Vi rullar från Paris nu, tog tåget från Gare du Nord på morgonen, med destination Normandie och den lilla kuststaden Le Touquet, där vi ska bo två nätter innan vi på tisdag fortsätter mot Amsterdam.
Fransmännen är verkligen bökiga när det gäller tågluffare. Interrailkortet gäller enbart på regionaltåg om man försöker åka utan bokad sittplats, och ska man ut ur landet är det i princip omöjligt utan sittplatsbokning om man inte korsar nationsgränsen på ytterst udda tider med något av de bussbolag som ingår i interrailsamarbetet.
Som för oss: vi ska åka ut ur Frankrike från franska Lille till belgiska Bryssel på tisdag, en resa som tar 37 minuter med direkttåg (där vi sedan byter mot ett gratiståg mot nederländska Amsterdam). Denna dryga halvtimmesresa kostar oss 4×200 kronor (barnen kostar fullpris). Hade vi velat ta oss ut obokat fanns ett enda alternativ: en buss klockan 21.41 från Lille till belgiska Mouscron, där vi bytt till ett regionaltåg till Gand-Saint-Pierre där vi bytt igen och slutligen nått Bryssel klockan 00.18. Orka det med barn i släptåg.
Nåväl. Paris var fint och vi besökte såväl Eiffeltornet som Louvren som Orangeriet som Parc Zoologique som det ytterst udda Musée Fragonard där anatomiska kuriositeter stod på rad.
Dock: Jag har svårare att känna mig bekväm i Frankrike än i de anglosaxiska och germanska länderna, jag har svårt att sätta fingret på varför, men det finns ett avstånd som jag inte riktigt kommer förbi.
I ärlighetens namn har jag väl aldrig riktigt gett landet chansen heller, antar jag, inklusive de tre nätter vi nu bott i Montmartre tror jag att jag har turistat i Paris ungefär en vecka totalt, och övriga Frankrike har jag besökt än färre dagar.
Nästa generation verkar dock mer positivt inställda: Ejda gick runt och tjoade att hon älskade Paris mest hela tiden, även om hon var besviken över att vi på tre dagar såg exakt noll människor iklädda basker.
