Two trainwrecks waiting to happen

Egentligen ska man bara tiga ihjäl sånt här, inte ge det uppmärksamhet, det är bara alltigenom supersorgligt och kanske det slutliga exemplet på hur omoralisk och otäck nöjesjournalistiken ibland kan vara, men jag kan fasiken inte hjälpa det. Men som tur är såg jag just att den alltmer briljante Alex Schulman redan hunnit skriva allt jag tänkte nu på morgonen när jag försökte ruska av mig obehaget genom att äta frukost och läsa om DN:s gulddrakar. Det gick så där, hjärtat värker fortfarande, det piper och ojar sig i mitt bröst. Det är inte på riktigt, vill jag säga, det är så klart bara på låtsas, det kan inte vara på riktigt. Men det händer och vi tittar bara på med gapande munnar.

För övrigt undrar jag hur länge han får vara kvar på Aftonbladet, det börjar kännas mer och mer uppenbart att han aktivt söker konfrontation så att de ska sparka honom och därigenom än mer höja hans marknadsvärde. Först de otaliga gliringarna mot Ronnie Sandahl, sedan betygssättningen av chefernas kläder, de återkommande återpubliceringarna av den stoppade ”Calle snor en bulle”-videon och nu sågningen längs fotknölarna av tidningens egen nöjesjournalistik. Hur mycket som är föruppgjort spel för gallerierna är svårt för en utomstående att veta, men ändå, jag undrar om de fattar vad de gav sig in på.

Men det är häpnadsväckande roligt så länge det varar. Gårdagens fråga/svar-intervju med virtuella Ikea-Anna är något av det bästa jag läst på länge.

——

UPPDATERING: Hm, ibland är det här Twinglylänksystemet som DN och SvD använder sig av lite väl bra, jag ser via Statcounter att jag får en massa besökare som klickat sig hit från DN efter att jag länkat till gulddrakeartikeln, trots att det här inlägget inte alls handlar om det egentligen…

Jag får väl skriva några snabba tankar om min relation till krogarna ifråga, så att folk inte blir förbannade: Jag tycker att Caffé Nero är helt okej, men blev förvånad när det vann priset förra året och blev det igen i morse, för så bra är inte stället, min känsla när jag är där är att det är kalasbra i teorin, men sämre i praktiken. Inferno gillar jag, kanske mest för att det ligger nära där jag bor, och Xoko får jag helt klart gå och kolla in, det är ju bara några stenkast till Rörstrandsgatan. Good enough?