Han ligger och brottas med Kninis nu. En vild fajt utan synlig vinnare, då snuttefilten – en något udda korsning mellan tygkanin och minimal filt som hans farmor köpt i två exemplar och följer Tage överallt – har en underlig förmåga att brotta ner honom, trots avsaknad av egen styrka. Jag hoppas att han mattas ut av morgonmatchen snart, skulle gärna sova en timme till, de körde en match mellan halv tre och halv fyra också, ett nytt inslag i natten, som annars bara brukar innebära en snabb mjölktankning och därefter omsomning vid den tiden. I natt skulle han inte äta, bara fajtas.
Det är fascinerande att känna hur säkerheten i papparollen sakta fyller mig. Efter semestrar och resor kors och tvärs i landet har den pappalediga vardagen börjat sätta sig nu, där Tage i princip följer mig vart jag går och står. Jag lär mig hans rutiner, formar hans rutiner, tränar honom i att sitta själv, jag svarar med samma mynt när han gladskriker under våra promenader bara för att han kan, halva Östermalm ekar av våra muntra tjut, jag finner mig en kväll vara den som ger Johanna råd om hur hon bäst placerar honom i famnen för att han inte ska stoppa händerna i munnen och kladda ner sig när hon ger honom kvällsgröt och en annan kväll när han inte velat somna utan bara bökar omkring i sängen säger jag prova med flaskan igen, den brukar lugna ner honom när han är så där stissig och tre minuter senare sover han.
Det är en mäktig känsla att inse att jag just nu känner honom bäst. Samtidigt är det tyvärr en motsägelsefull känsla, faktum är att jag får dåligt samvete ibland, eftersom jag tror att i takt med att mitt självförtroende ökar, stegras också Johannas dåliga samvete över att hon börjat jobba igen. Samhället vill ju gärna, hur modernt det än må vara på papperet, trycka till kvinnor som inte är hemma med sina barn så länge som man ska vara. Att jag är föräldraledig redan nu, innan Tage fyllt ett halvår, och kommer att ta ut nästan all föräldraledighet, är inte det lite konstigt, en smula … ja visst är det ju bra att han är med och tar ansvar, men borde inte hon egentligen … ? och så vidare, ett resonemang som förr eller senare alltid landar i det känns liksom inte … naturligt, eller vad tycker du?
Naturligt. Detta fantastiska ord som vi tillsammans med syskonet normalt gärna klistrar på allt som konserverar status quo i samhället.
Usch nu blev jag helt uppjagad och förbannad här i sängen. Tage däremot, har hunnit förlora brottningsmatchen och somnat. Kanske bäst att försöka göra detsamma.
Heja heja er alla tre!
Haha, vad roligt – jag tänkte också skriva Heja, heja som kommentar – så såg jag att den som var här innan skrev just det. Det är det man känner, ni gör rätt (det är rätt att göra det man känner och det som funkar bäst – och ännu mer rätt är det väl egentligen om det jämnar ut en snedvriden bild av hur saker ”ska vara”). Så heja, heja!