Bra med andlig spis när man ska komma i skrivstämning.
——
Är för den delen med och väljer ut årets filmer i dagens UNT. Förordar ”Melancholia”, ”Blue Valentine” och ”Oslo 31 augusti”.
Etikett: vittangi
Nedslag från en jul (2)
Vi har åkt vidare till Vittangi nu. Tage åker spark med sin morfar och har fått en egen dator. Tillsammans med kassaapparaten han fick av farmor är den nog favoriten bland de nya prylarna.
Satan i gatan
Nej, det blev inget maraton i New York i november, varken jag eller Morgan lottades fram, Sockerförlaget blir alltså utan representant, illa.
Nåväl. Det här maratoneriet har hur som helst fött en lust hos mig att springa. Visserligen är det väldigt enkelt att tänka så när jag sitter i soffan i Vittangi med rätt grav bihåleinflammation och precis har ätit bullar till kaffet och inte har sprungit sedan den 11 april, men ändå. Jag ska banne mig springa några andra lopp under året i stället.
Banne mig.
Annars då? Jag har inte gjort nästan något av det jag hade tänkt fixa med under Vittangivistelsen vilket stör mig en smula men samtidigt gör mig tillfreds på något stört vis. Och när jag väl gör något framför datorn vill jag väldigt gärna lyssna på Veronica Maggios nya som jag tycker är nästan lika bra som Hanna Fahl anser i DN men det stör mig att jag inte kan lyssna på svenskspråkig musik när jag skriver eller jobbar, jag kan inte koncentrera mig så jag byter till något på engelska i stället, språket lägger sig i bakhuvudet i stället för i pannloben.
I morgon flyger vi till Stockholm igen. Jag bävar för mina bihålor men i övrigt ska det bli skönt. Jag tycker verkligen om att vara i Vittangi, men jag vill ha min egen vardag igen nu.
Banne mig.
Bilder från påsken
Vägs ände
Vägarna är så ofta återvändsgränder här. Det är svårt att gå runt, skapa sig en runda, hela tiden måste jag vända om, gå tillbaka samma väg. Enligt Johanna beror det på att människor inte promenerar här, man tar bilen när man ska någonstans, och då spelar det mindre roll om det inte finns några anknytningar mellan de olika vägarna. De som går ner mot älven från stora byvägen exempelvis, stumpar allihop, inget som sitter ihop.
Och egentligen så spelar väl inte det någon roll. Men det stör mig. Först kan jag inte sätta fingret på varför. Vad är det som gör att jag så ogärna vill gå i samma fotspår, jag är ju i övrigt gärna en vanemänniska som ogärna byter spår?
Så slår det mig. Det är Runkeepers fel. Att gå samma väg fram och tillbaka är inte visuellt snyggt när promenaden ritas ut på kartan. Att gå som ett streck är inte lika fint som att kunna gå runt.
Så här ser den ut, den maximala promenaden runt centrala Vittangi. 5,3 kilometer. Ska det bli längre måste jag börja använda stickspår.