Tågluff 2023 – Baltikum och delar av Östeuropa

Vi drog ut i Europa, det var fem år sedan förra tågluffen så det var hög tid igen. Precis som den gången blev det en tur på tio dagar.

Vi startade på söndagskvällen 18 juni, och utnyttjade vårt nordliga läge och utgick från Kolari, orten där det finska tågnätets nordligaste station är placerad. Kolari har nattågstrafik till Helsingfors, och ligger drygt tretton mil från Vittangi. Eftersom det är tio mil från Vittangi ner till Gällivare dit vi oftast brukar bege oss när vi ska ta tåget mot Stockholm, innebär det att vi har nattågstrafik till två nordiska huvudstäder inom hyfsat samma avstånd. Win!

Hur som helst – det finska nattåget var toppen, förutom att det var bikramyoga-varmt i restaurangvagnen. I Helsingfors hade vi bara några timmar att tillgå, så vi lunchade på Hesburger och tog en spårvagn ner till Silja Lines färjeterminal, där vi hoppade på båten Megastar mot Tallinn (som hade interrailrabatt). Vid klockan 16 var vi framme, tog oss till lägenheten vi hyrt över natten och stack ut och gjorde stan. Ingen av oss hade varit i Estland tidigare, och vi blev alla väldigt förtjusta i Tallinn.

På tisdagen skulle vi resa vidare ner mot Lettland. Tågnätet mellan de baltiska länderna är inte supereffektivt, men mellan Tallinn-Rīga är det i alla fall praktiskt möjligt att åka, och tanken var att vi skulle göra detta. Men på kvällen innan tvekade jag – avfärd strax efter halv åtta på morgonen, byte i Pärnu vid tio, väntan i gränsstaden Valga/Varga i fyra timmar, och sedan framme i Riga först kvart i sex på kvällen – trots att avståndet mellan de två huvudstäderna bara är trettio mil? Hade jag rest ensam – ja, absolut, men med två badsugna kids som ville fram till dagens slutmål på badorten Jūrmala två mil utanför Rīga så fort som möjligt kändes det lite onödigt. Det slutade alltså med att jag bokade platser på Flixbus i stället, som trots avfärd först halv nio var framme i Riga redan klockan ett, och det för bara drygt 500 kronor för fyra personer.

Jūrmala där vi bodde på ett mindre hotell var för övrigt en riktigt fin badort både när det kom till den milslånga stranden och själva samhället, det kändes som att befinna sig på betydligt sydligare breddgrader trots att vi var i Rigabukten ungefär tjugo mil öster om Gotland. Och jag joggade fem kilometer, mestadels längs strandkanten! Bara en sådan sak, liksom.

På onsdag eftermiddag reste vi vidare mot Litauen. Här hade jag bestämt redan från början att vi skulle ta buss – allt jag läst om tåg mellan Rīga-Vilnius (som också ligger på cirka 30 mils avstånd från varandra) kunde summeras med citatet jag hittade i den här artikeln – just don’t. Så det blev buss igen. LuxExpress den här gången, som erbjöd interrailrabatt men ändå blev lite dyrare, runt 800 kronor. Men bussen var samtidigt onekligen lite mer luxuös.

Tiden i Vilnius blev ganska kort, vi anlände vid halv sju på kvällen, tog oss till den mysiga lilla studiolägenhet vi hyrt och gick ut och letade efter en restaurang. Ingen förutom jag ville testa litauisk mat, så vi hamnade på ett till synes trendigt (och trevligt) pizzaställe i stället. På torsdagsförmiddagen tog jag och kidsen en promenad runt gamla stan och hittade en matmarknad, innan det var dags att packa ihop oss och traska ner till tågstationen för mastodontresan Vilnius-Kraków, som enligt tidtabell skulle ta knappa tretton timmar, men som kom att bli nästan fjorton då loket gick sönder i samband med att vi skulle byta tåg i Mockava precis före den litauisk-polska gränsen vid Suwalkikorridoren. Ett nytt lok fick beställas fram, och resan genom nästan hela Polen kunde ta sin början.

Klockan ett natten mot midsommarafton var vi så framme i Kraków. Hotellet gick snabbt att nå från järnvägsstationen, och vi fick trots den sena timmen hyfsat med sömn inför det som var luffens enda i förväg inbokade aktivitet – en guidad dagstur inklusive transfer till Auschwitz-Birkenau.

Och vad kan man egentligen säga om ett besök dit, som inte redan sagts bättre av någon annan? Inte särskilt mycket, gissar jag. Men det jag inte riktigt hade insett i förväg var nog skalan, alltså inte skalan på dödandet utan det rent geografiska – hur oerhört stort framför allt utrotningslägret Birkenau var, och det ännu mer bisarra i att nazisternas plan var att expandera dödslägret till nästan tre gånger denna storlek, vilket förhindrades enbart av att deras krigslycka vände och de i stället tvingades fly när ryssarna och amerikanarna närmade sig i januari 1945.

Vi hade en väldigt duktig guide, och det var fint att se hur intresserade barnen var, de höll sig nära guiden nästan hela den 3,5 timmar långa guideturen och ställde fråga efter fråga, särskilt under de långa promenaderna mellan de olika delarna. Fint. Det blev konstigt nog en väldigt bra midsommarafton, även om den spenderades på en plats där det absolut värsta i mänskligheten manifesterats. Jag bokade vårt besök dit via tjänsten Auschwitz Tours, och valde alternativet som kallades Standard Guided Tours. De erbjöd även en variant som hette Fast Track Tour som var något dyrare, men jag förstod inte riktigt skillnaden, då båda alternativen gav så kallad skip the line-access och inkluderade transfer från Kraków och guidning.

Hur som helst. Alla borde resa dit, särskilt i dessa tider av ökad intolerans. Det var en stark och överväldigande upplevelse.

På midsommardagen ägnade vi förmiddagen åt att strosa runt i Kraków, som för övrigt var en stad jag verkligen gillade. Därefter var det dags att hoppa på tåget igen mot nästa stad och land – Prag i Tjeckien. Det var lika vackert (och varmt!) som jag mindes det från förra gången jag var där 1998, men det var tveklöst mycket mer turister nu, faktiskt så många att jag blev matt. Och ja, jag vet att det är höjden av ironi att klaga på turister när man själv är där och turistar, men jag har aldrig påstått mig vara konsekvent. Jag hade också lyckats boka in oss på ett hotell som låg mitt i en väldigt hårt trafikerad korsning, vilket fick mig att uppleva staden som proppfull av bilar överallt (vilket den så klart inte är, åtminstone inte mer än någon annan europeisk storstad). Så bry er inte om mina invändningar – Prag är toppen!

Precis som i Kraków stannade vi två nätter i den tjeckiska huvudstaden, så att vi trots en rätt sen ankomst på lördagen fick en heldags turistande på söndagen – gick över Karlsbron och klättrade upp till Pragborgen och Sankt Vitus-katedralen. På måndagsmorgonen traskade vi bort till tågstationen igen, och satte oss på tåget mot Hamburg via Berlin. Tyvärr rullade vi genom centrala Berlin mestadels under jord, vilket jag tyckte kändes tråkigt, hade gärna återsett mer av den forna semi-hemstaden (vi bodde där under merparten av ett år när under föräldraledigheten med Tage 2010-2011). Vi var visserligen i Berlin ett par dagar under tågluffen 2018, men jag känner nästan alltid att jag vill ta mig dit ordentligt igen. Någon gång så.

Hamburg blev sedan det sista riktiga stoppet på resan. Vi promenerade omkring en del i city, och besökte sedan Miniatur Wunderland, som enligt uppgift ska vara världens största modelljärnväg, men som även ståtade med en hel hög av andra sorters modeller utöver järnvägsmiljöer, däribland en väldigt cool flygplats och inte minst Kiruna! Ett givet besök för den som beger sig till norra Tyskland.

Men start på tisdagen var det så dags att bege sig norrut på allvar. Redan 06.45 avgick tåget, och fem timmar senare angjorde vi Köpenhamn. Vi promenerade längs Strøget ner till Nyhavn och åt lunch, återvände sedan till stationen och åkte över Öresundsbron till Malmö, där vi vid fyratiden tog tåget mot Stockholm. Kvart över nio var vi framme, och gick genast mot nattåget som skulle rulla norrut vid tio. Ytterligare sexton timmar senare inklusive ett kort tågbyte i Boden anlände tåget Kiruna framåt halv tre på eftermiddagen i dag. En nätt resa på cirka 31 timmar. Puh! Det är onekligen när man ska åka iväg och hem som det kan bli en smula påfrestande med tågluffarresor från nordligaste Sverige.

Några motgångar under resan då? Nej, faktiskt inte. De här tio tågluffardagarna nere på kontinenten gick nästan löjligt smärtfritt – inga missade eller inställda tåg, inga överfulla vagnar, inga direkta missöden överhuvudtaget. Eller jo, när vi skulle åka från Kraków mot Prag saknades helt sonika vagnen som jag hade bokat sittplatsbiljetter i, men det fanns en annan vagn där exakt samma fyra säten var lediga, så vi kunde ta dem i stället. Och det var en aning påfrestande att vi inte visste i förväg att det inte skulle finnas någon försäljning på turen mellan Vilnius-Kraków utöver en minimal vagn som drogs fram och tillbaka genom tåget där det mest matiga i utbudet var förpackningar med någon sorts chokladcroissant, vilket inte kändes toppen i magen på en 13-timmarsresa. Men nu vet vi det till nästa gång.

Det var knappt så att kidsen ens tjafsade med varandra under resan. Alla borde tågluffa, det är ju toppen!

Eller nej, stryk det där, jag vill inte att det ska bli ännu trängre i städer som Prag. Håll er hemma allihop, och låt oss resa i lugn och ro.

Uppdatering: Jag fick en fråga på mejlen av en bekant om hur jag gått till väga med beställningar av biljetter och dylikt. Tänkte att jag väl lika gärna kunde lägga ut svaret här också:

Jag köpte våra interrailbiljetter på Interrails sajt, och köpte sedan sittplatsbiljetter på de olika ländernas egna nationella tågsajter i Polen, Tjeckien och Tyskland, de har engelska varianter allihopa och funkade att använda i mobilen (jag hade inte med mig min dator på resan). Det ska gå att köpa sittplatsbiljetter på ganska många sträckor i interrails egen app Railplanner, men jag tyckte inte att den fungerade så bra att använda på det sättet, de sträckor jag testade hittade jag inte. Enklare att bara ange de olika resrutterna i Railplanner (det måste man göra om man reser med mobilt interrail vilket vi gjorde denna gång), och sedan visa upp sittplatsbiljetterna som separata biljetter från mejlbekräftelserna, man får oftast en QR-kod som konduktörerna lätt kan scanna av. Startresan ner till Helsingfors och hemdygnsresan Hamburg-Kiruna var de enda jag hade köpt i förväg (hade till och med skrivit ut papperskopior som jag tog med i ryggsäcken). Men som sagt, allt annat skötte jag i mobilen, likaså hotell- och lägenhetsbokningar, jag bokade allt via Booking.com med några dagars framförhållning.