Etikett: vittangi

Höst

Ååh, jag vill att det ska bli vinter! utbrast Tage i morse när han klev ut på gården när vi skulle gå till dagis.

Nu ska man kanske inte ta honom allt för mycket på orden, så sent som förra veckan suckade han över att sommaren är så kort här och vintern så lång, men för att använda en sliten Game of Thrones-klyscha – winter is coming, och det betydligt kvickare än i Westeros.

I helgen är det ett år sedan det tidiga och mycket ymniga snöfallet som resulterade i ett rikstäckande nyhetsinslag från vår gård, en del av våra björkar har redan tappat nästan alla sina löv och i morse gick jag ut och ställde timern i garaget så att ljusslingan jag har fäst under uthustaket går igång och lyser under kvällstimmarna, det blir så fasligt mörkt på gården efter kvällningen nu.

Högsommarmässigt var det här onekligen den sämsta sedan vi flyttade hit, vår väderstations toppnotering sommaren 2015 blev 23,9 grader, och jag tror inte att vi nådde över 20 mer än 6-7 dagar totalt. De senaste två årens värmeböljor i juli med temperaturer på över 30 grader kändes väldigt avlägsna. Vi har ännu inte haft någon minusgradsnatt – 0,5 grader plus gick det ned till någon natt förra veckan, men oroa er inte, det kommer.

Ejda verkar för den delen också längta efter bistrare tider, de senaste gångerna vi varit i stugan har hon gått bort till pulkorna som står uppställda mot förrådsväggen, ställt ner den ena i lingonriset, satt sig i den och vrålat Jag vill åka!

Snart mina barn. Snart.

Jag kallar den "Höstvy från ett arbetsrumsfönster".
Jag kallar den ”Höstvy från ett arbetsrumsfönster”.

Tur och retur

Åter i norr efter två veckors vistelse i södern. Körde upp i går med fullastad bil medan resten av familjen flög, maratonkörde längs E4:an de 125 milen, kom iväg först efter lunch från Stockholm och rullade således in på gården i Vittangi först klockan kvart i tre i morse. Väl hemma fann jag Johanna vaken med en sovvägrande Ejda, så det dröjde ytterligare en timme innan jag kunde somna in vid tvååringens sida, bara för att väckas av samma dam tre timmar senare. Således en smula mör i dag.

Nonstopkörning längs E4 plus E10 två tredjedelar av Sveriges längd är inget jag rekommenderar som regelbunden syssla. Inlandsvägen är betydligt trevligare och heller inte direkt längre sett till avståndet men däremot gällande tiden det tar att köra, så i regel hamnar jag på E4:an och begagnar mig därtill oftast av de faciliteter som finns direkt längs vägen. Denna gång inbegrep detta tankning samt kaffe- och bullköp på OKQ8 vid Tönnebro, Sibyllamiddag inköpt i Örnsköldsvik och inmundigad på rastplatsen Mosjön ett par mil längre norrut, därefter ny tankning och kaffepåfyllning på OKQ8 i Skellefteå och en avslutande kissning i skogen vid en P-ficka någon mil söder om Gällivare.

Det fina med att lägga nära trettio timmar av ensambilkörning på en tur- och returresa till Stockholm är de långa stunder av oavbruten ljudbokslyssning det ger möjlighet till. Den här resan tog jag mig äntligen an Stephen Kings tegelsten Under the dome som klockar in på trettiofyra timmar, jag hade hunnit en bit in på timme tjugosju när jag rullade in på gården – väl spenderad tid!

Här uppe är det mesta sig likt, bortsett från att det nyklippta gräs som vår gård stoltserade med när vi reste ner nu ser ut som en sommaräng igen.

Morgondagens bekymmer.

Vänteläge

Det ryktas att sommaren kommit till landets södra delar. Kul för er. Här ser den kommande tiodygnsprognosen deprimerande statisk ut: +10 grader, risk för nederbörd 40 procent, vind 5 m/s.

Men björkarna har i alla fall sakteliga börjat slå ut och vilken dag som helst måste jag bege mig ut och klippa gräsmattan för första gången i år. Och ju längre sommarvärmen anstår, desto längre innan myggen kläcks på allvar. Alltid något.

155 steg per minut

Premiärtestade Spotify Running när jag sprang det årliga 6 juni-loppet här i Vittangi tidigare i dag. Brukar vanligen lyssna på ljudböcker eller podcaster när jag springer, men jag var nyfiken på hur pass väl den skulle anpassa musiken till mitt springtempo, och jag får säga att jag blev positivt överraskad, tempot i låtarna synkade genomgående mycket bra med mitt löpsteg. Särskilt framåt slutet, när jag efter tolv avverkade kilometer kände att jag ännu var rätt pigg och vågade mig på en lågintensiv trekilometersspurt, kom musiksynkningen väl till pass. Jag sänkte min personbästatid från när jag sprang samma lopp för två år sedan med sex minuter, och jag har svårt att se att det skulle ha skett om jag hade lyssnat på Stephen Kings Finders keepers, ljudboken jag för tillfället håller på med.

Om jag ska ha någon kritik, så är det att musiken som kan väljas (än så länge i alla fall) är rätt så begränsad. Dels har Spotify tagit fram egen löpmusik i sex olika stilar med namn som Burn, Epic och och The chase, och därutöver kan man välja nio olika spellistor med namn som Upbeat run, Throwback hits och Total metal. Själv valde jag spellistan Indie kick och bjöds under loppet på musik från bland annat Franz Ferdinand, Smallpools, LCD Soundsystem, Pixies och Broken Social Scene. Absolut inget fel med det, men längre fram hoppas jag på möjligheten att exempelvis utgå ifrån en specifik artist, och låta Running-funktionen välja låtar med denna som bas och sedan plocka snarlik musik.

För ska jag vässa min tid ytterligare nästa år måste det nog till en rejäl dos av Pet Shop Boys-låtar i trakterna kring 155 steg/minut.

Stockholmsblicken

Intressant studie som Institutet för Mediestudier gjort gällande journalisters bostadsort som presenteras i dag. Kort uttryckt kan man väl säga att det finns en rejäl överrepresentation av journalister på vissa ställen i landet, och många områden där det inte finns några alls. Åtminstone inte yrkesverksamma som är medlemmar i Journalistförbundet – det är enbart dessa som ingår i studien.

Ser att ganska många verkar göra något sorts självironiskt narr av undersökningen i mitt twitterflöde i dag, och visst – självklart finns det logiska förklaringar till att det finns en överrepresentation av journalister i exempelvis Stockholm eftersom det är där många jobb finns, men självklart är det också så att det finns ett problem i det här, eftersom vi färgas väldigt mycket av den omgivning vi befinner oss i. Många verkar försvara sig med att de egentligen är lantisar eftersom de är inflyttade stockholmare, men jag tycker att Po Tidholm uttrycker det bra i den här intervjun i Journalisten gällande undersökningen, när han pekar på att problemet är var man bor, inte var man kommer ifrån. Vi färgas oerhört fort av den vardag vi lever i och eftersom notiserna om den pågående nedmonteringen av den journalistiska verksamheten utanför Stockholms tullar är närmast dagliga nu, är det här ett problem som bara fortsätter växa.

Jag har länge haft ambitionen att försöka få ur mig något vettigt och genomtänkt om just det här, hur mina egna perspektiv har förändrats de senaste åren i och med flytten norrut och hur det har fått mig att se på stockholms- eller kanske till och med södermalmslivet annorlunda, men tiden tiden tiden kontra pengarna pengarna pengarna.

Någon gång.

———

Kiruna kommun når för den delen nästan upp till riksgenomsnittet – 1,2 journalister per 1000 invånare jämfört med 1,4 i snitt. Den kraftiga journalistöverrepresentationen i Stockholmsregionen gör dock att rikssiffrorna blir rätt skeva, för trots att Kiruna som sagt ligger under snittet för hela landet, så hamnar de på plats 28 av 290 i kommunrankningen.

———

Det är för den delen inte bara journalister som är överrepresenterade i Stockholm, utan även författare, något jag bloggade om i samband med Författarförbundets årsstämma i fjol. Det jag skrev då gällande den snedfördelningen gäller så klart även för journalisterna: Vad blicken vilar på i vardagen påverkar vad vi väljer att skriva om.

Bara ben

Ignorerade min småförkylda näsa och hals på lunchen, och drog ut på årets första shortsjogg på de här breddgraderna. Det var till och med nästan torrt på skogsstigarna, bara där stigen gick över en myr blev det en del klafsande i (väldigt kallt) vatten.

Har verkligen inte pressat joggingskorna till några stordåd den här våren. Två veckor kvar till 6 juni-loppet nu, hade gärna klarat av de 15 kilometrarna utan att kollapsa.

Hade här tänkt publicera en bild på mina bleka, delvis shortsprydda ben, tagen när jag pustade ut efter förrättat värv. Men jag har haft stora problem med att ladda upp bilder via WordPress iPhoneapp på sistone, så ni får klara er utan detta.

Prisjakt

Åter i Stockholm, nu med hela familjen. Vi levde söderklyschaliv efter ankomsten, kastade i princip bara in väskan, bytte blöja och drog till Nytorget, där vi först åt middag på Urban Deli och sedan hängde på lekplatsen tills Ejdas händer hotade förfrysa. Eftersom vi rest 125 mil söderut räknade vi nämligen … ja, kallt med att det skulle vara varmt här och tog alltså varken på barnen vantar eller mössor när vi begav oss ut. Bad parenting.

Vardagsdetalj jag upptäckte i kväll: Trots att det omvända rimligen borde gälla med tanke på hur långt varor måste transporteras till Konsum i Vittangi, så är vår lokala Konsum-butik (och med Konsum menar jag i båda fallen Coop Nära) här på Blekingegatan på Södermalm dyrare än sitt nordliga syskon. En förpackning av Tages favoritpålägg Lördagskorv kostar två kronor mer här nere, ett stort paket blått Bregott likaså.

Storstadsbor. Bara dräller pengar omkring sig.

Valborg i mitt hjärta

Det går inte att komma ifrån att det suger lite i Valborgstarmen på mig den här dagen, när jag ser Uppsalakompisar posta bilder från firandet i mitt Facebookflöde. Det är mer städat nu för tiden, av vad jag kan se rätt stillsamma sillunchpicknickar flankerade av barnvagnar och tultande småbarn, en naturlig utveckling jag ibland kan önska att jag ännu var en del av.

Själv har jag dock en rätt intensiv arbetsdag, tre intervjuer som ska bockas av, två gjorda före lunch, en lite senare om telefonlinjen mellan Vittangi och Kina håller. I kväll går vi och fikar vid hembygdsgården i Suupalo och kollar brasan som tänds nere vid Torne älv. Fint det också.

Men det spöar ju inte traditionellt sista april-firande i Uppsala med studentmössan på svaj, så klart.

Villaträning

Det har töat extremt mycket här de senaste dagarna, i dag var det åtta grader varmt i skuggan mitt på dagen, vilket fick den lustiga konsekvensen att vi drog barnen som vanligt på deras rattkälkar till dagis i morse, men när jag skulle hämta dem på eftermiddagen fanns inte längre ett spår av snö på vägarna, med följden att vi fick gå hem.

Hemma på vår gård var dock läget ett annat. Vår uppfart, som tidigare bestått av hårt packad snö, förvandlades redan i går till en sörja av cirka 15-20 centimeter mjukt kladd, som var helt omöjligt att köra i. Jag försökte ta sats för att komma upp när vi återkom hem på kvällen efter att ha varit och ätit blodpalt hos mommon och moppan – vår uppfart är nämligen verkligen en uppfart – men det var helt meningslöst. Bilen fick stå kvar nere på gatan i väntan på bättre tider.

Dessa tider har nu infunnit sig, efter att jag spenderat närmare fyra timmar av den sena eftermiddagen och tidiga kvällen åt att skotta bort nämnda sörja med en skyffel. Att använda plogen var det inte tal om, snön var alldeles för tung och plogvallarna alldeles för höga för att ens lyckas få snöplogen över om jag hade orkat, så jag är rätt mör nu. Men bilen står i alla fall uppe på gården igen, och fortsätter blidvädret i morgon så hinner nog dessutom uppfarten bli rätt ren under dagen.

Villaliv. Vem hade anat att det skulle innebära så mycket gratisträning.

Infödd Vittangibo

Skogsbrukardag i dag igen. Jag och Johannas stockholmssysters sambo tog varsin skoter med kälke och körde de sju kilometrarna genom skogen till den lilla sjön Pysäjärvi, där vi lastade på vinterns sista lass med ved och körde tillbaka till byn.

Det var min första skogsfärd av det här slaget som turledare, tidigare har jag bara åkt med svärfar Roger som ju kan de här skogarna som sin egen bakgård samt dessutom är något av en MacGyver, så det har bara varit att följa efter och låta honom hantera eventuella problem längs vägen. Men nu var det jag och en besökande stadsbo, så det var bara att mönstra upp och ta befälet.

Nu är det visserligen inte strapatsfylld vildmarksöverlevnad vi pratar om, men det kräver i alla fall så pass bra kunskap om närområdet att man kan styra rätt i det virrvarr av skoterleder och fria spår som skogarna är fyllda av den här tiden på året, samt kunskap om hur man spänner fast last med spännband och kedjor ordentligt. 

Två andra spännande moment vi utförde: Skottade bort en brant plogvall så vi kunde passera över E45:an med tungt släp samt lyfte ena skotern till rätt köl efter att den vält i en kurva i en brant nedförsbacke där släpet pressade skotern framåt ner i lössnön vid sidan av skoterspåret.

Och allt gick bra! Du hanterar ju det här som en infödd Vittangibo, sa gästande Thomas när vi var klara, ett omdöme som infödda Vittangibor så klart skulle fnysa åt, men det känns fint att jag nu skaffat så mycket baskunskaper om skogsliv att jag kan imponera på stockholmare.

  

Magjäveln (3)

Just when I thought I was out, they pull me back in.

Vi kom hem, en hemresa över nästan ett kvarts jordklot som innehöll ovanligt många etapper – promenad genom Playa Del Carmen till transferbussen, transferbuss till Cancuns flygplats, flyg till Luleå, taxi till Luleå station, tåg till Gällivare, bil till Vittangi. Vi betade väl av alla tillgängliga transportsätt där, förutom båt.

Vi kom hem, och det var som att min mage som hållit sig någorlunda i schack under hemresan och som jag till och med vågade låta sig matas med en parisare på tågstationen i Luleå i förmiddags, vid hemkomst slappnade av och tillät sig att fortsätta med modus operandi från de senaste dagarna. Alltså låg jag mellan toalettbesöken mestadels i fosterställning och sov efter att vi åkt till Johannas föräldrar för att äta middag.

Turistdiarré. Ett sådant extremt ovärdigt sätt att avsluta en fin semester på. Nåväl. Enligt Vårdguiden varar de i normalfallet i tre-fyra dagar, så jag håller tummarna för det, jag är väl uppe i 2,5 nu, om jag räknat rätt med tidsskillnaden.