This is the end. Hjälp.

När jag duschade i morse kom jag på en detalj som jag hoppas ska sätta en knorr på romanens slut, ett speciellt kapitel, ett kapitel som aldrig skrivs ut, en epilog som aldrig kommer att behövas och därför inte medtagas trots att den spelar en viktig roll i handlingen. Jag har inte hunnit fundera över dess logiska konsekvenser ännu och kanske låter det lite snurrigt, men jag tror det kan bli bra. Tror jag. Hoppas.

Med tankar om slutet kommer också medvetenheten om att det faktiskt närmar sig. Slutet. Det är nästan kväll nu. Nyårsaftonkväll och säckar ska knytas, raketer skjutas och rusningar genom en närförort på väg mot en avgörande bro göras.

Det gör mig ganska så rädd. Mycket räddare än vad jag minns att jag blev förra gången och jag hatar att det troligen medför att jag undviker skrivandet mer än vanligt.