Okej, mina sista ord angående talstrecken och citattecknen:
Hur det kommer sig att man inom svensk journalistik (till allra största delen) och litteratur (till viss del) använder talstreck istället för citattecken har jag ingen aning om. Däremot är det inte så att citattecken är förbehållet litteraturen på ett internationellt plan, kolla i vilken engelskspråkig dagstidning eller tidskrift som helst, där används citattecken för att indikera tal i alla skrivna sammanhang, som här i NY Times till exempel.
Så internationellt (åtminstone anglosaxiskt, något annat har jag inte kollat) verkar alltså citattecken vara allenarådande. Varför det blivit så att man använder talstreck i Sverige vet jag som sagt inte, men om man jämför de två områdena var för sig så tycker jag nästan att det är konstigare att talstrecken används inom journalistiken än inom litteraturen. En journalistisk text har oftast ett större behov av att vara exakt än vad en litterär text har. Och om det är något citattecken är, så är det ju exakta. Med fnuttar råder inget som helst tvivel om att det talas eller citeras, inget lämnas åt fantasin. Visserligen används väl talstreck oftast på ett sätt som gör att det blir glasklart vad som menas också, men kolla här till exempel:
– Ja, det skulle jag nog vilja hävda, säger hon och blänger surt på honom. Riktigt jävla ordentligt dessutom.
Här är det ju helt omöjligt att avgöra om den andra meningen är något som kvinnan säger eller om det är något som syftar till att förstärka det sura blängandet (även om det väl är troligt att det är det första). Är det per definition dåligt? Jag tycker inte det. Nu är det här inget vidare bra exempel, det var bara något jag kom just nu, men jag inbillar mig ändå att det finns litterära fördelar med att inte alltid vara säker på hur saker och ting ”bör” läsas. Med citattecken försvinner osäkerheten, allt blir statiskt, välordnat och inrättat i led. Jättebra i journalistiska texter, men i litterära? Jag tycker inte det.
Och jo, jag tycker verkligen att talstreck är vackra och att citattecken är bökiga att skriva. Och dög de åt Strindberg och Söderberg så duger de åt mig.
Det är bra mycket fler saker än talstreck/tankstreck/pratminus som skiljer svensk typografi från anglosaxisk.
Talstreck används som bekant i journalistiken för att referera utsagor. Det är ju ett sätt att slippa ordagrann exakthet. Och det innebär en gradskillnad mot när citattecken används i samma text. Litteraturen däremot är alltid 100 procent sann, oavsett om du använder talstreck eller citationstecken och det känns konstigt att vi ens diskuterar de två formerna av skrivande under samma rubrik. (Det ena är slit och släng, en billig konsumtionsvara, det andra gör anspråk på att vara konst och därmed på liv och död.) För mig handlar det om rent estetiska värden. Talstreck får mig att tänka på kvällspress och Belinda Olssons gravidchock. Däremot håller jag med om att de kan skapa en intressant ambivalens, som i ditt exempel, men då krävs det också att det görs medvetet för att det inte ska bli pajigt.
Vad skulle mannen med sheriffstjärnan säga om detta? Uj, uj, uj …
Huh? Vem är mannen med sheriffstjärnan? Eller är jag osedvanligt morgontrött nu?
Översättaren som skrek och blev arg på Forumfesten när han hörde att nån var så outsägligt korkad att de använde pratminus i böcker …
Hade han sheriffstjärna? Det hade jag helt glömt. Men som sagt, händelsen är en smula dimmig i mitt minne…
Hur kan man glömma att nån har sheriffstjärna? Hårt och tufft och manligt som det är … mmm … Han hade för övrigt på sig den nu senast också.