Två dagar kvar tills jag tar bilen till Gällivare, tåget till Luleå och bussen ner till Littfest i Umeå! Ser väldigt mycket fram emot det, det är ett fint litterärt andningshåll mitt i den långdragna vårprocessen här uppe i norr.
Vi har alltid vårt årsmöte med Norrländska Litteratursällskapet/Författarcentrum Norr på torsdagskvällen på Café Pilgatan, vilket följs av releasefest för årets första nummer av vår tidskrift Provins. Sedan på fredagen och lördagen har Provins bokbord och Norrlitt står som arrangör för ett par av seminariepunkterna. I fjol var jag den som roddade med dessa, men i år ska jag bara stå vid bokbordet ett antal timmar under de två festivaldagarna och gå på ett gäng samtal.
Festivalen öppnar ”på riktigt” först på fredagen, men smygstartar redan efter lunch på torsdag med ett öppet program på temat Röster från norr – Sápmi och Tornedalen: Vilka språk och röster kan och får höras? Hade gärna kunnat vara där redan då, men jag hinner helt enkelt inte ta mig ner tidigare. Visserligen skulle jag kunna köra bil hela vägen ner och vara framme vid tolvtiden på torsdag om jag startar redan vid halv sex, men då missar jag möjligheten att jobba på tåget och bussen såväl på vägen ner som upp, och det har jag inte tid med. Nu rullar jag in i staden strax före klockan tre på eftermiddagen i stället efter en restid på cirka nio timmar totalt för de knappt sextio milen, det är inte direkt expressturer vi har att förlita oss på här uppe. Bygg Norrbotniabanan nu!
Något jag också missar är Norrlandspoddens 50-avsnittsjubileum, som äger rum på Gotthards krog samtidigt som vi håller låda på Café Pilgatan. Ytterst trist, då jag är ett stort fan av Po Tidholms och Sofia Mirjamsdotters podd.
Okej, så då har jag alltså skrivit ett inlägg som till stora delar handlar om vad jag missar nere i Umeå, trots att jag befinner mig där. Vad missar jag inte då? Förhoppningsvis resten!
På tal om att missa, så är det helt klart med viss sorg jag tvingats inse att Littfest varje år arrangeras samma helg som Vittangis stora skidtävling Kopparrajden (som arrangeras för 51:a året i följd). I år ska Tage – som för övrigt just i dag fyller nio år, hurra älskade unge! – för första gången gå upp och köra i den riktiga ungdomsklassen uppe från sportstugan ner till byn, och jag hade väldigt gärna kunnat stå där för att heja fram honom.