Det är tveeggat det här med semester numera. Dagis är stängt fyra veckor, och alltså är det en sorts åter till föräldraledigheten som gäller. Stundtals är det fantastiskt mysigt, i detta nu står jag till exempel och hejar på Tage när han åker gång efter gång efter gång i tubrutschkanan i Stora Bleckan och jag har packat picknickattiraljer i skötväskan som jag rotade fram ur ett skåp för första gången sedan i höstas och vi ska snart äta lunch i gräset.
Men samtidigt blir man under de här veckorna påmind om hur viktigt dagis är för att ens liv ska fungera. Visst, semestertid är undantagstid och tanken är ju att man inte ska jobba utan vara ledig, men tyvärr funkar det inte riktigt med mitt frilansande. Så då blir det som nu, när man stjäl tid för att skriva blogginlägg på telefonen medan barnet rusar iväg på upptäcktsfärd för egen maskin någon minut. Lite dåligt samvete för att han sällan får ens fullständiga uppmärksamhet, men samtidigt rätt nöjd eftersom det faktiskt går, åtminstone någorlunda, att sköta båda sysslorna.
Nu ska vi visst åka rutschkana tillsammans. Det är svårt att göra med mobilen i handen. Later.