Det händer att jag drömmer om Gästrikland. Ju fler åren blir, desto oftare kommer de, tankarna på uppväxten, hembygderna, Sandviken, Kungsgården, i viss mån Gävle.
Nej, jag tror aldrig att jag kommer att flytta norrut igen men jag inser att killen som när han flyttade till Uppsala en augustidag för fjorton år sedan jobbade aktivt på att bli av med sin dialekt sedan länge är borta. Inte för att den någonsin var särskilt grov, inte för att den är helt avlägsnad, men den är nedtonad, tillmjukad, hanterbar. Som jag själv ungefär. Nedtonad.
Nu drömmer jag om den tredje romanen. Den som ska börja vid en grind framför en femtiotalsvilla i min hembygd med att en man tvekar. Han tvekar och går sedan upp och ringer på och en kvinna från det förflutna öppnar och de har inte sett varandra på femton år och
Nej. Inte nu. Det finns annat som måste färdigställas först gubevars. Men det blir en annan typ av bok. Jag längtar.
I helgen skapade jag en mapp som heter Gästrikland i min rss-läsare. Den innehåller visserligen bara fem feeds från Arbetarbladet av kultur- och fotbollskaraktär ännu, men ändå.
Det är en början.
skit i påskdeckaren och läs sebalds ”känslor. svindel” i stället. fantastiskt fin. och med bäring på ditt minnesjunkande:
”Ju fler bilder jag samlar från det förflutna, sa jag, desto mer osannolikt tycks det mig att det förflutna ska ha utspelat sig på det viset”
sorry, ”svindel. känslor” förstås.
Låter som en finfin junkkille det där. Synd att han dog. Läste recensionen i DN i dag, verkar fin. Men jag tycker påskekrim är en så fin och konstig tradition, så jag håller nog på den i år.