Efter i princip två nätter utan vettig sömn reste vi i går eftermiddag på semester.
Tio komma fem timmar flygplan till Fort Lauderdale med Norwegians ofta feldrabbade Dreamliner, denna tripp dock endast tjugo minuter sen till målet. Därefter nästan två timmars köande för att ta sig igenom rigida och synnerligen ineffektiva amerikanska säkerhets- och tullkontroller, innan vår väntande van för fyra vuxna och fyra barn (vi reser med Johannas systers familj) kunde ta oss till vårt mål. Strax före elva på kvällen lokal tid, fem på morgonen i Sverige, var vi framme.
Fortfarande hade jag då inte sovit – är totalt värdelös när det kommer till flygplanssovning – och hade i princip burit eller haft Ejda i famnen nonstop i sexton timmar. Jag var så att säga lite mosig. Sänggående kändes som en bra grej.
Entré jetlag. Efter tre timmars extremt dålig sömn av den unga damen i fråga där hon vaknat och högljutt krävt uppstigning i parti och minut, sitter hon och jag nu på golvet i vardagsrummet sedan en dryg timme och … tja, är. Klockan är fyra på morgonen lokal tid, hon har sysselsatt sig med att tömma en av väskorna på dess innehåll (mycket effektiv och tålmodig när det gäller sådant, min dotter), och jag skriver detta samtidigt som jag försöker förmå henne att hålla så låg profil som möjligt för att undvika att hennes storebror ska vakna i rummet bredvid också. För då blir det gryningsmayhem kan jag lova.
Nej, jag menar egentligen inte att klaga. Ejda är den charmigaste lilla tiomånadersperson jag vet och jag älskar henne så att det gör ont bara jag ser på henne. Det utlovas dessutom sol och cirka 25 grader i dag.
Men jag skulle vilja sova ikapp en smula inom kort, okej?