Jag har bestämt mig. Jag kommer att rösta på Feministiskt Initiativ i valet i morgon.
Nej, jag håller inte med om allt som står i deras spretiga partiprogram. Men jag tycker inte om allt som S, MP eller V skriver i sina heller. Och ingen kan på allvar tro att ett parti som om de har tillräcklig medvind kanske lyckas passera fyraprocentsspärren med knapp marginal ska kunna driva igenom allt de föreslår. Det kommer de aldrig att kunna göra, lika lite som något annat parti kommer att få igenom allt de föreslår så länge vi lever i en demokrati. Man driver sina hjärtefrågor, kompromissar, ger och tar bland dem som sträcker ut sina händer och säger okej, låt oss försöka samarbeta och hitta lösningar vi alla kan känna oss någorlunda bekväma med.
Och Fi:s hjärtefråga är jämställdheten. Och ska vi komma någon vart där måste det till en ny part, det går för långsamt i dag, det är vackra ord i valrörelsen men när rösterna räknats och riksdag och regering formerats är det vardag igen och allt återgår till att skynda ytterst långsamt eller inte alls.
Om inte några finns i rummet som ständigt kan ställa sig upp och säga stopp där, hur var det nu, ville ni förändring på riktigt eller var det vara läpparnas bekännelser? Och jag ser inte vilka andra som skulle ställa sig upp och kämpa för den här frågan bortsett från Feministiskt Initiativ.
Om de tar sig hela vägen till riksdagen återstår att se. Jag tänker i alla fall göra vad jag kan för att se till att så sker.