Etikett: vittangi

8. Ibland blir jag avundsjuk på …

… hm, här får jag nog låta nästan exakt som Lisa, som ju den här novemberutmaningen är lånad av.

Och i stället för att försöka formulera samma sak igen, lånar jag ett stycke ur ett av de två extrakapitel vi tidigare i år skrev till pocketupplagan av När två blev tre.

Att vi valde att ta steget och omlokalisera oss 125 mil norrut berodde så klart mycket på barnen – utan dem hade jag aldrig kommit på tanken även om jag villigt erkänner att jag snabbt kommit att uppskatta bylivet och redan avancerat i bygden genom att sedan en tid sitta i styrelsen för föreningen Vittangi Allutveckling.

Att ha närmast daglig avlastning av Johannas föräldrar och systers familj – ibland hela dagar och ibland bara en halvtimme när mommo Mona spontant dyker upp och lajar med barnen en halvtimme så att jag kan passa på att hänga tvätt och kanske till och med gå på toaletten ostört – är guld värt. Visst saknar jag Stockholm och det liv jag byggde upp där under nästan femton år, men ärligt talat faller den där saknaden över mig nästan bara när jag är där, i Vittangi hinns inte de tankarna med, inte med två barn, villa och Volvo att ta hand om.

Det jag kan tycka är jobbigt är att mina föräldrar har kommit längre bort. Flytten må ha medfört att Tage och Ejda har minskat avståndet till sin mommo och moppa med 124,87 mil, men samtidigt så har avståndet till deras farmor och farfar växt dramatiskt. Till Stockholm var det enkelt för min mamma och pappa att ta bussen över dagen för ett par dryga hundralappar, det går flera dagliga avgångar från Sandviken, men att ta sig till Arlanda och sedan flyga till Kiruna eller kuska nattåget norrut i femton timmar är en helt annan femma såväl tids- som kostnadsmässigt. Jag försöker se till att vi åker ner så ofta det finns möjlighet, och lobbar ständigt för att de ska komma hit på besök, plats finns det gott om i huset. Men det är klart att avståndet skapar en distans, att våra barn får en svagare relation till sina farföräldrar än morföräldrar.

Det grämer mig.

——

Det här är del 8/30 i Lisa Bjärbos novemberutmaning.

Kontraster

I Stockholm i dagarna två, körde bil i fjorton timmar i går, hade värkande gaspedalsfot när jag kom fram vid halv elva-tiden på kvällen.

Har hittills lyckats springa elva kilometer med uruselt resultat, redigera ihop en TVdags-text, få parkeringsböter trots betald avgift (hej datumparkering) samt ätit sen lunch på Louie Louie, där jag nu ska skriva en dryg timme innan det är dags för allehanda hushållspyssel innan kvällen tar vid för redaktionsfest med mina forna kultur- och nöjeskollegor på TT Spektra, vi ämnar göra Söder osäkert, åtminstone Pelikan.

I Vittangi ska det ha varit sex grader kallt i natt, här sprang stapplade jag Södermalm runt i t-shirt och shorts (okej, inte i natt men ni fattar) och löven är i regel fortfarande gröna. I Vittangi har jag den senaste veckan krattat ihop åtta säckar björklöv i arbetet med att göra gården färdig för vintern. I fjol kom snön som stannade den 15 oktober.

Hej mitt (kortlivade) vinterland

Det började snöa här i morse. Jag instagrammade ut en bild, vilket fick min gamla TT-kollega Marko att vädra vinterluft. Kunde jag månne bege mig ut och filma lite?

Sagt och gjort. Vi drog på barnen vinterkläder, rotade fram pulkan ur förrådet och beordrade Tage att dra runt med Ejda på gården, något hon uppskattade betydligt mer än han.

Resultatet kan nu på eftermiddagen beskådas som ett nyhetsklipp lite här och där på svenska nyhetssajter. Nedan från GP:s sajt, det enda jag hittat som går att bädda in.

Snöns beständighet? Nja, gräsmattorna har nästan redan hunnit bli gröna igen.

Slutåkt

En dålig sak med bylivet:

Åka bil. Jag trodde verkligen inte att det skulle bli så men jösses vad bil vi kör bara för att vi nu har en.

Därför har vi nu infört körförbud inom byns gränser så länge väderleken inom rimliga gränser tillåter promenad eller cykling. Tage är helt perplex – cykla till kusinerna? Det är ju … kanske 800 meter dit, är vi galna?

Fullt möjligt.

Åter i norr

Jag har haft en fin helg i Stockholm, med många bra och roliga punkter avbockade från att träffa och göra-listan.

Men att komma hem igen och få tränga till sig lite plats i sängen bredvid Pejdo Po, som sussar på tvären som vanligt, det slår allt.

Ska också försöka minnas dessa ömma känslor när hon vaknar vid halv tre i natt och tycker att det är hög tid att stiga upp.

Snömodd galore

Vi återvände norrut i dag.

Att lämna den relativt långt komna våren i Stockholm och mötas av snöskottning på vår uppfart i Vittangi kändes … så där. Nu var det visserligen inte på grund av snöfall utan varmt väder och snösmältning vilket gjort uppfarten, som är en sådan i ordets rätta bemärkelse då den går resolut uppåt, fullständigt ofarbar. Snömodd galore, och på tredje försöket med maximal sats lyckades vi komma halvvägs upp, vilket fick räcka för stunden tills jag hunnit ut för att ta hand om det värsta med skyffeln. Morgondagen lär dock kräva en rejäl skottning för att jag ska slippa skämmas för grannarna.

Det var en fin Stockholmsvistelse. Intensiv men definitivt fin.

Modernisten från Vittangi

Vi har varit med och dragit igång en sorts bokcirkel på bibblan här i Vittangi. Till första träffen den 8 april ska alla ha läst en bok av en tornedalsförfattare, och än så länge har jag inte riktigt lyckats bestämma mig för vad jag ska ta mig an.

Johanna har däremot hittat sin förstabok, och även jag är mycket nyfiken på denna. Elsa Forsgren, född och uppvuxen i Vittangi, debuterade med Resa mellan ensamheter på Bonniers 1950, gav därefter aldrig ut någon mer bok och försvann därtill snart från den kulturella parnass hon tidigare varit en del av. Hon var utbildad konsthistoriker i Uppsala, även verksam som konstnär och agerade modell för Bror Hjorth flera gånger, hon är kvinnan som dansar på dennes staty utanför centralstationen i Uppsala och hon finns avporträtterad som samekvinna på den udda men mycket vackra altartavla han målat i kyrkan i Jukkasjärvi.

Elsa Forsgren var född 1920, årsbarn med Johannas mormor och troligen alltså folkskolekamrat till henne. Forsgren har kallats Modernisten från Vittangi, och verkar från början av 1950-talet ha varit mer eller mindre bortglömd innan hon 2010 uppmärksammades i en essä av Erik Jonsson i tidskriften Provins.

Resa mellan ensamheter – en samling av noveller, aforismer, allegoriska sagor och satiriska berättelser som av kritiker sågs som en trolig start på ett viktigt författarskap – är i dag extremt svår att få tag på. Den finns inte att köpa på något antikvariat (åtminstone är den inte inlagd i någon databas som Antikvariat.net eller Bokbörsen) och blott sex bibliotek i Sverige har ett exemplar. Intressant nog gjordes en Daisyinläsning så sent som 2010, kanske efterfrågade någon synskadad den som talbok efter uppmärksamheten i Provins.

Men när detta skrivs ligger trots allt Resa mellan ensamheter bredvid mig på skrivbordet, Johannas syster Niddis svärmor hade ett välbevarat exemplar i sin bokhylla. Boken är dedikerad Till alla Stackars i världen, och framstår utifrån de korta utdrag som Johanna publicerat på Bokhora även vara ett viktigt om än alltså relativt bortglömt bidrag till den svenska feministiska litteraturhistorien.

Jag ställer mig i kö efter henne. Men till första bokträffen väljer jag nog något annat tornedalskt, trist om alla läser samma bok.

Frågan är bara vad.

 

Kopparrajden

Efter en duktig fjolvecka (osäker på om det är ett riktigt ord) då jag bockade av fyra träningspass på min 100-utmaning före New York Marathon, har jag den här veckan gjort detta ogjort genom att inte träna en enda gång. Orsaken stavas för många deadlines, jag har lagt all barnfri tid på att jobba.

Men i dag blev det i alla fall en rejäl genomkörare, då det mittenlördagen i mars varje år anordnas det traditionsenliga skidloppet Kopparrajden mellan Svappavaara och Vittangi. Sträckan i huvudklassen är 28 kilometer och i år var det äntligen deltagarpremiär även för mig efter att fjolmars (kör hårt på fjol nu) försvann i en dimma av influensor och pre-Ejdabestyr. Dock hade jag bara 5,5 kilometer skidåkning i kroppen hittills i vinter – och dessförinnan hade jag inte stått på ett par skidor på cirka ett decennium – så jag nöjde mig med den mer modesta motionsklassen där starten är förlagd vid Suptallen 11 kilometer från Vittangi sportplats.

Min tid på dryga timmen var rätt blygsam, men jag stakade på så gott jag kunde, blev rejält trött och hade i alla fall fyra-fem personer bakom mig i spåret när jag spurtade in på stadion och möttes av hejarop från familj och svärföräldrar. Ett par minusgrader i luften, glimtar av sol och stormvindar som tillfälligt hade mojnat. En väl spenderad förmiddag.

Nu har vi barnfritt, Tage och Ejda sover över hos sin mommo och moppa. Vi ägnar tiden åt sådant som aldrig hinns med när de är hemma, det vill säga städa huset.

Skilda världar

Ser Instagramflödet fyllas av vårbilder. Soligt och +13 i Stockholm visar någon, +18 i London en annan.

Och min enda känsla är overklighet. Visserligen har vi också haft strålande solsken och fem grader varmt i dag vilket torde vara säsongsrekord, men gröna gräsmattor och vårjackor – vafalls vi har ju en meter snö på marken, det är eoner av vinter kvar.

Perspektiven förskjuts onekligen här uppe.

20140309-181626.jpg