Test: Storytel Reader är en bra läsplatta för de enkla behoven – men varför så hård inlåsning?

Storytel är för de allra flesta synonymt med ljudböcker, men i litteraturtjänstens bibliotek finns faktiskt fler e-böcker än ljudböcker. I ljuset av detta är det kanske inte så konstigt att Storytel i våras meddelade att de skulle börja sälja den egna läsplattan Storytel Reader, hårt knuten till företagets plattform – den fungerar överhuvudtaget inte utan ett aktivt Storytelabonnemang.

Nu har plattorna börjat levereras till de tidiga köparna, och jag har själv under en dryg veckas tid testat, utvärderat och funderat. Så häng med – för det här blir rätt så långt.

Först och främst – vad är Storytel Reader? Det är en så kallad dedikerad läsplatta, det är alltså inte en surfplatta à la iPad, utan en platta enbart byggd för läsning av e-böcker (åtminstone inledningsvis, mer om det längre ner). Faktum är att Storytel Reader är den mest dedikerade läsplatta jag någonsin testat, då den saknar en del av de kringliggande funktioner som deras direkta konkurrenter har (mer om detta längre ner också).

Rent hårdvarumässigt är Storytel Reader inte upphetsande, men heller inte på något sätt avskräckande, utan – tja, trivsam, om än åt det lite plastiga hållet.

Med sina 195 gram (för jämförelse – en iPhone 8 väger cirka 150 gram) väger den ungefär som första versionen av Adlibris läsplatta Letto Frontlight (version två av denna är betydligt tyngre på grund av det ej avtagbara silikonhöljet). När det gäller yttermåtten är Storytel Reader lite högre än Letto beroende på en mer tilltagen haka där hemknappen med Storytelloggan sitter, att den är lite större är dock inget som stör utan snarare tvärtom, risken blir mindre att man skymmer den nedersta delen av skärmen med tummen. Överlag är Storytel Reader rätt behaglig att hålla i tack vare de rundade kanterna.

Bläddrar gör man endera genom tryck på skärmen nära höger- eller vänsterkanten eller genom att använda sidoknapparna, som är ovanligt lätta att trycka på. Jag såg någon kommentera någonstans att bläddringsknapparna var för lättryckta vilket ledde till oavsiktliga bläddringar, men det är inget jag själv har upplevt.

Ett tryck på Storytelloggan ger samma effekt som ett tryck mitt på skärmen, det dyker upp lister i botten och toppen av skärmen. I nederlisten ges möjlighet att ändra styrkan på bakgrundsbelysningen, textstorleken, radavståndet, typsnittet samt byte av kapitel. Från den övre listan når man sin bokhylla, boken man läser just nu, sökfunktionen (där man även hittar nyhets-, toppliste- samt kategorifliken) samt ett fåtal systeminställningar. Några fler funktioner finns inte.

Jo, en till för den delen, som är lite dold – ett långt tryck på loggan tänder och släcker skärmens bakgrundsbelysning, och jag skulle råda er att ha den släckt när ni läser i dagsljus, för jag måste säga att jag tycker att Storytel Reader drar mer batteri än exempelvis Letton, jag har under den här testveckan laddat den tre eller fyra gånger, och en poäng med läsplattor e-inkskärmar är ju att de ska vara betydligt mer strömsnåla än exempelvis vanliga surfplattor med lcd-skärmar.

Den som är på jakt efter en funktionsrik läsplatta bör alltså leta någon annanstans – här finns inga krusiduller i form av ordböcker, möjligheter att sätta bokmärken, göra anteckningar eller att nå webben via en extremt slö webbläsare (japp, jag tittar på dig, Letto). En Storytel Reader läser man på, punkt slut.

Hur är då läsningen? Jo, den fungerar bra! Skärmen är inte den ljusstarkaste jag sett på en läsplatta, men ändå fullt tillräcklig. Jag har inte hittat några uppgifter om sextumsskärmens upplösning, men skulle gissa att den har ungefär samma typ av skärm som Letton, vars pixeltäthet är 213 dpi och jag skulle väl klassa det som … tja, typ en retinaskärm i alla fall (det vill säga att den har så pass hög upplösning att man inte ser enskilda pixlar med blotta ögat vid normal läsning).

Vill man undvika att störa sin eventuella sängpartner vid kvällsläsning, brukar en del gilla att slå på nattläge på skärmen, vilket inverterar färgerna och gör bakgrunden svart och texten vit – en funktion som exempelvis Adlibris har på sina Letto-plattor. Denna funktioner har Storytel Reader inte, men med skärmljuset nerdraget till lägsta läget har jag svårt att se att någon skulle störas av skenet även i ett i helt mörkt rum.

Bildrika barnböcker finns det gott om i Storytels e-boksutbud, och de går också att läsa på Storytel Reader. Här kommer dock den svartvita e-inkskärmen verkligen till korta jämfört med om man läser dessa böcker på en surfplatta à la iPad med lcd-skärm. Bilderna blir lätt otydliga, och texten hopplöst liten om dess storlek redan från början är snålt tilltagen i pappersupplagan. Att öka teckenstorleken hjälper inte heller, eftersom texten på illustrationerna är en del av jpeg-bilden, det finns alltså helt enkelt ingen text att förstora. Bilderna i de böcker jag testat fyller heller inte ut skärmen, vilket gjorde texten än svårare att läsa.

En funktion jag hade hoppats på en del var synkningen mellan ljudbok och e-bok, det vill säga att jag exempelvis vid sänggång skulle kunna läsa ett antal sidor med Storytel Reader i den bok jag för tillfället lyssnar på som ljudbok, och att ljudboken skulle vara synkad till platsen i berättelsen där jag övergav läsningen kvällen innan när jag fortsätter lyssna dagen efter.

Det här visade sig vara svårare att få till i praktiken än jag förutsett. Jag hade i min enfald trott att det skulle räcka att en bok både fanns i ljud- och e-boksformat i Storytels bibliotek, men så är inte fallet. Storytel skriver själva på sin supportsida att det inte fungerar när ”e-boksversionen och ljudboksversionen skiljer sig åt för mycket så att en korrekt synkning inte är möjlig”. Tyvärr går det här inte se på något enkelt sätt, för att ta reda på om växlingsfunktionen fungerar måste man från mobilappen lägga boken i fråga i sitt bibliotek, därefter börja lyssna eller läsa och sedan klicka mitt på skärmen. Erbjuds då alternativet att växla till det andra formatet så fungerar funktionen, om inte så gör den inte det. Jag hade gärna sett någon typ av symbol för det här.

Dessutom undrar jag om svaret verkligen är så enkelt som Storytel skriver på sin supportsida, för jag har hittat flera titlar där jag inte ser någon vettig anledning till att e-boken och ljudboken skulle skilja sig åt, men där det ändå inte fungerar. Exempelvis går det att växla mellan läsning och lyssning av de tre första säsongerna av min egen Storytel Original-serie Virus, men inte på den fjärde. Mig veterligen har inte säsong fyra lästs in på ett sätt som avviker från e-boken.

Självklart kan man växla mellan att läsa på Readern och lyssna i mobilappen manuellt, men då är det bläddring i e-boken eller att ”skrubba” sig fram i ljudboken som gäller.

Det ovan handlar alltså enbart om när man försöker få synkningen att fungera mellan ljudbok och e-bok. Vill man bara att en e-bok ska synka mellan olika enheter – exempelvis om man ibland läser på sin Storytel Reader och ibland i Storytelappen i mobilen – så fungerar det vad jag hittills sett bra.

Vilken är då Storytel Readers primära målgrupp?

Mitt svar blir att det är befintliga Storytelabonnenter som inte enbart är intresserade av att lyssna på litteratur utan även vill läsa den och kan tänka sig att göra det i e-boksform på en enkel läsplatta utan krusiduller. För den som inte redan är stadig månadsabonnent hos Storytel (eller hos någon av konkurrenterna och kan tänka sig att byta) skulle jag vara mer tveksam att rekommendera ett köp eftersom det utöver inköpskostnaden på 999 kronor tillkommer dryga 2 000 kronor per år på ett abonnemang (169×12=2 028 kronor) – vilket som jag tidigare nämnt (och kommer att skriva mer utförligt om längre ner) är ett krav för att plattan ska fungera.

Samtidigt är allt så klart relativt. En bokslukare av rang som är van att styckeköpa sin litteratur lägger troligen mer än de 3 000 kronor som en Storytel Reader plus abonnemang kostar under inköpsåret, medan en storläsare som förlitar sig på biblioteket är van vid en helt annan prisbild. För biblioteksjunkien skulle jag nog rekommendera ett köp av exempelvis Adlibris Letto Frontlight 2 (som jag recenserat här) för dryga tusenlappen (eller föregångaren som också ännu säljs, för knappa tusenlappen) och att man sedan förlitar sig på e-bokslån från bibblan (och då för över sina titlar från datorn via sladd).

Med detta sagt – livet med en Storytel Reader kan vara oerhört bekvämt. Min hustru, som är just en bokslukare av rang och grundare till den anrika bokbloggen Bokhora, har på den vecka som gått sedan vi började använda Readern läst tolv böcker på den (jag har själv läst … ehm, cirka en halv), och hon är väldigt entusiastisk inför det enkla handhavandet och att Storytels hela e-boksutbud ständigt ligger för hennes fingrar (så länge hon befinner sig i närheten av wifi). På det sättet är Storytel Reader tveklöst bäst i klassen, ingen annan läsplatta på den svenska marknaden erbjuder möjlighet att så enkelt ta del av ett så omfattande utbud.

Själva läsupplevelsen tycker jag är minst lika bra som den på en Letto, jag undrar till och med om jag inte upplever Storytel Reader som lite rappare vid sidbläddringar och dylikt, och som sagt – jag tycker att den är rätt bekväm att hålla. Men när det gäller funktionalitet utöver ren läsning hamnar den som sagt långt efter konkurrenterna, och jag stör mig på att det inte finns några möjligheter att sortera bokhyllan eller att filtrera den så att titlar man läst klart flyttas till en annan mapp som de gör på Letton, här hamnar allt bara i en enda lång lista. Förhoppningsvis är det här sådant som tillsammans med en del barnsjukdomar (som att baksidestexter exempelvis helt osentimentalt klipps av om de är för långa) kommer att åtgärdas via mjukvaruuppdateringar.

Avslutningsvis vill jag diskutera det här med inlåsningen. För Storytel Reader fungerar alltså enbart inom ramen för ett Storytelabonnemang. Slutar du av någon anledning abonnera på Storytel, så slutar läsplattan du betalat en tusenlapp för att fungera. Personligen tycker att det är problematiskt.

Men innan jag går in på mina egna bryderier, vill jag börja med att säga att utifrån vad jag hittills sett, så verkar de flesta inte se detta som något större problem.

Den senaste veckan har exempelvis ett gäng reflektioner om Storytel Reader dykt upp i Facebookgruppen Snacka om ljudböcker efter att tidiga beställare börjat få sina plattor levererade, och få lyfter den här aspekten i inläggen eller kommentarerna. Och i min närhet har exempelvis mina svärföräldrar – mångåriga Storytelabonnenter – förhört sig om vad jag tycker om plattan, och min svärfar Rogers enda fråga var egentligen ”måste jag krångla med sladd och hålla på att föra över från datorn som när jag lånar böcker från bibblan till Letton?” och när jag svarade nej tyckte han det lät toppen. Att det inte ens går att läsa bibliotekslånade böcker på en Storytel Reader såg han inte som ett problem, eftersom han var fullt nöjd med Storytels utbud av e-böcker inte hade någon plan på att sluta abonnera på deras tjänst.

Något som betydligt fler verkar irriterade på i Snacka om ljudböcker-gruppen är att Storytel Reader från start enbart fungerar som e-boksläsare, trots att den rent tekniskt klarar att spela upp ljudböcker. Nu är kanske inte en grupp primärt fokuserad på ljudböcker opartisk i den frågan, men jag får ändå känslan av att det här är något betydligt fler tycker är underligt – Storytel är trots allt mångdubbelt mer förknippat med ljudböcker än e-böcker (även om de faktiskt har fler e-böcker än ljudböcker i sitt arkiv). Själv har jag dock noll procents intresse av att kunna lyssna via min Reader, det gör jag hundra gånger hellre via mobilen som jag i regel alltid bär med mig.

Om jag tillåts spekulera fritt undrar jag dessutom om en av orsakerna till att Storytel Reader lanseras utan den omtalade ljudboksfunktioenn är just att plattan klarar det, men inte nödvändigtvis klarar det bra. Hyfsat moderna mobiltelefoner – som den absoluta merparten av Storytels abonnenter använder för att nyttja deras tjänst – är prestandamonster jämfört med den här sortens läsplattor, och jag tror helt enkelt att funktionaliteten för ljudboksuppspelning skulle uppfattas som undermålig jämfört med vad användarna är vana vid från Storytelappen i mobilen. Läsplattor av den här arten har överlag väldigt klen prestanda – det behövs helt enkelt inte särskilt mycket krut för att ladda in och visa en textfil på en e-inkskärm. (Teknisk detalj värd att nämna i just detta sammanhang: Storytel Readers programvara är byggt på operativsystemet Android 4.2. Det släpptes 2012…)

Betyder det här att jag tror att Storytel Reader aldrig kommer att få ljudboksfunktionalitet? Nej, för i sådant fall har Storytel ett rejält problem med sin egen formuleringskonst – i deras ursprungliga pressmeddelande stod ”man kan inte lyssna på ljudböcker via Storytel Reader än, men den är förberedd för att även kunna hantera ljudböcker i framtiden”, och på deras sajt står nu att läsa ”än så länge läser du i Readern, lyssnar gör du i din vanliga Storytelapp”. De lovar visserligen ingenting rakt ut, men har de inte planerat för ljudboksfunktionalitet, så är de där skrivningarna självmål med tanke på hur övertygade folk nu är i olika kommentarsfält om att det bara handlar om en tidsfråga – därtill en snar sådan.

(UPPDATERING TIDIG HÖST 2018: Storytel har nu gått ut och offentligt lovat att ljudboksfunktionaliteten ska komma genom en mjukvaruuppdatering innan 2018 är slut.)

Nåväl. Mina egna bryderier så:

Genom att begränsa programvaran i läsplattan på det här sättet (för det är inte hårdvaran som sätter stopp) kommer inte Storytel Reader-användare att kunna använda sin läsplatta till att läsa alla e-böcker som ges ut i Sverige – åtminstone inte direkt vid utgivningen. Det är visserligen inte jättevanligt, men det händer att förlag håller på titlar ett antal månader innan de släpper dem till abonnemangstjänsterna, i hopp om att kunna sälja några extra exemplar innan prenumerationskranen öppnas och dödar styckeförsäljningen. Rör det sig om en bok av en favoritförfattare som man verkligen vill läsa direkt vid släpp, ja, då är det så klart trist att man inte ens kan välja att köpa boken som ”vanlig” e-bok hos en nätbokhandlare och tanka över den via sladd till sin Reader.

Dessutom händer det faktiskt att människor hamnar i privatfinansiella kriser och blir tvungna att sanera sin ekonomi. Har man då totalt fem eller kanske sex prenumerationstjänster inom litteratur, musik samt film och tv som man månadsabonnerar på, då landar det på 600-700 kronor i månaden, utgifter man i ett sådant läge måste skära i. Känner man då att man måste låta Storytel stryka på foten och börja förlita sig på att låna e-böcker från biblioteket i stället, ja – då blir läsplattan man köpte från Storytel obrukbar.

Här tycker jag heller inte att man ska glömma att det börjar bli allt mer vanligt att människor som arbetar med litteratur professionellt, som litteraturkritiker eller för den delen förlagsanställda, läser mycket digitalt, många förlag skickar numera av kostnadsskäl gärna ut böcker i pdf- eller ePub-format. På det stora hela handlar det här så klart om ett perifert antal människor sett till bokläsarpubliken i stort, men de borde ändå kunna ses som en sorts litterära influencers, och att medvetet göra Storytel Reader omöjlig att använda som arbetsredskap för dessa människor känns underligt – det mesta som dessa människor läser är ju ännu outgivet och finns inte i Storytels utbud. Ett prekärt exempel i sammanhanget – skulle min förläggare på Storytel vilja läsa mitt manus på en läsplatta när jag skickar det till henne, kan hon inte använda sitt eget företags produkt utan måste använda en platta från en konkurrent.

Och jag har verkligen rådbråkat mig själv, men jag kan inte komma på något annat exempel där ett konsumentföretag säljer ett stycke elektronik som uteslutande kan användas med det egna företagets tjänst. I en kommentar till DI Digital i våras liknade Storytels vd Jonas Tellander Storytel Reader med Amazons Kindle-plattor men det är en jämförelse som jag tycker haltar, för även om man i en Kindleplatta bara har tillgång till Amazons e-boksbutik (samt har tillgång till vissa titlar ”fritt” om man abonnerar på Amazon Prime), så går det att ladda in annat material, man behöver inte ens koppla in en sladd, det är bara att ladda upp materialet till Kindlens molntjänst via appen Send2Kindle eller genom att bifoga filer i ett mejl till en särskild mejladress.

Jag hoppas personligen att vi får se något liknande med Storytel Reader vad det lider. Det behöver inte vara något som lyfts fram i marknadsföringen eller ligger på en framträdande plats i gränssnittet – en enkel mapp för ”övrigt material” (typ okrypterade ePub-filer och pdf:er) långt ut till höger i den övre listen bredvid kugghjulsikonen för inställningar hade räckt för mig, material som man sedan droppar på Readern med hjälp av sladd från en dator.

Dessutom – med tanke på hur hårt knuten plattan är till Storytel – hoppas jag dessutom att vi inom en snar framtid får se abonnemangserbjudanden av typen ”Bind upp dig för ett tvåårsabonnemang – få en Storytel Reader på köpet”. Det skulle åtminstone för mig göra inlåsningen lättare att acceptera.

Fotnot: Jag skriver sedan två år tillbaka ljudboksserien Virus för Storytel inom ramen för deras satsning Storytel Original. Min ambition är dock så klart i detta test att förhålla mig objektiv till deras läsplattesatsning.