Västerbottens-Kuriren-arkiv

Krönika: Hur kan vi komma bort från Augustprisets Bonnierdominans?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 23 november.

——

Nu på måndag den 25 november delas årets Augustpris ut i Stockholm. Favoriten i den skönlitterära klassen får sägas vara Karolina Ramqvists Den första boken, med Hyper av debutanten Agri Ismaïl som ”runner up”. Men oavsett om Ramqvist, Ismaïl eller någon annan får lyfta Augustgubben, är chansen överhängande att det blir en titel från Bonnierförlagen som vinner.

För i år var nomineringslistan märklig. När författarna på nomineringsdagen presenterades i alfabetisk ordning såg det länge ut som en helt intern affär – de fyra första böckerna kom från Albert Bonniers förlag, följt av en titel från Wahlström & Widstrand och så slutligen en från Norstedts.

Fyra av sex – hoppsan, var min spontana tanke. Sedan kom nästa: Men vänta nu, Wahlström & Widstrand är ju ett Bonnierförlag, mer eller mindre ett så kallat imprint till Albert Bonniers förlag.

Så… fem av sex. Oj!

Att det såg ut så här ledde till kritiska kommentarer. På vissa flög topplocket all världens väg. Pelle Andersson, förläggare och vd på Ordfront förlag, skrev en rejält arg debattartikel i Aftonbladet där den korta och kärnfulla meningen ”Helt jävla orimligt!” sammanfattar innehållet.

Förläggareföreningen som äger Augustpriset slog ifrån sig – vilka förlag som gav ut böckerna var inget juryn skulle bry sig om, titlar granskas som enskilda verk, punkt slut.

En ren slump, var alltså beskedet. De här böckerna var bäst.

Ingen tror så klart heller att juryn med flit tagit fram en lista med så tydlig Bonnierdominans. Och tittar man på de senaste tio årens skönlitterära nomineringar syns det också att 2024 är en anomali. I fjol hade Bonnierförlagen till exempel bara en nominering, och året dessförinnan två. Den enda gång det senaste decenniet som vi haft en situation snarlik årets var 2016, då Albert Bonniers förlag precis som i år på egen hand tog fyra av sex platser och sedan även vann statyetten med Lina Wolffs De polyglotta älskarna.

Men över tid dominerar de kraftigt. Av det senaste decenniets totalt 60 skönlitterära Augustnomineringar har Bonnierförlagen plockat hem 25, det vill säga 42 procent. Norstedts är tvåa med 14 nomineringar eller 23 procent. Återstående 35 procent delas i fallande ordning av Natur & Kultur, Polaris, Modernista, Ordfront, Weyler, Galago, Nirstedt samt Teg Publishing.

(Ja, jag vet att även en del av de mindre förlagen hänger ihop, exempelvis ägs Weyler av Natur & Kultur, Ordfront och Galago hör ihop och likaså Modernista och Nirstedt. Men någon måtta på branschnörderiet får det vara.)

Tittar man på vinnarna blir det ännu tydligare. Om en bok från Bonnierförlagen tar hem statyetten på måndag, så har de vunnit Augustpriset sex av de tio senaste åren.

Men de är ju störst och har många av Sveriges mest kritikerrosade författare i sitt stall, är det inte rimligt att det syns i statistiken? Jo, absolut. Men är de så förträffliga att den långa processen där kandidaterna sållas fram genom först en nomineringsjury och sedan en samling elektorer bör resultera i att de vinner mer än vartannat år? Njaa.

Att peka ut enskilda förlag som förlorar på det här är vanskligt, men om jag ändå ska drista mig till att försöka, så är Ellerströms en av de bästa kandidaterna – ett kvalitativt Malmöförlag med gedigen litterär status och en stark utgivning inom främst poesi. I höstas gav de ut debuten Bokstavstro av Johanna Larsson. Recensenterna golvades – Dagens Nyheter skrev ”årets mest imponerande bok” och Svenska Dagbladet satte rubriken ”Vad väntar ni på? Spring till bokhandeln!” och kallade den årets bästa diktsamling.

Blev den Augustnominerad? Nej, och till det fanns kanske fullt rimliga skäl, vad vet jag. Men att Ellerströms överhuvudtaget aldrig har fått en Augustnominering i prisets nu 36-åriga historia är faktiskt märkligt. Och det finns fler sådana förlag.

Författare är inte dumma i huvudet. Siffrorna är tydliga, chansen är störst att bli nominerad om du ligger på ett Bonnierförlag. Klart att en del författare som ges ut på mindre förlag kommer att söka sig dit om de får chansen. Och så föder framgång ytterligare framgång, med allt fler ägg i samma korg.

Hur ska vi komma runt detta då? Precis som Förläggareföreningen påpekade gällande att juryn enbart ska kolla på själva verken och inte vilket förlag som gett ut dem, så står det inget i prisets statuter om att juryn bör ta förlagsmångfald i beaktande – och det ska det kanske heller inte stå.

Men det står heller inget om könsfördelning, och där har trots detta en praktisk förändring skett – betydligt fler kvinnor nomineras till och vinner Augustpriset i dag än på 90- och 00-talet. Även om det inte angetts i skrift, så har något i den frågan uppenbarligen letat sig in i juryledamöternas ryggmärgar – eller så har någon i ledande ställning mumlat ”öhm, ni kan ju tänka på att göra det hyfsat jämnt mellan könen också” innan arbetet påbörjats.

Är det verkligen omöjligt att tänka sig något liknande när det kommer till förlag?

——

Fotnot: Det blev i slutändan den hyfsat otippade Tony Samuelsson som plockade hem Augustgubben med sin Kungen av Nostratien. Eftersom det var den Wahlström & Widstrand-nominerade boken, så blev det mycket riktigt sex av tio vinster för Bonniers de senaste tio åren.

Krönika: Skulle en rättvisemärkt ljudbokstjänst verkligen kunna fungera?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 12 oktober 2024.

——

Hur värdesätter vi litteratur? Jag ställde den frågan i en krönika här i spalterna i våras under rubriken Hundra timmar ljudbok – som två öl på krogen.

Formuleringen kunde tolkas som att jag likt vissa andra i bokbranschen anklagade de kommersiella ljudbokstjänsterna för att vi i Sverige tycks vara så särdeles dåliga på just värdesättandet, men läste man texten ville jag ge en delvis annan bild – vi svenskar var nämligen extremt dåliga på detta redan långt innan Storytel föddes. Vi har en bokrea som i internationell jämförelse är unik så till vida att vi slumpar bort nästan nya böcker med upp till sjuttiofem procents rabatt och vi har en lika unik pocketmarknad när det kommer till prispress och tillgänglighet för dessa billighetsutgåvor.

Nu har abonnemangstjänsterna för ljudböcker än en gång hamnat i fokus för det låga värdesättandet. Författarförbundet, som länge kritiserat prenumerationstjänsternas bufféliknande ät så mycket du vill-modell, tog till Bokmässan fram en prototyp på hur en ur deras synvinkel mer hållbar ljudboksapp skulle kunna se ut. En sorts rättvisemärkt tjänst som skulle ge författarna en betydligt större del av intäkterna än vad som i dag är fallet på den digitala marknaden.

Förbundet tänker inte själva lansera tjänsten, utan hoppas att prototypen ska stå som grund och att någon extern aktör ska ta vid och göra den till verklighet.

Hur tänker de sig då att det ska gå till? Enligt Författarförbundet utnyttjar bara en mindre del av användarna de här apparna fullt ut. Standardabonnemangen hos Storytel och Bookbeat kostar i dag 169 kronor per månad, och ger fri lyssning i katalogen i 100 timmar, vilket motsvarar ungefär tio böcker. Bara en mindre del av abonnenterna når detta tak, och enligt förbundet är det till och med så att de flesta bara lyssnar på två böcker per månad (varifrån den siffran kommer vet jag inte).

Vore det då inte bättre, resonerar förbundet, om dessa människor betalade ungefär samma peng – eller möjligen lite mer – men att hela månadsavgiften gick till just dessa två böcker så att författarna till dem kan få mer i ersättning, i stället för att vi med våra 100-timmarsabonnemang är med och göder riskkapitalägda kommersiella plattformar som bara ser böcker som ett sätt att berika aktieägare?

Ja, det där sista var min egen formulering, men den var knappt ens spetsig, det är faktiskt så där förbundet brukar uttrycka saken.

För mig låter modellen ungefär som det system som nätjätten Amazon använder på sin tjänst Audible. I Europa får man som Audibleabonnent betala åtta pund per månad för att få en ”credit”, och denna växlar man sedan in mot en ljudbok som man därefter äger (i de svenska streamingtjänsterna betalar du för tillgång till böcker, du köper dem inte). Omräknat till två ”credits” per månad och svensk valuta skulle man då landa på drygt tvåhundra kronor i månaden. En attraktiv tanke?

Tja, i alla fall inte helt oresonlig, och en medveten, köpstark del av publiken kan nog lockas. Men för att det ska göra avtryck på allvar i författarnas plånböcker måste många hoppa på.

Detta för mig över till värdesättandet av litteraturen igen. Eller snarare värdet av digital litteratur. Bryr vi oss tillräckligt mycket för att lägga våra ynka få ”credits” på dem? Min åsikt är nej.

Men i USA och Storbritannien funkar ju Audible-modellen? Jo, fast det beror ärligt talat på hur man ser det. Ljudboksmarknaden är relativt sett mycket mindre på de marknaderna, Audibles erbjudande är inte ens i närheten av att locka lika många människor där som Storytels abonnemang gör i Sverige, räknat i andel av befolkningen.

Författarförbundet såg nog gärna att så var fallet även hos oss. Men här har den digitala litteraturen på gott och ont kommit att likna hur plattformarna ser ut även för musik, film och tv. Spotify lanserades med löftet om att vi skulle få tillgång till all världens musik för bara en hundring i månaden (eller gratis om vi står ut med reklam). Vetskapen om att vi kan lyssna på vad vi vill hur länge som helst är det vi betalar för, och på den vågen surfade även Storytel och senare också Nextory och Bookbeat.

Kan klockan vridas tillbaka? Jag tvivlar.

Krönika: Hipp hipp hurra – 20 år med bokmässan

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 21 september.

———

Känner ni litteraturpirret i kroppen? Inte? Det vankas ju bokmässa i Göteborg nästa helg! Och i år är det dessutom tema Sápmi, vilket gör att ovanligt mycket av de officiella seminarieprogrammet kretsar kring frågor som berör de nordliga delarna av landet.

Men innan jag prisar det jättearbete som temaarrangören Tjállegoahte lagt ner för att få till ett toppenprogram, vill jag lägga några rader till att skriva om mig själv. Det är nämligen tjugoårsjubileum för mig på mässan, och det måste väl ändå vara värt utrymme? Jo, det tycker jag.

2004 var världen mångt och mycket en annan, men bokmässan fungerade i princip på samma sätt som nu. Jag hade fått min debutroman Dannyboy & kärleken antagen på Bokförlaget Forum tidigare under året, och den skulle ges ut i början av 2005 nästan samtidigt som jag skulle fylla 30 (herregud – vart flydde min ungdom?). Eftersom boken ännu inte ens var tryckt i september 2004 var det så klart inte tal om att jag skulle delta i någon programpunkt på mässan, men förlaget gav mig en entrébiljett och sa att om jag åkte ner, så var jag varmt välkommen på de Bonnierägda förlagens stora mingel på torsdagskvällen.

Sagt och gjort, jag tog två dagar ledigt från jobbet, bokade tåg och ett billigt kyffe till hotellrum och begav mig mot Göteborg. Resten är bokmässehistoria.

Nej, skojar bara, jag gick mest omkring och var storögd och drack av ren nervositet några glas gratisvin för mycket, men jag minns faktiskt Bonnierminglet med oväntad klarhet och kommer ihåg flera av personerna jag pratade med. Och jag minns även att jag tänkte exakt detta: Dra mig baklänges vad jag gillar det här.

Förvånansvärt många författare skyr mässan, och dyker högst motvilligt upp de år de har en ny bok som ska marknadsföras. Dessa skulle aldrig nedlåta sig att åka dit om de inte fanns med i programtidningen.

Jag är av en annan sort. Jag älskar minglet, vimlet och så klart samtalen om litteratur som pågår i varje vrå i dagarna fyra (trots allt gnäll om att bokmässan bara är kommers och spektakel). Jag har försökt sätta en ära i att åka dit varje år vare sig någon vill ha min närvaro på en scen eller inte. Några plumpar i protokollet har det blivit, främst under småbarnsåren, men inte mer än tre om jag räknat rätt.

Nå, nog om mig. Tema Sápmi var det ju. Ursäkta svordomen, men jäklar vilket program de fått ihop med små finansiella medel!

När Bokmässan utser sina årliga teman och ”guest of honours” medföljer en hel del prestige och uppmärksamhet, men också tonvis av arbete för den utnämnda arrangören, som förväntas producera såväl ett starkt seminarieprogram samt en fysisk monter på central plats på mässgolvet, som också ska innehålla ett monterprogram (som besökare inte behöver ha köpt den dyrare seminariebiljetten för att ta del av, utan kan lyssna på bara de löst entréavgift). Om jag räknat rätt, så arrangerar Tjállegoahte och dess samarbetspartners över 60 programpunkter i montern och drygt 20 seminarier med totalt 46 personer medverkande på scen. Puh!

Att rabbla alla samtal jag hoppas kunna gå på blir långrandigt, men fyra kan jag nämna: ”Finns det en samisk sanning?” där sanningskommissionens ledamöter Marie B Hagsgård och Krister Stoor samtalar om den svenska samepolitiken med författaren Elin Anna Labba, ”Sápmi och kolonisationen av rymden” där jojkaren och berättaren Ánte Mihkkal Gaup talar med författaren och översättaren Ánne Márjá Guttorm Graven och rymddocenten Jan Erik Wahlund i ett seminarium som för samman Sápmi med årets andra mässtema Rymden, ”Varför inte på samiska?” med författarna Moa Backe Åstot och Saia Marilena Stueng om bristen på litteratur skriven på de samiska språken (ett ämne jag skrev en krönika om i våras) samt ”Byns betydelse i litteraturen” med översättaren Lea Simma och författarna Ann-Helén Laestadius och Mattias Timander. Det kommer att bli toppen.

Så tack för våra första tjugo år ihop, bokmässan. Jag hoppas det blir minst lika många till.

Krönika: Är det nu AI på allvar skakar om bokbranschen?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 31 augusti.

——

Har vi nått hösten då AI på allvar kliver in och skakar om den svenska bokbranschen?

AI-diskussionen har pågått på allvar i snart två år nu. Den första breda versionen av Chat GPT slog ner som en artificiell bomb före jul 2022, och författarens snara död förutspåddes. Rädslan inom skrået blev stor, och minnesgoda läsare kommer kanske ihåg att jag fick skrämselhicka och i en krönika funderade på om det var läge att sadla om till rörmokare.

Omskolning har så vitt jag vet inte krävts för några författare ännu, men översättare och redaktörer har fått det tuffare. Förlag har börjat köpa tjänster där en mix av AI och översättare används – en AI-modell gör en grundöversättning, varefter människan träder in och arbetar med texten för att fånga upp språkliga misstag som maskinöversättningen orsakat samt för att försöka blåsa liv i de ibland rätt träiga resultat som trillar ut.

I en uppmärksammad kulturtext av poeten och översättaren Anna Arvidsdotter i Aftonbladet för några veckor sedan målades en dyster bild av den nya verkligheten upp. Rubrik och nedryckare sa det mesta: Jag städar åt AI:n för en tredjedel av lönen – förlaget är fullt medvetna om hur uselt verktyget är.

Texten blev omdebatterad och lyftes fram som ett varnande exempel, bland annat uppmärksammades den av Författarförbundet.

Dock fick Arvidsdotter även mothugg. I branschpodden Förlagspodden sa Kristoffer Lind att hans förlag Lind & Co arbetar en del med AI-översättningar, och han kände inte igen de arbetssätt som beskrevs i texten, och han ifrågasatte om det verkligen kunde röra sig om ett etablerat, professionellt förlag som gett Arvidsdotter ett så märkligt översättaruppdrag, som även inkluderade att hon ombads fundera över lämpliga inläsare till ljudboken (vilket förlag hon översatt boken åt framkom inte i texten).

Men oavsett ambitionsnivå på förlaget hon anlitats av tycker jag att texten pekar på något viktigt – översättaryrket blir allt mer utsatt, och de här verktygen är här för att stanna. Även om AI:n i just det här fallet beskrevs som usel, så går utvecklingen inom den här branschen framåt.

Även förlagsredaktörer drabbas hårt. Jag nämner för en välmeriterad redaktörsbekant att jag planerar att skriva en krönika i AI-ämnet, och hon svarar suckande och att hon fått flera uppdrag för hösten avbokade, där det utan att det sägs rakt ut verkar vara så att förlagen i fråga tycker sig ha hittat nya sätt att lösa redaktörsbiten utan att behöva blanda in dyra människor i ekvationen.

Och på tal om att göra sig av med människor – på ljudboksområdet är AI-rösterna här för att stanna. Marknadsledaren Storytel går i bräschen. Förra sommaren lanserade de ett antal titlar med AI-uppläsare på engelska, och i vintras kom den svenska premiären, främst marknadsförd genom att de fått tillstånd att använda skådespelaren Stefan Sauks röst på ett antal böcker. De var noga med att poängtera att AI-rösterna var komplement – det fanns alltid en mänsklig inläsare som förstaval, medan AI-klonerna var sekundäralternativ via en funktion kallad voice switcher.

Men härom veckan ändrades det, när den senaste boken om tjejtjusaren Sune gavs ut av Sören Olsson och Anders Jacobsson hos Storytel. Kusinduons Suneberättelser brukar alltid läsas in av Anders Jacobsson, men efter en stroke i fjol har han ännu inte återhämtat sig nog för att kunna ta sig an den nya boken. En AI-klon av Jacobssons röst läser därför Festfixaren Sune.

Visst föreligger speciella omständigheter, och i en presskommentar meddelar Anders Jacobsson att han hoppas kunna läsa Sune själv igen i framtiden. Men oavsett detta – en barriär är bruten, och kommer säkert att följas av fler rena AI-inläsningar när det gäller andra författare och böcker.

Så ja, det är nog i höst som AI:n verkligen kliver in i branschen. När står vi författare på tur?

Krönika: Självklart borde samisk litteratur även ges ut på samiska

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 23 maj.

——

När nomineringarna till årets upplaga av Nordiska rådets litteraturpris presenterades tidigare i år var en av de utvalda den samiske konsthantverkaren Fredrik Prost från Kiruna, som i fjol gav ut boken Leŋges hearggi, sáhčal fatnasa (vilket är nordsamiska för Spänn för härken, skjut ut båten).

Nomineringen skapade ett bryderi för Prost – han hade tidigare bestämt att boken inte skulle översättas till svenska eller andra majoritetsspråk, men nu krävdes det för att juryn ska kunna bedöma verket inför höstens utnämning av pristagare.

Lösningen blev en översättning enbart ämnad för juryn, vars medlemmar kommer att tilldelas numrerade papperskopior som Prost efter deras läsning tänker begära tillbaka och bränna.

I en intervju med SVT Sápmi förklarade han sitt tänkande. Boken handlar om samisk traditionell andlighet och den samiska trumman, och den kunskapen vill han ska hållas kvar inom Sápmi. I dag är det enligt Prost många utanför det samiska samhället som säger sig utöva samisk schamanism och tjänar pengar på det, något som han med sin bok inte vill bidra till.

”Är man intresserad av att läsa boken får man väl lära sig samiska”, säger han i intervjun. ”Storsamhället tror att de kan få allt de vill, men den här boken kommer de inte att få översatt.”

Att samiskan börjar kräva sin egen plats på litteraturscenen i Sverige är tydligt på fler sätt än genom Fredrik Prosts markering. Det samiska författarcentrumet Tjállegoahte med säte i Jokkmokk har gjort ett jättearbete med att synliggöra och stärka samisk litteratur de senaste åren, en strävan som nu bär frukt då Sápmi är ett av årets huvudteman på bokmässan i Göteborg i september, med ett digert program och central placering på mässgolvet.

”Leŋges hearggi Sáhčal fatnasa” av Fredrik Prost, ”Ale mana merrii” av Elin Anna Labba och ”Stöld” av Ann-Helén Laestadius

En annan som brutit ny mark för det samiska språket inom litteraturen är Elin Anna Labba, som stred för att hennes böcker Herrarna satte oss hit och årets Far inte till havet inte bara skulle bli svenska angelägenheter, utan även ges ut på nordsamiska som Hearrát dat bidje min och Ale mana merrii av sitt förlag Norstedts.

Det kan tyckas naturligt – till och med självklart – att litteratur som handlar om och utspelar sig i Sápmi även borde ges ut på ett samiskt språk. Faktum är dock att det mig veterligen aldrig tidigare hänt att något av de stora allmänutgivande förlagen i Sverige publicerat böcker på samiska. I den mån samiskspråkig litteratur alls ges ut i Sverige, brukar det ske hos förlag som specialiserar sig på minoritetsspråk eller är verksamma inom lättlästgenren – och utgåvorna kommer oftast mycket senare än originalutgåvan.

Ann-Helén Laestadius succébok Stöld – som torde vara den kommersiellt mest framgångsrika roman i samisk miljö som skrivits i Sverige – finns inte utgiven på samiska av något svenskt förlag, men publicerades på nordsamiska hos norska Davvi Girji något år efter originalutgivningen.

Varför ser det ut så? Orsakerna är nog flera, men självklart är ekonomin en tongivande sådan. Upplagorna blir små, och utgivningarna kräver därför stöd för att gå runt. Sådant går dock att söka – Kulturrådet har bidragit till Norstedts samiska utgivningar av Elin Anna Labbas böcker – och av vad jag har hört ser de gärna att fler förlag ansöker på liknande sätt.

För att samiskan ska kunna fortsätta växa krävs att språket tar plats och hävdar sin rätt. För att återvända till Ann-Helén Laestadius Stöld är filmversionen av den ett bra exempel på det. En av filmens förtjänster tycker jag är att den är så tydligt samisk i såväl dialog som scenografi som … tja, i brist på bättre ord världsbygge. Det är rätt och slätt en samisk film, den ber inte på något sätt om ursäkt för det och försöker inte anpassa sig till en svenskspråkig publik. (Något jag tyvärr också sett en del klaga på i diverse forum – varför kan de inte prata svenska, filmen utspelar ju sig i Sverige!?)

Sådana åsikter blir som en sorglig spegling av det Fredrik Prost gav uttryck för i beslutet att inte låta översätta sin bok – storsamhället ska inte tro att de alltid kan få som de vill.

Krönika: Hur berättar jag sanningen om klimatet för en elvaåring?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 25 april.

——

Det var fyra år sedan jag första gången på allvar drabbades av den existensiella ångest jag nu känner accelerera.

Då hade jag läst Jonathan Jeppssons klimatbok Åtta steg mot avgrunden, och fick akut andnöd när jag såg på mina barn. Jag insåg att risken faktiskt är påtaglig att de i min ålder kommer att minnas världen av i dag som blott en avlägsen dröm. Efter 2050 när de själva passerar fyrtiostrecket kunde allt redan ha barkat åt helvete.

Nu har Jeppsson skrivit boken Mot kollapsens hjärta, i vilken han konstaterar att han med stor sannolikhet hade fel senast. Men dra ingen lättnadens suck, för den här gången säger han att civilisationen börjar klappa ihop redan kring år 2040.

Vad är det då mer konkret som Aftonbladets mångårige klimatreporter och grävchef hävdar? I Jeppssons förra alster låg fokus på hur klimatförändringarna radikalt skulle påverka – och till sist förstöra – möjligheterna till en dräglig mänsklig tillvaro på vår planet. I den nya boken är det inte klimatförändringarna i sig som är hotet, även om de utgör en av flera nyckelfaktorer till att vårt komplexa samhällssystem börjar krackelera.

Undertiteln Om tillväxtens slut och civilisationens sammanbrott summerar vad det handlar om. Med hjälp av slutsatser från en stor mängd forskare visar Jeppsson hur vi har skapat en värld vars enda sätt att överleva är genom fortsatt tillväxt, och när jordens kapacitet för att underhålla detta system tar slut, upphör också möjligheterna för vårt sätt att leva.

Vad som inträffar då? Ren och skär katastrof.

Men är inte tillväxt ett nödvändigt tillstånd? Tja, att växa till sig är visserligen en biologisk förutsättning för att liv ska uppstå och fortgå, men behöver det verkligen vara den enda vägens politik för själva samhällskroppen?

Oavsett om så verkligen är fallet, är det vad vi har blivit lärda. När hörde du senast en analys av den ekonomiska utvecklingen som inte betonade behovet av fortsatt tillväxt? Tro mig, när du väl börjat lyssna efter ordet ”tillväxt” kommer du aldrig att kunna sluta höra det.

Det bör nämnas att forskningsrapporten Tillväxtens gränser som Jonathan Jeppsson tar avstamp i har sin beskärda del motståndare. Rapporten presenterades första gången 1972 och har sedan uppdaterats i flera omgångar, senast år 2020 i en uppmärksammad studie ledd av den nederländska Harvardforskaren Gaya Herrington.

Kritikerna hävdar att rapporten innehåller grava fel och att tidsangivelser för den stundande kollapsen har hunnit komma och gå utan att något inträffat. Jeppsson menar å sin sida att kritiken till stora delar bygger på missuppfattningar om vad som faktiskt står i rapporten. Han själv fokuserar på Herringtons uppdaterade resultat, och det är hennes nedåtstupande kurvor som leder till slutsatsen att om inget extremt oväntat inträffar, börjar vårt tillväxtfixerade samhällsbygge kollapsa runt år 2040.

Och vid den punkten, för att låna en dramatisk effekt som Jeppsson ofta använder när han skriver, har vi bara sett början på våra problem.

Men kan verkligen inget göras? I bokens slutskede intervjuar Jeppsson miljöforskaren och nationalekonomen Mikael Malmaeus, en av få ekonomer i Sverige som forskat på tillväxtens motsats, det vill säga nerväxt. Han är övertygad om att en radikal nerväxtplan är möjlig som räddar civilisationen kvar på en nivå som åtminstone påminner om hur våra liv ser ut i dag. Tyvärr tror han inte att något sådant kommer att ske, eftersom det inte finns folkligt stöd för att på allvar driva igenom omställningen som krävs.

Jeppsson frågar Malmaeus vad han anser om det snara kollapsscenario Gaya Herrington räknat fram. Forskaren tvekar på frågan, tycks ogilla kategoriska svar, men medger sedan att hennes minst sagt dystra kurvor är sannolika. ”Våra faktiska möjligheter att undvika kollapsen är små”, säger han.

Törs jag fortsätta hoppas likt en dåre att allt det här är fel? Och om inte, kan någon förklara hur jag berättar sanningen för en elva- och fjortonåring?

Krönika: Ack du sköna nya skräddarsydda värld

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 4 april.

——

I dagens digitala litteraturvärld talas det ofta om att vi nu på ett annat sätt än tidigare faktiskt kan se vad människor läser (och lyssnar) på. Tidigare hade bokbranschen enbart försäljningssiffror att tillgå när man försökte se åt vilket håll vinden blåste, men risken fanns att det inte gav hela bilden av den faktiska läsningen. Vad hände egentligen med boken av den där Nobelpristagaren efter att den blivit köpt? Lästes den av en person? Flera personer? Eller placerades den bara i bokhyllan som en statusmarkör? Det var svårt att säga.

I den digitala världen mäts allt i detalj, särskilt i abonnemangstjänsterna. Där blir varje minut av en ljudbok som vi lyssnar på loggad, och likaså syns det hur många sidor av en e-bok vi läser. Orsakerna är åtminstone två – dels baseras ersättningen till förlagen på den här statistiken, och dels kan datan användas av bokförlag och författare till att se vad läsarna de facto går igång på eller ratar. Litteraturen kan därefter för första gången på allvar skräddarsys efter läsarnas önskemål.

Det låter onekligen som att det kan bli rätt urvattnat. Kommer något någonsin att kunna överraska om alla bara försöker skriva likadant som det som redan visat sig funka? Och vad händer när AI-tjänsterna blir så pass välutvecklade att de med hyfsat resultat kan härma de redan existerande berättelserna och skapa nya varianter? Ack du sköna nya värld, vi riskerar att aldrig behöva dra efter andan av häpnad igen.

Nå, dit är det (förhoppningsvis) en bit kvar, och kanske inser någon längs vägen att det är när vi konfronteras med det vi inte visste att vi ville ha, som vi utsätts för de upplevelser som verkligen berör oss.

Fast antagligen kommer väl någon parameter att bakas in i algoritmen som levererar just det oförutsägbara på exakt rätt plats. En skön ny värld, som sagt.

Att det finns ett sug efter läsning som anpassats just för individens tycke och smak är något som Dagens Nyheter nyligen slagit mynt av. Lagom till påskekrimets högtid lanserade tidningen tjänsten Deckarväljaren, där DN:s deckarprofilerade recensent Lotta Olsson satts på att gå igenom det dryga tusental boktips hon levererat i spalterna genom åren och tagga dem utifrån ett fyrtiotal parametrar.

Det är faktiskt ganska roligt att klicka sig fram till resultaten. Söker du exempelvis en oblodig svensk, fristående deckare med flera huvudpersoner som utspelar sig i ödemarken? Då är Stina Jacksons Silvervägen boken för dig. Ändrar du dig gällande det där med flera huvudpersoner och känner i stället att du vill ha en känsla av pusseldeckare i mixen? Åsa Avdics Isola blir ditt val. Men det rör sig inte om någon direkt exakt vetenskap – varför Stina Jacksons Silvervägen är taggad som ”ödemark” medan uppföljaren med titeln Ödesmark kryssats i som ”glesbygd” känns en smula outgrundligt.

Att många älskar det skräddarsydda står klart om man som jag spenderar en del tid i de stora ljudboksgrupper som finns på Facebook. Medlemmarnas frågor efter nya boktips blir ofta mycket detaljerade: ”Letar krimserie som ska utspela sig i norra Norrland och vara nutida. Älskar högt tempo, och Jonas Malmsjö ska helst vara inläsare. Har inget emot våld, ogillar relationstjafs och det ska vara en hel bokserie. Tips?”

Ofta kommer vettiga svar – folk är i regel väldigt hjälpsamma! – men eftersom det också ingår i den moderna litteraturvärlden att författare ska marknadsföra sig själva, dyker ofta respons av den här typen upp: ”Har inte skrivit just det du frågar om, men däremot en fristående fantasyromance som utspelar sig i Västergötland på 1300-talet som jag själv läst in. Testa den!”

Detta på tal om att konfronteras med det vi inte visste att vi letade efter, antar jag.

Krönika: Hundra timmar ljudbok – som två öl på krogen

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 22 februari.

——

Hur mycket är en bok värd? Eller hur mycket borde den vara värd? Det är en fråga som ofta lyfts på senare år, eftersom digitaliseringen och den i Sverige explosiva framgången för strömningstjänster för ljudböcker sägs devalvera den svenska litteraturens värde. Och ja, litteratur är billigt i Sverige, jämfört med i många andra länder. Frågan är bara om det är ett nytt fenomen.

Jag skulle vilja hävda att svaret på frågan är nej. Den svenska bokbranschen har tvärtom en lång tradition av att sälja nya eller nästan nya böcker till häpnadsväckande låga priser, jag dristar mig till att påstå att vi är faktiskt är världsbäst på det, åtminstone i jämförbara länder.

Som första bevis vill jag lägga fram den nu pågående bokrean, där det tävlas i att sälja färsk litteratur så billigt som möjligt. Det är sedan länge legio att böcker som gavs ut så sent som kring bokmässan för mindre än fem månader sedan nu reas ut med upp till sjuttiofem procents rabatt från nypriset i höstas (det är bara att kolla hos nätbokhandlarna om ni vill se de exakta sänkningarna på olika titlar, procentsiffrorna används i marknadsföringen).

Bokrea i februari är vi visserligen inte unika med – i Norge pågår deras ”mammutsalg” under ungefär samma tidsperiod och med samma procentuella nedsättning i pris, men där är böckerna som nyast utgivna hösten 2022 och inte hösten 2023 som i Sverige.

Pocketböckerna får bli bevis nummer två. Återigen är inte själva företeelsen unik för Sverige – pocketutgivning finns i de flesta länder även om försäljningen i regel varit mer blygsam än hos oss. Orsaken till det? Vi har varit bäst i klassen på att prissätta dem lågt samt i att ha ett kort tidsspann mellan originalutgåva och pocket. Resultatet har blivit att pocketböcker sålt som smör i Sverige, men inte gett så stora inkomster för vare sig förlag eller författare.

Pocketböcker har alltid varit oslagbart billiga i Sverige (bilden är från Adlibris butik i centrala Stockholm 2017).

Faktum är att den högljudda debatt som i dag förs om att ljudbokslyssning ger förlag och författare så låga ersättningar är ett eko av hur det lät när pocketen var som starkast för drygt ett decennium sedan. I en kulturartikel i Expressen signerad Björn af Kleen från 2010 intervjuar han bland annat bokbranschnestorn Per I Gedin, som var med och skapade det numera insomnade förlaget Månpocket. Gedin får bland annat frågan varför inte författarna gör uppror mot de låga pocketersättningarna:

”När något blir framgångsrikt vill alla ha mer”, svarar han. ”Det är alltid ett problem. Men hela framgångssagan bygger på att boken är billig. Förläggarna snålar på sin sida, författarna får relativt sett mindre. Det är köparna som är segrare. I Sverige kan man köpa Kerstin Ekman och PO Enquist på järnvägsstationen. Det är väldigt märkligt.”

Byt ut köparna mot lyssnarna, och att vi i dag inte bara kan införskaffa de billiga böckerna på tågstationen utan har ständig tillgång till dem i mobilen, så har inget förändrats. Till och med den ersättning som pocketboken ger – runt en femma per sålt exemplar, motsvarar vad författare brukar få för en normallång ljudbok.

Ett annat citat från artikeln 2010 i Expressen sticker också ut. Det är när förläggaren Svante Weyler får frågan om varför pocketböcker fortsätter vara så billiga i Sverige:

”Vi har en bransch som inte vågar ta betalt för sin egen vara. Bokhandlarna vägrar: om vi höjer priserna går det åt helvete. Men varför ska din bok kosta mindre än en öl?”

I dag kostar abonnemangen som ger dig tillgång till hundra timmars lyssning per månad i ljudbokstjänsterna ungefär som två öl på krogen, eller kanske tre om du nöjer dig med att dricka stor stark på det lokala sunkhaket. Men då får du som sagt hundra timmar, vilket motsvarar ungefär tio böcker (även om standardabonnenten brukar sägas hinna med bara tre eller fyra).

Oavsett vilket så är det billigt – riktigt billigt till och med, och som synes en svensk tradition med anor.

Men varför värderar vi litteraturen så lågt? Finns det något unikt i det svenska kynnet som motiverar det här? Kloka förslag mottages tacksamt, för jag har inget bra svar.

Krönika: Det finaste med Littfest är den tydliga norrländska förankringen

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 14 mars.

——

Åren går, Littfest består. För mig sammanfaller min relation till Sveriges bästa litteraturfestival starkt med min återkomst till Norrland efter många år söderut. Jag hade bott i Uppsala och Stockholm i femtontalet år innan jag kom till mina sinnen och återvände till landsdelen jag alltid kallat hemma.

I ungefär samma veva började jag engagera mig i Norrländska litteratursällskapet, som länge fått äran att fungera lite som ett inofficiellt startskott för festivalen, då vi alltid brukar hålla årsmöte på Bokcafé Pilgatan under torsdagseftermiddagen och följa upp med releasefest under kvällen för årets första nummer av vår tidskrift Provins, som alltid landar lagom till Littfest.

Så även 2024, så klart. Detta år blir dock speciellt för mig, eftersom jag avgår från ”Norrlitts” styrelse efter sju svåra år varav sex av dem som vice ordförande. Nej, skojar bara – det har varit fantastiskt roligt och jag uppmanar verkligen alla som brinner för litteraturen och känner sig som norrlänningar i själ och hjärta att bli medlemmar, men nu är det dags för den här räven att låta yngre förmågor med klipp i stegen och sug i blicken att ta över.

Så en epok på det personliga planet går i graven. Tur då att Littfest finns kvar att glädjas åt ändå. I år har jag dessutom fått äran att vara en av två konferencier för scenen Studion, och kommer bland annat att presentera samtalet mellan Alma-pristagaren Laurie Halse Anderson och hennes svenska översättare Amanda Svensson och det mellan författarna Agri Ismaïl och Burcu Sahin, där den förstnämnda skrivit årets kanske hittills mest uppmärksammade svenska debut i form av romanen Hyper.

Något jag ser extra mycket fram emot är det första samtalet på fredagen på Studions scen, där författaren Waubgeshig Rice från Wasauksing First Nation i Kanada kommer att introduceras för svensk publik i ett samtal med den sydsamiske författaren och översättaren Johan Sandberg McGuinne. Waubgeshig Rice finns ännu inte översatt till svenska, men jag har de senaste veckorna läst och lyssnat på hans romaner Moon of the crusted snow och uppföljaren Moon of the turning leaves, två fristående men ändå sammanlänkade postapokalyptiska berättelser om vad som sker efter civilisationens sammanbrott i ett litet, tätt sammanvävt samhälle i norra Kanada bebott av människor från anishinaabekulturen. Böckerna har liknats vid en kanadensisk The road, och är utmärkta nutidsdystopier som jag hoppas vi snart får se även på svenska.

Men allt av värde på Littfest sker så klart inte på scenen där jag råkar stå som hallåa. Årets tveklöst största dragplåster är brittiskan Zadie Smith, som avslutar lördagens dagsprogram på den största scenen Idun i ett samtal med översättaren och tidigare kulturrådet Stefan Ingvarsson. Räkna med kö där – och att ni kommer att hitta mig i den.

Men det finaste med Littfest är den så tydliga norrländska förankringen. Jag har skrivit om det förr i de här spalterna, men det tål att upprepas – trots att Littfest sedan länge är en nationell och internationell angelägenhet har festivalen aldrig förlorat blicken för det regionala. I år bjuds vi inom ramen för detta bland annat på samtal om jojkens litterära kraft, ”Tornedalen uncut” med Mikael Niemi, ett framträdande med Lilian Ryd som skriver om kvinnorna i väglöst norrländskt inland och ett samtal om vatten och kolonialism mellan Elin Anna Labba och Jannete Hentati, lett av författaren Malin Nord.

I årets programtidning skriver arrangörerna själva om att stå stadigt i den norrländska myllan. Genom åren har författare från 57 olika länder deltagit på festivalen, men trots detta har så mycket som en femtedel av alla arvoden gått till kulturarbetare hemmahörande i Norrland, och då främst i Västerbotten.

Det är en kulturell välgärning om något.

Littfest-helgen coming up!

Äntligen dags för Littfest nere i Umeå! (Eller ja, på torsdag drar det i alla fall igång, vilket är mindre än 25,5 timmar bort i skrivande stund). Och som vanligt är programmet urstarkt.

Jag medverkar på två hörn, dels delar jag och vännen Elin Grelsson på uppdraget som konferencier för scenen Studion fredag-lördag, där jag bland annat kommer att få introducera författarsamtal mellan Laurie Halse Anderson och Amanda Svensson, Waubgeshig Rice och Johan Sandberg McGuinne samt Agri Ismaïl och Burcu Sahin, och dels deltar jag på lördagseftermiddagen på scenen Äpplet i programpunkten Att alltid ha en åsikt – ett samtal om kulturkrönikor tillsammans med Elis Monteverde Burrau och Hanna Johansson.

Men har jag verkligen alltid en åsikt? Tja, jag har ju i alla fall skrivit krönikor var tredje vecka i Västerbottens-Kuriren i snart sju år, så någon åsikt får jag väl ändå sägas ha.

Dessutom kommer jag med all säkerhet att som traditionen bjuder att då och då synas bakom bokbordet för Norrlitt/Provins. Kul!

Krönika: Ska en glad amatör kunna vinna hela tjottaballongen?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 11 januari.

——

När kan man egentligen börja kalla sig författare? Står det var och en fritt att kalla sig det, eller är det upp till någon annan att avgöra? Och ska man som glad amatör kunna glida in och vinna hela tjottaballongen vid första försöket?

Diskussionen som blossat upp handlar egentligen inte om litteraturvärlden utan om filmbranschen, efter att Filminstitutet inför årets Guldbaggegala ändrat reglerna så att debutanter inte kan nomineras till skådespelarpriser. Tidigare stod i regelverket att priserna ”bör” gå till professionella skådespelare, men i år har det ändrats till ”ska”.

Beslutet har mötts med hård kritik, bland annat har regissören Gabriela Pichler som med stor framgång arbetat med amatörskådespelare kallat det ”skämmigt, ogeneröst och okunnigt”. En annan som ogillar regeländringen är den kulturella mångsysslaren Uje Brandelius, som vid Guldbaggegalan 2020 blev ett exempel på det som nu inte ska vara möjligt – för debutrollen i Spring Uje spring tilldelades han priset som bästa manliga skådespelare. Film handlar om att beröra, skrev Brandelius på Facebook, ”om man har fjorton års gråtlektioner på sitt cv eller kommer direkt från gatan spelar ingen roll.”

Kulturredaktionen på tidningen Sydsvenskan gick till konkret handling i sin kritik, och meddelade att de helt tänker sluta lägga tid på Guldbaggen så länge amatörerna stängs ute.

Varför vållar en till synes liten förändring från ”bör” till ”ska” sådan debatt? Är det konstigt att man bara vill att proffs deltar? Varför ska amatörer kunna vinna det finaste priset i filmbranschen, när det på många andra områden är ett grundkrav att man ska vara legitimerad för att ens få vara verksam i yrket?

Tja, kanske för att skådespeleri inte går att jämföra med en läkare som genomför hjärtkirurgi eller en pilot som landar ett passagerarflygplan. Eftersom syftet med priset är att premiera en prestation i ett specifikt verk, borde det väl inte spela någon roll vad personen har eller inte har sysslat med i filmsammanhang tidigare? Gills det inte om man vinner guld redan i OS-debuten? One hit wonders göre sig icke besvär.

Inom den svenska litteraturen finns ingen liknande regel. Vid Augustgalan är det tvärtom ganska vanligt att debutanter prisas – Jävla karlar nu senast var exempelvis Andrev Waldens romandebut, och åren 2019 och 2020 delades priserna i såväl skönlitteratur som facklitteratur ut till idel nybakade författare i form av Marit Kapla och Patrik Svensson 2019 och Lydia Sandgren och Elin Anna Labba 2020.

Ett sätt att komma runt problemet är att ha särskilda debutantklasser – årets nykomling är vanligt förekommande vid musikgalor. När Svenska Deckarakademin delar ut sina priser har man en kategori för årets deckardebut jämte det för årets bästa kriminalroman. Det har dock hänt att debutantklassen slopats och att huvudpriset gått till en nykomling, som 2018 när västerbottningen Stina Jackson fick det för genombrottet Silvervägen.

Min ståndpunkt är absolut att debutanter ska kunna vinna även de finaste av priser. Samtidigt kan jag förstå Filminstitutets ambition att genom regeländringen värna om dem som är yrkesverksamma skådespelare. Hade de i samband med förändringen presenterat en ny skådespelarklass rätt och slätt kallad årets genombrott, tror jag att de hade sluppit kritiken. Det hade kanske till och med blåst lite nytt liv i den rätt bedagade utmärkelsen.

Men när räknas man som en professionell utövare då? Här finns faktiskt en samsyn mellan filmens och litteraturens värld. I de nya reglerna för Guldbaggen finns en asterisk som förtydligar att en skådespelare räknas som professionell om hen är ”krediterad i fler än en (1) skådespelarroll”. Begränsningen liknar det krav på två utgivna böcker som organisationerna Författarförbundet och Författarcentrum har för att man ska få bli medlem hos dem.

Det är alltså enklare att vinna Augustpriset än att bli medlem i Författarförbundet. Någonstans finns en ironi i det.

Krönika: Vilken revansch för killsläktet!

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 30 november.

——

Äntligen blev det en man. Åtta för priset av en till och med, om de sju som Andrev Walden skriver om i sin Augustvinnande roman Jävla karlar räknas med. Vilken käftsmäll till revansch för killsläktet!

Ja, ovanstående är skrivet i skämtsam ton, men det är faktiskt värt att poängtera att det före Waldens seger i måndags kväll varit fem kvinnor i rad som plockat hem Augustpriset i den skönlitterära klassen. Efter att Johannes Anyuru gick hem med statyetten år 2017 har mottagarna hetat Linnea Axelsson, Marit Kapla, Lydia Sandgren, Elin Cullhed och Ia Genberg.

Att så varit fallet har inte uppskattats av alla. En del minns kanske att det utmålades som ett problem redan efter Elin Cullheds vinst med Eufori 2021, när Åsa Beckman i en krönika i Dagens Nyheter berättade om en manlig bekant som efter galan ondgjort sig över sakernas tillstånd genom att säga: Vill de som röstar att vi män helt ska sluta läsa romaner?

Det tog två år, men nu får Beckmans bekant äntligen möjlighet att ta upp läsningen igen. Hoppas inte faktumet att Jävla karlar handlar om något så mjukt och ickemanligt som ett barns längtan efter en välfungerande fadersfigur ska ligga den i fatet.

Andrev Walden med sin ”Augustgubbe”. Foto: Andreas Sundbom/Augustgalan

Nej, det är väl dumt att raljera, och jag unnar verkligen Waldens fina roman all framgång som ”indragare” hos bokhandlare i den stundande julhandeln. Som det tror jag den kan lyckas bra – det är en bok med ett lättillgängligt och brett anslag, den är med sina 376 sidor av närmast perfekt romanlängd och den är som sagt skriven av en man och kan därför läsas av samtliga kön (böcker skrivna av kvinnor kan däremot bara kvinnor läsa).

Jahapp, där blev visst tonen raljant på nytt. Onödigt kanske, men om ni orkar med ännu en detalj i samma ämne innan jag går vidare, så kan jag inte låta bli att fundera över om det här med enkönig dominans diskuterades i samma bekymrade tonläge från åren 1994 till 2002, då vinnarna hette Björn Ranelid, Torgny Lindgren, Tomas Tranströmer, Majgull Axelsson, Göran Tunström, PO Enquist, Mikael Niemi, Torbjörn Flygt och Carl-Johan Vallgren?

Jo, det gömde sig faktiskt en kvinna någonstans där i mitten bland karlarna.

Ur bokhandelns synvinkel går vi alltså med stor säkerhet ett riktigt bra Augustår till mötes. Betydelsen av landets mest prestigefulla inhemska litteraturpris ska heller inte underskattas – Augustpriset har status och potential att kränga böcker.

Därför har jag ofta tyckt att prisets ägare Förläggareföreningen borde göra mer av priset. Inte minst redan på nomineringsstadiet, där det borde gå att skapa ett större surr kring alla böcker och författare. Försök har visserligen gjorts – bland annat lyfte man under några år fram de nominerade i en nu insomnad podd – men jag skulle vilja se tydligare aktioner fokuserade på bokhandeln, så att det inte enbart blir vinnarna som får en raketuppskjutning i försäljningen utan att även de som ”bara” blir nominerade ges en rejäl skjuts. Det skulle hela branschen vinna på.

I år verkar dock ambitionerna ha legat på blott varmhållningsnivå. För första gången på många år sändes inte ens tillkännagivandet av nomineringarna på nätet, och även webbsändningen av själva galan framstod i ärlighetens namn som rätt blek. Att Augustgalan under perioder faktiskt direktsänts på SVT eller TV4 känns år 2023 avlägset.

Jag hoppas årets lama satsning var en parentes. För är det något som bokbranschen inte behöver i dessa tuffa tider, så är det ett Augustpris på sparlåga.

Tur att vi åtminstone fick de där jävla karlarna.

——

Fotnot: Minnesgoda läsare kommer säkert ihåg att jag skrev en text om den där Beckmankrönikan när det begav sig. Här är den.