Tillbaka till framtiden (3)

Jag är så jävla hopplös. Jag somnade vid halv fem, och kvart över åtta slår jag upp ögonen i en okänd lägenhet utan möjlighet att somna om. Och nej, det okända uppvakningsrummet berodde inte på något mer spännande än att min värd flyttat sedan jag sov hos honom senast, och medan han slumrade vidare i sitt sovrum packade jag efter några fruktlösa insomningsförsök ihop mitt pick och pack och begav mig ut i det nyss solvaknade Uppsala.

Jag skrev ju för en tid sedan om hur jag fruktade att minnet skoningslöst skulle kasta sig över mig om jag gjorde nostalgins promenad genom min ungdoms stad. I dag var jag nog en smula för omtöcknad och avtrubbad av sent drickande för att hamna i det värsta träsket – jag fruktar att den riktiga bakfyllan kommer först om några timmar – men det är ändå slående hur vacker en stad kan vara när den vaknar en solig söndagsmorgon och vilken ro det ändå ger att vandra genom den. Jag promenerade genom Luthagen och passerade under esplanaden och gick förbi min gamla lägenhet på Fredsgatan och ja, det är tio år sedan jag flyttade in där och det känns väldigt overkligt och jag minns den underliga sommaren -97 när jag delade ut tidningar i kvarteren jag passerade och tjänade ungefär noll kronor i timmen och sov bort veckorna och kände mig ensam i den sommartomma staden som kanske inte Gud men åtminstone studenterna glömde. För att fördriva tiden brukade jag jobba på nationens sommarpub och när jag kom därifrån vid tvåtiden på natten gick jag hem och inväntade tidningsbilens ankomst en timme senare. Så gick jag genom den mörka staden när den ljusnade och hade alltid ångest när jag kom till trappuppgången jag nu passerade på min väg mot stationen där den senila tanten bodde som alltid satt med öppen dörr på en pall och väntade på att tidningen skulle komma och stanken från hennes lägenhet fyllde alltid hela trapphuset och hon hade öppna sår på sina ben som varade och jag hoppades varje natt att hon inte skulle vara där men hennes livlösa starrögon mötte alltid mina men jag är inte säker på att hon såg mig.

Så stannar tåget i Märsta och vi är halvvägs.

Jag är inte säker på att allt jag minns från Uppsala verkligen har hänt. Jag har skrivit tidigare om att minnet väl egentligen främst är den fiktion vi väljer att tro har hänt och har man som jag valt att utnyttja sitt eget förflutna och vispat runt det med två skopor dikt och förbannad lögn gör det ju inte saken lättare så när jag svänger i korsningen Sysslomansgatan/Sankt Olofsgatan och hör Fyrisån brusa framför mig måste jag tänka efter om det verkligen var i lägenheten där ovanför jag kom att hamna på millennieskiftsnatten när timmen var allt för sen. Så slår det mig att vi nog pratade om den i natt, millenniebuggen som aldrig blev och när jag tänker efter så är det ju så med mycket, vi väntar och väntar och så händer det aldrig men livet fortsätter ändå.

Linnéjubileet inleds i Uppsala i dag och jag förstår inte varför men längs Fyrisåns rasande vatten som inte stillats av vinterns köld runt Fyristorg står människor på snöhögar och verkar bygga någon sorts … nej jag förstår inte men bygger gör de i alla fall och firandet inleds klockan 15.30 men då är jag sedan länge i framtiden för jo, Uppsala är ju ändå det förflutna och det är aldrig bra att stanna i det för länge antar jag.

Så kommer jag in på stationen och jag svänger in på Pocketshop och irriteras en smula när jag ser att min bok inte finns där åtminstone ser jag den inte mellan Helena von Zweigbergk och Klas Östergren där den brukar stå. Jag ger kassörskan onda ögat men hon tittar sömndrucket åt ett annat håll så min markering passerar obemärkt förbi men jag har ändå satt ned foten och kan åka in i framtiden med gott samvete.

Så ser jag Kista Science Tower borta i väster och framtiden närmar sig och det är dags att koppla upp och sända och vandra hem genom det lite mer soluppvaknade Stockholm.