Etikett: träning

15. Fem saker jag blir glad av i vardagen

1. När Tage och Ejda är på gott humör. De är väldigt olika, våra barn, men en sak de har gemensamt är att de båda är väldigt emotionella. Det yttrar sig på lite olika sätt – Tage är oftast väldigt glad men kan också vara bekymrad och ledsen, medan Ejda är endera en solstråle eller arg som få. Som tur är visar hon den här ilskan främst här hemma, på dagis ryktas det att hon i princip alltid är glad, men något säger mig att hon kommer att börja visa sina andra sidor i takt med att hon blir mer familjär och trygg även i den miljön.

2. När Tage och Ejda är fina mot varandra. Det är de nästan alltid, Ejda avgudar sin storebror och Tage är väldigt förtjust i sin lillasyster också, så de kramas rätt mycket. Jag vet inte hur ovanligt eller vanligt det är, men Tage har hittills aldrig slagit Ejda (vad vi har sett), trots att vi nog inte skulle ha kunnat klandra honom särskilt högljutt om han gjort det – för det finns en grej hon inte är snäll gällande när det kommer till Tage – hans hår, som hon bokstavligt talat ofta hänger i bara för att retas med honom (hon är fullt medveten om hur håröm han är).

3. Att jag i går genomförde min första träning sedan New York Marathon, jag har varit rätt förkyld ändå från att träningsvärken släppte fram till nu. Jag simmade i drygt en halvtimme på badhuset inne i Kiruna. Jag har ärende in till stan även senare i veckan, så förhoppningsvis blir det en runda till då.

4. Att jag äntligen har fått rumpan ur och börjat ta mig an lite svenskt tv-material på TVdags också. Jag har amerikanskt drama och någon sorts utveckling inom teknikområdet och streamingmarknaden som mina primära bevakningsområden där, men till i går recenserade jag säsongspremiären av Historieätarna, som jag i stort gillade även om jag hade vissa dubier gällande spritintaget. Jag ska försöka skriva mer svenskt framöver.

5. Att jag i går fick två lokala förfrågningar om jag fanns tillgänglig för jobb här uppe i Norrbotten. Hittills har det varit mycket så att redaktörer jag känner i Stockholm hör av sig när de behöver lägga ut ett jobb som ska göras i norr och det är så klart finemang det också, men det finns ju även lokala aktörer här uppe som är i behov av kompetenta frilansjournalister. Och det är dem jag vill göra min existens känd för i större utsträckning. Och det har som sagt börjat lossna. Fint!

——

Det här är del 15/30 i Lisa Bjärbos novemberutmaning.

Loppet är kört

Det här med min uppladdning inför New York Marathon. Går väl så där får jag medge.

I morgon skulle jag ha sprungit Stockholm Halvmaraton, en liten värdemätare för att kolla så att jag åtminstone pallar att springa halva sträckan.

Men så kom influensan. Och så blev jag frisk. Och sedan kom den tillbaka dubbelt, med feberfrossa och magvärk deluxe förra helgen. Och lagom till jag började återkomma till livet blev Tage sjuk, feber runt fyrtiogradersstrecket större delen av veckan. Så det blev vab med honom för en förälder, samtidigt som Ejdas förskoleinskolning gick helt i baklås och vi tvingades börja om, med den andra föräldern på heltid på dagis. Samtidigt som vi båda hade inbillat oss att vi skulle kunna börja jobba heltid igen och hade samlat på oss en hel hög med jobb med snart stundande deadlines.

Och där står jag nu. Utan någon som helst möjlighet att finna tid att köra bil tur och retur Stockholm i uppåt 30 timmar för en och en halv dag i huvudstaden. För jo, tanken var att ta bilen, vi hade en del stora grejer som behöver köras ner respektive fraktas upp. Trist.

Men nåväl, jag hyser någon sorts förhoppning om ett nytt försök nästa helg, även om det visserligen inte finns något lopp som hägrar då.

Joggar vi minns

Det här att jag sitter under den tidiga fredagskvällen och scrollar igenom mina gamla Runkeeperpostningar och tänker tillbaka på minnesvärda joggingturer?

Som den här i Berlin i augusti 2011, strax innan vi flyttade hem igen, som var min första träningsrunda någonsin på mer än tio kilometer. Eller den här från Stockholm sommaren därpå, som inte bara är min längsta träningsjogg genom tiderna – 11.07 kilometer – utan också har min snabbaste medelkilometertid någonsin, 5.26 minuter/kilometer? Hur det gick till har jag ingen aning om, men jag minns känslan när jag sprang längs Årstaviken och nästan var framme vid Eriksdalsbadet och hur jag visste att jag var på väg mot niokilometersstrecket och insåg att men, vad i … jag är ju pigg, jag fortsätter! och joggade vidare i stället för att svänga uppåt och hemåt vilket var ursprungstanken, hur extremt nöjd jag kände mig, hur jag började planera för att nästa runda skulle bli den där Hagaparken runt-rundan jag alltid drömt om att orka, nästan femton kilometer i tidvis bökig terräng, lätt som en plätt, jag var ju in the zone nu, uppe på nästa platå!

Den rundan hände så klart aldrig.

Men – jag börjar trots mina modesta framgångar och blygsamma tidsförbättringar känna ett sug efter att springa. Jag ligger fortfarande efter schemat i mitt nyårslöfte inför New York Marathon, men suget, det måste väl ändå betyda något?

Kopparrajden

Efter en duktig fjolvecka (osäker på om det är ett riktigt ord) då jag bockade av fyra träningspass på min 100-utmaning före New York Marathon, har jag den här veckan gjort detta ogjort genom att inte träna en enda gång. Orsaken stavas för många deadlines, jag har lagt all barnfri tid på att jobba.

Men i dag blev det i alla fall en rejäl genomkörare, då det mittenlördagen i mars varje år anordnas det traditionsenliga skidloppet Kopparrajden mellan Svappavaara och Vittangi. Sträckan i huvudklassen är 28 kilometer och i år var det äntligen deltagarpremiär även för mig efter att fjolmars (kör hårt på fjol nu) försvann i en dimma av influensor och pre-Ejdabestyr. Dock hade jag bara 5,5 kilometer skidåkning i kroppen hittills i vinter – och dessförinnan hade jag inte stått på ett par skidor på cirka ett decennium – så jag nöjde mig med den mer modesta motionsklassen där starten är förlagd vid Suptallen 11 kilometer från Vittangi sportplats.

Min tid på dryga timmen var rätt blygsam, men jag stakade på så gott jag kunde, blev rejält trött och hade i alla fall fyra-fem personer bakom mig i spåret när jag spurtade in på stadion och möttes av hejarop från familj och svärföräldrar. Ett par minusgrader i luften, glimtar av sol och stormvindar som tillfälligt hade mojnat. En väl spenderad förmiddag.

Nu har vi barnfritt, Tage och Ejda sover över hos sin mommo och moppa. Vi ägnar tiden åt sådant som aldrig hinns med när de är hemma, det vill säga städa huset.

Löptempot och #blogg100

Så hur går det med det andra nyårslöftet då? Att genomföra 100 träningspass före New York Marathon den 2 november?

Eh, well, så där, får jag väl säga även i detta avseende.

Hittills har jag loggat elva träningspass i Runkeeper, och med tanke på att jag sprang första gången den 5 januari och vi nu skriver den 1 mars i almanackan, så har det tagit 5 dagar mellan träningspassen (55 dagar/11 pass). Med nuvarande takt hinner jag bara 49 träningspass till (245 dagar/5 dagar per pass), och det håller ju inte, att landa på blott 60 totalt är inte ett alternativ.

För att nå 100 måste jag nu alltså höja tempot rejält, det får bara gå 2,75 dagar mellan passen (245 dagar/89 pass).

Närapå en fördubblad träningsfrekvens alltså. Nåväl, bara att sätta igång.

blogg100-logotypeOch på tal om 100. I dag är det första dagen på årets #blogg100-utmaning som ju Fredrik Wass drog igång för två år sedan, och jag kommer att delta även i år. Så räkna med inlägg i dagarna 100 (och att jag när utmaningen går i mål har bockat av ytterligare 36 träningspass (100 dagar/2,75 dagar per pass)). Förhoppningsvis till och med en hel del om mitt skrivande, bokbranschen och författande i stort.

Okay – let’s go!

Löfte #2 – New York Marathon

Det skulle kunna kallas en 40-årskris. Men det vore inte helt med historien överensstämmande, eftersom det först och främst beror på otur gällande slumpen. 2011, 2012 samt 2013 anmälde jag mig till lotteriet för att få en startplats i New York Marathon. Varje år har jag tillhört den majoritet av lotterideltagarna som nekats en plats. Dock är det så fint förskaffat att om man har anmält sig men nekats plats tre år i följd, får man per automatik en plats det fjärde.

Därför: I år är jag garanterad en startplats i New York Marathon. Och jag har anmält mig. Den 2 november 2014 – drygt tre månader före min 40-årsdag – ska jag genom att korsa New Yorks five boroughs springa 42 195 meter. Mm, det känns ungefär lika overkligt som det låter. Men med tanke på att startavgiften gick loss på en bit över 2000 kronor är det inget snack om saken, springa/lunka/gå/stappla mig igenom ska jag.

Varför? Tja, Morgan har ju hållit på och sprungit maraton i ett decennium vid det här laget, och jag har vid otaliga tillfällen sagt till honom att om jag någonsin ska springa ett maraton, så ska det ske i New York. Och på den vägen är det. Han har två NYC-rundor på sitt samvete, och även för honom så slog 2014 ut som ett fjärde gången gillt-år. Jag lär dock husera en bit längre ner i resultatlistorna. Min målsättning är att ta mig runt på fem timmar, men bara jag korsar mållinjen är jag nöjd.

Skärmavbild 2014-01-06 kl. 22.13.03

Nyårslöfte #2 lyder som följer: Innan den 2 november 2014 ska jag ha löptränat/åkt skidor/motionssimmat 100 gånger, och samtliga ska loggas i Runkeeper. Det borde ge mig en någorlunda okej bas att lyckas med målsättningen att ta mig runt New York.

Hittills har jag hunnit med ett joggingpass – en blygsam 5,26-kilometersrunda i förrgår. Bara 99 kvar!