Vi är hemma i Stockholm igen nu, efter sjutton dagar på vift i Gästrikland och Vittangi känns det skönt med vardag. Jag har dock lite för mycket att göra den kommande veckan för att det ska kännas helt bekvämt. Men det ska nog lösa sig.
Johannas farfar dog när vi var där uppe, hon var med när han dog, höll hans hand medan livet försvann ur honom, hon har skrivit väldigt fint om det i sin blogg. Därmed fick jag för första, men med all sannolikhet inte sista, gången stifta bekantskap med de för mig helt främmande traditioner som finns kring döden där uppe. Äldre rutiner och seder som vi i de mer urbana delarna av landet till stora delar har rationaliserat bort.
I förväg hade det sagts att det rörde sig om en utbärning, men i efterhand lät Johanna meddela att det mer varit som en hämtning, eller möjligen en blandning av dem båda.
Det som rent konkret hände var att vi åkte till vårdhemmet där Johannas farfar bodde sin sista tid, och nu hade placerats i en öppen kista i sitt rum. Alla samlades först till fika i vårdhemmets allrum, varefter vi förflyttade oss in till hans rum där det sjöngs några psalmer och det lästes bibelstrofer vid kistan. Alla sade därefter sina hej då, och följde sedan kistan som drogs på en vagn till baksidan, där kistan bars in i begravningsfirmans bil av delar av släkten och vårdhemmets personal gemensamt. I sakta mak körde därefter en liten kortege genom byn, med stopp utanför farfars hem för att han skulle få se huset han själv byggt en sista gång.
Turen gick vidare till gravkapellet på kyrkogården strax utanför Vittangi, den ligger vackert i en slänt ned mot älven. Väl framme bars kistan ned i ett förvaringsrum under kapellet, jag var en av de som bar. Ett par ljus stod tända och väntade på varsin sida om platsen där kistan skulle stå, och några följde efter ned, ledda av Tage som absolut ville se vad som var i görningen. Väl nere hos oss som burit stegade han kavat fram till kistan och började klättra upp på den, något som i kombination med att hans morfar då han lyfte bort honom råkade tjonga hans huvud mot rummets låga plåttak så att väggarna skallrade, skänkte en lätt David Lynchig stämning över skeendet, och flera av de närvarande kunde till och med kosta på sig ett hjärtligt skratt.
Jag var väldigt stolt över Tage under ceremonin. När vi först gick in i rummet där hans gammelfarfar låg – eller om det egentligen blir gammelmorfar eftersom det var hans mors farfar, jag vet inte riktigt – blev han lite ledsen och ville vara i famnen, det kändes som att han förstod att människor i rummet var sorgsna, kanske blev han lite rädd när han såg Johannas farmor gråta. Därefter satt han dock snällt i först min och sedan Johannas famn under hela ceremonin, och tittade storögt på de vuxna när de sjöng. När vi gick efter kistan mot vårdhemmets baksida fastnade han visserligen vid ett par tomtar som stod placerade vid en dörr, men det bör föras till protokollet att Tage är mycket förtjust i tomtar.
Det är intressant hur olika vi ser på döden. Eller snarare hur de flesta av oss inte gör det. Innan vi steg in i Johannas farfars rum och jag såg honom ligga där i sin kista, hade jag aldrig tidigare sett en död människa. När vi var tillbaka hemma pratade vi om det där, och Johanna räknade fram att hennes siffra var elva. Och nej, hon har inte jobbat inom vården eller liknande, det rörde sig bara om människor som dött i hennes närhet och vars begravningar eller bärningar eller uthämtningar hon varit på hemma i byn.
Jag kan tycka att det är fint att döden tillåts ta plats. Jag är ovan vid det, men ja, det var på något sätt vackert.
