I min pågående ambition att vända kappan efter vinden åtminstone en gång per dag tänker jag förvandlas till en nejsägare igen. I dag: NEJ till lastbilar, NEJ till traktorer!
Låt mig utveckla en smula. För någon månad skrev jag om den underliga maskin nere på gatan som om morgnarna förpestade mitt uppvaknande. Nu ser jag tillbaka på den tiden genom ett rosaskimrande filter.
För de tre senaste morgnarna har jag vaknat halv sju av att något som låtit som en lastbil stått på tomgång och frustat nedanför mitt fönster. Och med cirka fem minuters mellanrum kommer ett annat fordon, med ett avsevärt ettrigare ljud, närmare och närmare. Samtidigt som motorljudet når sitt crescendo hörs en ljudlig duns, så drar sig ljudet tillbaka igen in i dvalan i några minuter. Så stegras den igen, och en ny duns. Igen. Och igen. Och återigen.
I måndags och i går låg jag envist kvar i sängen och försökte tjurnackat sova trots detta, även om jag vet att det är lönlöst, mitt i allmänhet rätt usla sömnmönster tål inte såna här prylar. I morse fick måttet vara råggat. Jag gick upp, ryckte upp persiennerna i vardagsrummet med en sådan ilska att nästan hela konkarongen kraschade och såg helvetet stirra mig rakt i anletet hånflinande. En lastbil. En röd jävla stor lastbil med ett flak som sakteliga fylldes med grus av en gul liten ettrig traktor med stor skopa som var femte minut uppenbarade sig nerifrån mörkret i parkeringsgaraget under mitt hus. Jag lovar att dess käftar skrattade åt mig varenda gång den visade sitt fula tryne. Vad är det de bygger där nere!? Och varför varför varför måste de göra det klockan 06.30? I say no! NO! Jag tar tillbaka allt jag eventuellt sagt om framåtskridande och en stad som måste tåla buller för att tillåta sig själv vara en storstad. Not in my backyard!
Men så tänker jag på de fina ord som Pocketbloggen skrev om min bok i går kväll, och världen ler igen. Kram på er hörni.