Som sandvikare i exil är sådana här uttalanden väldigt svåra att få grepp om:
– Om två år kommer jag att börja titta efter ett hus där. Jag flyttar runt mycket, och då kommer min dotter att vara i rätt ålder. Jag vet automatiskt att Sandviken är ett av de ställen jag kommer att vara på. Vi har 365 dagar om året, och jag vet redan nu att minst 50 av dem vill jag tillbringa i Sandviken. Jag får en sån energi där. Naturen är underbar. Det är konstigt, jag vet inte… Ibland kan du komma till ett ställe och bara… jag vet inte, kanske min ande har varit där tidigare? Det känns bara som att Sandviken är hemma.
Wyclef Jean berättar om sin kärlek till Sandviken i en intervju med Aftonbladet i dag. I sak är det inga konstigheter, Sandviken är väldigt fint på sina platser, även om inte själva staden som sådan bjuder på någon vacker helhet, det är mer att den har potential att vara det, om man på bättre sätt lyckades ta till vara på den slumrande skönhet som finns i områdena kring kanalen, Gamla Bruket och kyrkan. I stället dras samhället isär med det nybyggda handelsområdet i norr och en illa belägen resecentral i söder och kvar i stadskärnan i mitten famlas det mest omkring.
Det är synd. Men hey, Wyclef Jean har ju nästan blivit president på Haiti, kanske kan han styra upp och skapa ett resultat av de slumrande förutsättningarna när han dyker upp om ett par år.