Etikett: vittangi

Vittangi fyller 350 år, och jag är med och firar på några hörn

I år firar Vittangi 350 år som by. Grundandet sägs ha skett år 1673 då den från Pello bördige Henrik Mickelsson Kyrö slog sig ner vid älven tillsammans med sin familj. 1973 firades 300-årsjubileet med pompa och ståt och tal av landshövding och invigning av minnesstenen vid kyrkan, och nu har alltså ytterligare ett halvsekel gått.

Riktigt så flådigt som 300-firandet blir inte 350-årsjubileet, men med start på fredag anordnas en hel del evenemang i dagarna tre, varav jag deltar som medarrangör på några. På fredagskvällen anordnar vi en film- och konsertkväll på Folkets Hus där jag ska vara samtalsledare, och på lördagen modererar jag samt deltar i ett författarsamtal på församlingshemmet, beläget bokstavligen ett stenkast från mitt hem (cirka trettio meter från knuten av vårt hus).

Minnesstenen som restes 1974 i samband med 300-årsfirandet, placerad direkt i anslutning till Vittangi kyrka.

Evenemanget på fredagen kretsar kring den uppmärksammade dokumentären En sista kväll för Folkets Hus, som handlar om stängningen av Folkets Hus i Kiruna i svallvågorna av stadsomvandlingen och den avskedskonsert som bandet Höstorkestern gjorde i samband med detta. Folkets Hus-byggnaden i Kiruna hade sedan 1980-talet varit navet för stadens scen-, bio- och konferensverksamhet, men FH-föreningen erbjöds ingen motsvarande plats i nya centrum, då kommunen i stället bestämde sig för att bygga ett vinstdrivande kultur- och konferenshus i egen regi, det som sedan kom att bli kulturhuset Aurora. I filmen av André Larsson Flyborg, Mika Svanborg och Linus Andersson får såväl kommunen som gräsrötterna som känner sig bortglömda komma till tals, och skildringen blir en sorgesam svanesång för folkrörelsernas svårigheter att manövrera i dagens kommersiella landskap. Och i fokus står som sagt Höstorkestern, ett band väldigt förknippat med Kiruna och delvis Vittangi, då en av frontfigurerna Viktor Krutrök kommer härifrån. Vi visar filmen, jag håller i ett samtal från scenen med Viktor och någon mer ur bandet om det fortsatta behovet av att folkrörelsedrivna, ideella platser ges möjligheter att överleva och sedan tar en konsert med Höstorkestern vid. Ett helaftonspaket med film, samtal och livemusik. Fint, hoppas vi!

Så här fint och fullsatt hade vi det när vi visade den lokala dokumentärfilmen ”Tracks” för några år sedan. Hoppas på lika fin uppslutning på Folkets Hus på fredag!

På lördagseftermiddagen ska jag sedan moderera och själv delta i (vi får väl se hur den kombon går) ett författarsamtal på församlingshemmet tillsammans med Marianne Cedervall och Lars Alm. Vi har alla på ett eller annat vis skildrat trakterna kring Vittangi i våra författarskap så huvudämnet känns givet – hur är det att skildra Vittangi i litteraturen? Marianne Cedervall är väl den i vår trio som gjort det mest direkt, hennes fiktiva by Kuivalihavaara i den mycket populära mysdeckarserien om Mirjam och Hervor är modellerad utifrån Vittangi (på ett inkännande och roligt sätt därtill), medan jag och Lars mest rört oss i närregionen. Vittangi nämns visserligen såväl i Nära gränsen-serien som i Virus, men är ju på intet sätt en huvudskådeplats för dramat. Dock ligger ju Pajala som är navet i Nära gränsen bara tiotalet mil söder om Vittangi, så det får sägas vara nästgårds. Och i Lars Alms romaner skildras främst trakterna kring byn Lainio som ligger blott fyra mil härifrån, vilket ju är ännu närmare och därtill inom kyrkoförsamlingen.

Någonstans däremellan ska jag även steka hamburgare i en timme eller två i aktivitetsparken där VSK har en massa happenings, och på söndagen är vi med och anordnar loppis där förhoppningsvis en hel del av de prylar, kläder och löst bråte som vi samlat på oss genom åren ska skingras för vinden.

Så juli kom och gick

Jag reste söderöver två gånger, först för Norrländska litteratursällskapets sommarmöte på Västerbergs folkhögskola i Storvik, bara tre kilometer från Kungsgården där jag växte upp. En fin helg, med de flesta av Norrlittvännerna på plats. Och min gamla högstadie- och gymnasiekompis (och tillika skräckförfattaren) Madeleine Bäck som workshopledare! Det var extra roligt.

De båda romanaktuella författarna Maria Broberg och Mattias Timander fotar de Norrlands litteraturpris-rosade författarna Linda Jones och Mats Söderlund. Författartätt så det förslår.

Därefter följde min mamma med upp till Vittangi, och stannade här en vecka. Det var kul, och jag tror att vi lyckades visa henne det mesta av det som är aktuellt i byn (plus att vi körde över till Narvik en dag, det var skoj!). Därefter bilade vi söderöver, släppte av mamma i Gästrikland, hälsade på min pappa och mina systrar en sväng och körde därefter ner mot Stockholm. Jag gillar verkligen att vara i sommar-Stockholm, det är något särskilt med atmosfären när nästan alla (känns det som) man delar staden med är turister. Och ja, jag är väl själv en sådan numera, det var trots allt snart tolv år sedan jag flyttade därifrån, herranjumala vad tiden går. I år spontanslank jag och kidsen in på en guidning av riksdagshuset som råkade börja precis när vi passerade förbi. Skulle aldrig ha hänt om vi bott där.

Jag, kidsen och mamma under bilresan ner mot södra Sverige.

Vad vi gjorde mer i Stockholm? Badade. I Tanto, Årstaviken, Trekanten och ute på Fjäderholmarna (där var det kallt!). Och gick på Insidan ut 2. Kanske inte lika vass som ettan, men nog var den fin.

Jag och kidsen plaskar runt i Årstaviken vid 22.30-tiden på lördagskvällen. Först när jag kom upp ur plurret upptäckte jag att jag haft min iPhone kvar i fickan på badshortsen under simturen. Det skorrade lite i högtalaren någon dag när jag lyssnade på ljudböcker, men sedan var den fit for fight igen. Foto: Rebecca Crusoe

Nu åter i norr sedan en knapp vecka efter en hemfärd inlandsvägen på E45:an (oftast blåser man ju bara på ute vid kusten längs E4:an) där höjdpunkten var att jag för första gången i mitt liv besökte Arjeplog. Det låter kanske inte så extravagant, men det var den enda av Norrbottens läns fjorton kommuner jag aldrig besökt, och eftersom jag hade gott om tid lämnade jag tillfälligt europavägen vid Slagnäs och körde upp över sjöarna till Arjeplog och därifrån ner till Arvidsjaur. En omväg på runt tretton mil, vilket i det större sammanhanget var som noll och intet (inlandsvägen upp mot Östersund och därifrån E45 hela vägen hem till Vittangi blir 140 mil från Stockholm), och det var fint att äntligen få se Sveriges djupaste sjö Hornavan och Arjeplogs vackra ljusrosa kyrka.

Och väl hemma igen då? Vi har åkt en del båt! I dag körde vi upp till forsen Pysäkurkkio några kilometer uppströms från byn på Torneälven. Fint det med.

Har jag missat något? Säkert, men just nu är det här vad jag minns. Om jag skrivit något då? Litterärt, alltså? Jo, men inte så mycket som jag borde ha gjort. Som vanligt med andra ord.

Tio år i Vittangi. Och en dag.

Jag var helt övertygad om att det i dag var exakt tio år sedan vi flyttade till Vittangi. Ana graden av min besvikelse när jag kollade mitt bildbibliotek, och upptäckte att fotot jag minns att jag tog under bilresan mot Vittangi efter att vi blivit upphämtade från tåget i Gällivare inte var daterad den 22 december 2012, utan den 21:a.

Missade alltså jubileet med en dag. Jag som älskar symmetrin när cirklar sluts. Fan också.

Hur som helst. Tio år. Herreminjesus det trodde jag inte när vi klev ombord på tåget på Stockholms central den där kvällen några dagar före jul för ett decennium sedan.

Så här skrev jag ett år efter flytten, där jag rätt utförligt beskrev Vittangilivet kontra den tidigare Stockholmstillvaron. Vissa saker har så klart förändrats sedan den texten, men i grunden tycker jag den står sig bra till denna dag.

Tack för det första decenniet, Vittangi!

PS. Den där bilden förresten, tagen på årets kortaste dag 2012, slår rätt ordentligt hål på myten om att det är kolsvart här uppe dygnet runt den här tiden på året. DS.

Krönika: Ännu har biblioteken en avsevärd kraft

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 11 november.

———

Biblioteket här i byn ska hålla stängt till i början av december. Inget dramatiskt, utlåningssystemet ska bytas och hyllorna organiseras om, vid gårdagens besök var det hela havet stormar i lokalen inrymd i skolan, det var boktravar precis överallt och bibliotekarien Katarina såg såväl förväntansfull som överväldigad ut.

”Nog kommer det att bli bra det här”, meddelade hon, men fortsättningen ”när det väl blir klart” bar på en ton av bävan. Det lär krävas extraarbete under de tre stängningsveckorna för att det ska gå i lås.

Tre veckor är så klart ingenting, men ändå – besöken kommer att hinna saknas, även om det som i går bara blev en femminutare för att hämta ett fjärrlån innan vi skulle vidare till familjegympan i sporthallen nästgårds.

Bibliotek har varit viktiga för mig genom hela livet, även om deras syfte skiftat genom åren. Som barn var jag en typisk bokslukare och besökte varje vecka dels biblioteket hemma i Kungsgården utanför Sandviken där jag växte upp, och dels nyttjade jag även bokbussen, som trots att vi bodde bara en och en halv kilometer från biblioteket kom rullande varannan måndag eftermiddag och stannade jämte gamla mejeriet. När jag gick gymnasiet inne i Sandviken hamnade jag ofta på stadsbiblioteket efter skolan, mest för att djupdyka i tyngre litteratur- och filmtidskrifter vars texter jag i ärlighetens namn sällan förstod – men det hör väl de där åren till att verka intellektuell och svår. Under pluggåren i Uppsala och vuxenblivandet i Stockholm var bibliotek främst en plats för studier och skrivande, och som nyss inträdd i medelåldern har jag väl gått varvet runt och börjat nyttja bybibblan just som ett klassiskt bibliotek – dessutom hänger jag precis som när jag var liten åter mest på barnavdelningen, om nu än i sällskap med mina barn.

Men bara för att jag på något sätt lyckats ta mig åter till startpunkten betyder det inte att allt är som förr. I den senaste rapporten gällande svensk biblioteksstatistik konstateras återigen att antalet offentligt finansierade bibliotek fortsätter minska, totalsiffran för fjolåret var 2201 stycken, en minskning med 35 bibliotek jämfört med året innan. Sedan millennieskiftet har antalet svenska folkbibliotek minskat med 25 procent.

Ett av dessa är det jag själv besökte som barn, redan på 1990-talet flyttades det från egna lokaler och hamnade i skolan, där det sedan kom att krympa i ett par omgångar för att sedan sluta existera. Numera finns enligt kommunens hemsida endast ”ett mindre skolbibliotek” i Kungsgården. När det gäller bokbussen kan jag väl tycka att den var lite av en onödig lyx för oss som hade drygt en kilometer till byns biblioteksfilial, men även på mer perifera platser i Sandvikens kommun är den sedan länge ett minne blott, försvunnen i de eviga sparbetingens tidevarv.

Den stora våg av nedläggningar som drabbade landets bibliotek på 90-talet märks visserligen inte längre av, men det knapras hela tiden, och enligt en rapport som SKR gjorde i samarbete med Högskolan i Borås 2019 är en vanlig gång att biblioteksfilialer slås ihop med skolbibliotek och att öppettiderna minskar varvid till sist endast ett skolbibliotek återstår, eftersom skolan inte längre tycker sig ha förutsättningar för att stå med lokaler öppna för allmänheten. Just det som hände där jag växte upp, med andra ord.

Samtidigt måste man ändå glädjas åt den kraft boken ännu besitter. Medan jag skriver den här krönikan ringer min åttaårings klasslärare – vi har glömt kläderna till idrotten i dag, har jag möjlighet att komma förbi? Jag hastar till skolan med en fylld gympapåse, barnen har rast och jag går in för att hänga den på min dotters krok. Då kommer läraren som ringde mig, hon skjuter en vagn som bågnar av böcker genom korridoren.

”Bibblan ska ju vara stängd i tre veckor, vi måste bunkra”, säger hon och visar mig ett utlåningskvitto så långt att det når marken innan hon baxar vagnen över tröskeln till klassrummet.

Hon har just lånat 298 böcker.

Tiotalet i tio ord

Jag är inte särskilt road av årskrönikor och liknande i nyårstid. Visst, klart det kan vara intressant med lite summeringar, men de tenderar att bli likartade överallt och får lätt formen av pliktrapportering. Och i år har det varit dubbelt upp, när såväl 2019 som hela 2010-talet ska summeras i varje media av rang. Det blir lätt övermäktigt.

Men så tänkte jag att hm, borde jag själv på något sätt summera mitt år eller decennium? Nej, fy fasiken vad traggligt.

Men okej då, om jag kör en minivariant, och summerar mitt senaste decennium i tio särskilt utmärkande nyckelord, i den tidsordning de kom:

Johanna, Tage, Berlin, Vittangi, Ejda, Virus, New York, ljudböcker, Norrland och författande.

De viktigaste tre under tiotalet, här vid hemkomsten från tågluffen sommaren 2018.

Det mesta är väl självförklarande, men att jag separerar Virus från ljudböcker och även tar med författande kan väl förklaras med att jag inte riktigt anade hur dominerande ljudboksfrågan skulle komma att bli i mitt liv när jag började skriva Virus-serien 2016, det blev väl riktigt tydligt först kring 2018, och framåt 2019 började jag se mig själv främst som författare och inte bara någon sorts lös skribent, lagom till 15-årsjubileet av att jag fick min första roman antagen… Och att Norrland får vara med – tja, dels har det att göra med mitt arbete med Norrländska Litteratursällskapet, och dels med att jag för var dag som går känner en allt starkare identitet som norrlänning, vagheten i begreppet till trots. Och jaja, Johanna var jag ju sambo med redan under 00-talet, men vi gifte oss trots allt 2010, dagen innan Tage föddes, vilket även om vi brukar glömma bort att fira det var ett viktigt avstamp för resten av decenniet.

Okej, nu vänder vi blad. Välkommen, 2020-tal!

Kontraster, föreläsningar, jubilarer och invikta tår

En kontrastrik vecka. I måndags morse var det -24 grader när jag promenerade med barnen till skolan på morgonen, hög himmel och begynnande solsken. I fjol kom snön på allvar först i början av december vilket var extremt sent, men i år slog den till närmast rekordtidigt sett utifrån min egen horisont här, nu inne på den sjunde vintern – snötäcke redan i mitten av oktober, och nu åtminstone två decimeter och sällan temperaturer över -10. Jag var ute på skidor en sväng redan 27 oktober, men har inte hunnit med någon mer tur efter det. I dag skulle dock Tage åka i skolan, hans pjäxor var ack så små upptäckte vi i går kväll när vi testade, blir till att leta nya i lokala köp- och säljgruppen, så att han slipper vika in tårna mer än en eller kanske två gånger.

Men kontrasterna var det ju. Begav mig ner till Stockholm efter lämningen, där sken också solen men marken och Riddarfjärden låg fri, vattnet skvalpade och jag fann de +3 graderna rätt behagliga. Jag var hos Storytel och hängde, träffade min redaktör, fick en introduktion uppe på Skrivarakademin inför att delkursen i ljudboksskrivande som jag ska leda tar sin början, och avslutade den dryga två dygn långa vistelsen med en halvdag på Ordfront och Alfabeta förlag, dit jag hade bjudits in för att prata om mina ljudbokserfarenheter, delgav lite tips om hur jag resonerar när jag skriver och berättade om vart jag trodde marknaden var på väg. Lite praktiska exempel utifrån min egen horisont blandat med branschkunskap helt enkelt. De verkade nöjda med arrangemanget, där även Kerstin Wixe på Sveriges Radio deltog och berättade om sitt mångåriga arbete med Radioföljetongen. Att höra henne berätta om deras arbete var väldigt intressant, och det var också roligt att inse att vi delade en hel del erfarenheter gällande vad som funkar och inte funkar i ljudformat. Tror generellt att ljudboksbranschen skulle ha mycket att lära av att lyssna på hur radion jobbat med dessa följetonger – som ju i regel är kända romaner som bearbetats för att fungera bättre som uppläsningar – i åtta decennier nu, Radioföljetongen fyller 80 i år, och är alltså jämngammal med såväl andra världskriget och Pelle Svanslös.

Den som trodde att ljudboken stod för något nytt bör alltså tänka om. Snarare är det kanske så att vi borde säga att den också fyller 80 i år. Den allra första radioföljetongen som SR producerade var Emilie Flygare-Carléns Rosen på Tistelön, som går att lyssna på samt att ladda ner från Radioföljetongens sajt (det är dock inte originalinspelningen, utan en nyinläsning av bearbetningen från 1997 av Eva Hermansson).

Åter i norr sedan i går morse. -14 grader i dag, och det ser ut att fortsätta ligga där relativt stadigt framöver. Sitter och redigerar Smittad 3 – nej, det betyder tyvärr inte att den är klar, bara att jag vill strama till sjoket lite innan jag tar mig an finalavsnitten – och funderar på vad vi ska se som fredagsfilm. Lutar lite åt Wall-E, som tydligen varken Ejda eller Tage har sett ännu, och som jag upptäckte finns hos HBO Nordic just nu.

Glöm inte kanylerna!

Jag kämpar på med manuset till Smittad 2, det stretar och tar emot, skriver på avsnitt nio nu samtidigt som allt fram till avsnitt sju har fått sig en första redigeringsgenomgång. Insåg i går kväll när jag läste det sista av avsnitt sju att jag var på väg att missa att plocka upp en detalj jag planterat i sjuan, varvid jag var tvungen att skicka mig själv ett mejl med rubrikraden Glöm inte kanylerna! som påminnelse. Nej då Daniel, jag ska komma ihåg dem nu.

Vi hade våra vänner Jocke och Jasmin här i helgen, de drabbades av nattågsproblematiken när det blir vinterstormar, de skulle ha anlänt till Kiruna klockan 09.12 i lördags morse, men det slutade med att jag fick ta bilen bort till Svappavaara och plocka upp dem utanför LKAB-avfarten där ersättningsbussen släppte av dem klockan 01.45 natten till söndag. Lite segt, men vi fick en fin söndag ihop i alla fall innan de vände söderut mot Stockholm respektive västerut mot Abisko för sina arbeten redan på söndagskvällen. Kidsen var mycket modstulna när gästerna drog, de lever verkligen upp när vi får besök, det är roligt.

Är inne på min fjärde förkylningsomgång sedan början av december, extremt segt. Men efter att jag hostat ur mig den här sätter jag streck i debatten, det måste vara dags för lite friskhet nu.

Har för övrigt tänkt komma igång med lite mer vardagsmotion nu, rör mig så extremt lite i vardagen i och med att jag jobbar hemma och har väldigt nära till skola, dagis och affären. Så några kilometers promenad varje lunch när jag inte orkar företa mig en jogging- eller skidtur, banne mig. Så här såg det ut i fredags under promenaden runt sjön.

Sist men inte minst – fruktansvärt med olyckan söder om Vittangi natten till i lördags där sex schweiziska turister dog. Malmbilarna rullar ju igenom byn dygnet runt nu, de är extremt tungt lastade och det har varit många tillbud – en dödsolycka i början av december när en malmbil körde i diket och ett antal avåkningar med mindre skador. ”Vår” del av de här malmbilarnas väg när vi åker mot Svappavaara och Kiruna är inte lika farlig och smal som den ner mot Masugnsbyn och Pajala där helgens olycka skedde, men man tvingas hela tiden hantera omkörningar eller möten med de tunga ekipagen, vilket så klart inte är särskilt tryggt.

Så bygg järnväg nu!

I National Geographic om drömmar, monster och atombomber

I slutet av förra året kom fotojournalisten Magnus Wennman upp hit till Vittangi. Han arbetade på ett stort reportage till amerikanska National Geographic om sömn och drömmar, och hade genom något socialt media fått nys om vår sons livliga drömliv och allmänna vältalighet. Han intervjuade Tage och vi gick ner till älven där han filmade honom – och Vittangi i vacker vinterskrud – med hjälp av en drönare (som länge hade så grava teknikproblem att det höll på att stjälpa hela sessionen och fick Ejda att ge upp i kylan och gå hem i förtid, men troopern Tage kämpade på som vanligt).

Resultatet kom i augusti, dels genom ett stort reportage i själva tidskriften och dels genom en fin fyraminutersfilm, där Tage, en amerikansk pensionerad lastbilschaufför och en engelsk präst intervjuas om sitt drömliv, och kanske främst sina mardrömmar. Fascinationen – och rädslan – för atombomber som han berättar om har turligt nog hunnit sjunka undan sedan intervjun gjordes.

Älskade lilla stora unge.

Vi håller låda i P1 Tendens: Man ska bo i stan

Jag blev kontaktad av en journalist på Sveriges Radio nere i Luleå i våras, han undrade om vi var intresserade av att medverka i en dokumentär för P1 Tendens om att lämna storstaden och flytta åt ”fel” håll. Tja, varför inte, tänkte vi, och i juni fick vi besök ett par gånger och satt och snackade om flytten, barnen, dåtiden, nutiden, framtiden och Vittangi allra största allmänhet.

I dag på förmiddagen sändes resultatet i P1, det blev en halvtimmeslång så kallad kortdokumentär med titeln Man ska bo i stan. På intet sätt något världsomvälvande och jag vet inte i vilken utsträckning vi säger några klokheter som aldrig tidigare sagts, men jag tycker ändå att resultatet blev rätt trivsamt. Och barnen säger söta saker.

Samtidigt är det så klart någonstans tragikomiskt att en frivillig förflyttning från det som anses vara centrum ut till periferin ses som så udda att den är värd en halvtimmes eterutrymme i rikstäckande radio. Det finns en sorg i att tvingas konstatera att så är fallet.

Den nya cykeln

Ejda har varit motsträvig att växla upp från den tolvtummare hon använt sedan hon lärde sig cykla sommaren för två år sedan, trots att hon så uppenbart vuxit ur den. Vi har försökt få henne att överta Tages avlagda sextontummare, försökt peka på att flera av hennes årskamrater redan har sådana, och att hon därtill är längre än flera av dessa barn, hon borde verkligen byta upp sig. Och hon har också cyklat på den ett par gånger, men sedan alltid återvänt till den trygga orangeblåa tolvtummaren med motiveringen att den andra är stor och läskig.

I slutänden visade det sig dock att skon klämde någon annanstans – den hade fel färg och saknade stöd. När hon i dag fick nys om att grannflickan mittemot skulle sälja sin sextontummare var vi raskt där med 150 kronor, och en sadelsänkning senare hojade Ejda glatt omkring på gatan, innan vi drog ut på byn och hon stolt visade upp sitt nya åk för såväl kusiner som morföräldrar.

Själv fick jag punktering halvvägs och fick fortsätta resan på en lånecykel, men det var det värt.

Glädjen i en ny cykel (och i att plocka skräp från gatan).

Ett inlägg delat av Daniel Åberg (@_danielaberg)

Pulkabacken

Vi körde skoter till Joggis i dag, en liten ö med naturliga pulkabackar åt två håll där Torne älv och Vittangiälven går samman. Johannas vän Rebecca med familj är här på besök och barnen tolkade i pulka och kälke efter skotern. Tage brukar alltid tycka att jag kör för sakta när jag tolkar dem, men i dag stod de på huvudet i djupsnön några gånger när de hamnade ur spår, så jag tror han blev nöjd.

En fin dag.

Bergsbestigarna

De har skrapat vägarna här i byn den senaste veckan, det görs alltid i slutet av vintern innan blidan och slasket kommer, gatorna skulle bli ofarbara av all sörja annars, antar jag. Det här betyder att de redan höga snöhögarna växer ytterligare i höjd, och att de allt smalare vägarnas sidovallar på sina håll är uppåt två meter.

Det innebär också att varje hemgång från fritids och dagis blir ett ändlöst klätteräventyr med ständigt nya kullar att bestiga. I dag tog det nästan 40 minuter att gå de 300 meter vi har från skolområdet till hemmet.