, som sagt.

Två avsnitt återstår alltså att få ihop, och på det stora hela handlar det om att skriva ut det som måste in, pusselbitarna behöver läggas på plats och säcken knytas ihop och utrymmet för de infall jag älskar att komma på minskar därmed för varje ord jag skriver.

Fullt möjligt är det därför jag släpat benen efter mig så mycket den här säsongen, eller att det åtminstone känns som att jag gjort det, i verkligheten har jag nog hållit nästan samma tempo som med de tidigare tre. Men när jag skrivit dem har jag när som helst kunnat låta berättelsen snirkla iväg och ta nya, helt oplanerade vägar, vilket gjort arbetet oförutsägbart och roligt. Men ju närmare det oundvikliga slutet jag kommer, desto mer stängs de fönstren – storyn måste ju gå ihop.

Så egentligen vill jag väl bara säga: Kom igen nu Daniel, kämpa!