Vår gård har ett par små, knappt skönjbara sänkor. Nu visar det sig att vi verkar ha byggt lekstugan förra sommaren i en sådan. Därefter har jag av någon nybörjaranledning jag inte kan förklara valt att den här vintern skotta merparten av all snö från den övre delen av gårdsplanen till området runt lekstugan.
Och nu töar det. Alltså verkligen töar.
Lekstugan står visserligen uppallad en knapp decimeter ovanför markhöjd, men det räcker inte, vattenmassorna har redan varit inne och slickat ovansidan av stuggolvet en gång, men sedan fick vi låna en dränkbar pump i går och efter att ha spettat upp en del av den tjälfrusna marken framför lekstugan och dränkt pumpen i hålet och pumpat ner den smärre sjön i dagvattenbrunnen en bit bort på gatan, kunde jag somna glatt i går kväll.
Men så kom måndagen, som visade sig bli en dag fylld av tråkigheter från morgon till kväll. Dränkpumpen visade sig bli kvällsslaget, den satte sig bokstavligt talat på tvären och började i stället för att suga upp vatten i stället slött blåsa ut luft i insuget, och hur jag än betedde mig fick jag ingen ordning på det. Så nu har jag ägnat de sista två timmarna av kvällsljus åt att med hink fylla smältvattnet från området kring lekstugan i en stor blå balja på cirka åttio liter som dagligdags samlar stuprännevatten vid förrådet, och därefter baxat upp baljan på flaket till Ejdas trehjuling och skvalpande rullat ekipaget över gården fram till nedfarten där jag hällt ut vattnet för vidare färd ner mot dagvattenbrunnen, och därefter repeterat denna procedur ett tjugotal gånger. När jag gav upp (främst beroende på mina stelfrusna fingrar – smältvatten har inte så där jättemysig temperatur när det är fyra grader varmt ute) kändes det åtminstone som att vattnet troligen inte skulle nå över tröskeln innan jag hunnit köra till Kiruna tur och retur i morgon bitti för att köpa en ny dränkpump.
Villaliv. Verkligen kul ibland.