Etikett: teknik

E-böckerna i Sverige kontra USA igen

Läser att e-böcker nu säljer bättre än inbundna böcker överlag i USA. Liknande sådana här texter har publicerats länge, men då fokuserat på att marknadsledande nätbokhandeln Amazon säljer mer e-böcker än inbundet (och numera även pocket). Men det här är mig veterligen första gången som e-böckerna gått om försäljningen av inbundet totalt i USA, alla sorters försäljningsställen inräknade. Samtidigt kämpar vi i Sverige på att få e-böcker att passera milstolpen en procent av den totala försäljningen. Häpnadsväckande att världarna kan vara så skilda.

På tal om e-böcker och den svenska marknaden skrev jag en text till UNT om just detta i samband med att Adlibris presenterade sin Letto. De verkar bara ha publicerat den texten i papperstidningen, så jag tar mig friheten att lägga ut den här också.

Nysatsning kan bli ny chans för e-böckerna

Den svenska e-boksrevolutionen har kommit av sig. I höstas talades om ett genombrott när Zlatans självbiografi blev en storsäljare, men sedan har det varit relativt tyst. Samtidigt går e-boken som tåget i USA och fortsätter att plocka marknadsandelar. Nu gör Adlibris en nystart för sina e-böcker – kan det äntligen få fart på marknaden?

Hösten 2009, när de första renodlade e-boksläsarna lanserades i Sverige och alla ville prata om det nya spännande formatet på bokmässan i Göteborg, skrev varje tidning med självaktning minst en ”Nu tar e-boken över!”-artikel. Publiken brydde sig dock föga.

Två år senare var det dags igen. På bokmässan i fjol lanserade nätbokhandeln Bokus sin e-bokssatsning Dito, som följdes upp med en rejäl annonskampanj. Ett par månader senare hände det som den svenska e-boksbranschen så hett längtat efter, de lyckades hitta en ”indragare”, en bok så attraktiv att kunderna var villiga att prova ett helt nytt sätt att läsa på bara för att inte känna sig utanför.

Att det skulle bli en biografi om vår största fotbollsstjärna som blev den första e-bokssuccén i Sverige är på ett sätt ironiskt – Zlatan Ibrahimovic har aldrig framstått som någon större litteraturvän – men på ett annat sätt är det fullt logiskt. Boken ”Jag är Zlatan” lockade delvis en publik som vanligen inte läser böcker, de hade inga inkörda spår att lämna och tyckte inte att det var så märkligt att köpa en e-bok när den inbundna upplagan på blott någon dag sålts slut.

Men ett halvår senare känns e-boksframgången för ”Jag är Zlatan” som ett undantag. E-boken har inte fått något brett genombrott i Sverige, försäljningen ökar visserligen men det rör sig fortfarande inte ens om en procent av bokförsäljningen.

I USA däremot, går utvecklingen snabbt. I januari 2012 stod e-boken för en tredjedel av den samtliga försäljningen av skön- och facklitteratur, enligt siffror från den amerikanska förläggareföreningen.

Hur kan det vara så olika? Enligt min mening är det två faktorer som samverkar.

Dels har pocketboken en unik ställning i Sverige – ingenstans i världen säljs det så många pocketböcker per capita som här – dessutom till ett internationellt sett väldigt lågt pris. I och med att bokförlagen på det stora hela lagt e-bokspriserna högre än pocketpriserna gör dessutom att incitamentet för bokälskare att börja köpa e-böcker inte blir så stort – varför testa något nytt som dels verkar bökigt, och dels är dyrare?

Den andra faktorn är avsaknaden av ett svenskt Amazon. USA:s största nätbutik – som ju började som en renodlad nätbokhandlare en gång i tiden – har marknadsfört sin lågt prissatta e-boksläsare Kindle så hårt i snart fem års tid samt satt priserna för e-böckerna i den tillhörande Kindle Store så lågt att Amazon på egen hand skapat (och i dag fullständigt dominerar) den amerikanska e-boksmarknaden. Inget sådant har skett i Sverige. Bokus har som sagt lanserat en e-boksbutik, men att jämföra Dito med Amazons helhetskoncept går inte. Det är ett lovvärt initiativ, men långt ifrån ett tillräckligt sådant.

Nu gör dock Adlibris en nystart för sin två år gamla satsning kallad Letto. En läsplatta för 1400 kronor som i likhet med Kindle har e-boksbutiken inbyggd. Skapa ett konto, koppla betalkortet till det och köp i fortsättningen böcker med två klick. Just så enkelt som det måste vara för att publiken ska nappa. Nu är det bara att hoppas att Dito lanserar något liknande, så att konkurrensen hålls igång.

Ett problem återstår – priserna. Många e-boksnyheter säljs i dag för runt 160 kronor i Sverige, vilket är samma prisnivå som nya inbundna böcker har hos nätbokhandlarna. Ska marknaden få fart måste e-bokspriserna sänkas. 99 kronor för nyheter känns som den logiska nivån.

Jag har ju för den delen fått hem en Letto för test. Har inte hunnit ta tag i det på allvar ännu, men det kommer, och det i en välkänd form, så håll utkik!

——

Uppdatering eftermiddag: Nu har Svensk Bokhandel gjort en artikel gällande det här med e-böckerna och USA-marknaden. Känns fint att jag kunde inleda veckan som nyhetsledande! Bara att hålla i och öka takten framöver helt enkelt.

Det här med att svara ja

Det här att jag spänner mig varje gång det ringer telefonförsäljare från något halvskumt företag och jag känner mig tvungen att tänka på varje ord jag yttrar så att inte meningarna – som de så klart spelar in – ska kunna klippas ihop till att låta som att jag beställer något. Är det bara jag som är paranoid?

I går ringde någon som sade sig samarbeta med Telia för att få mig att byta mobiloperatör, detta trots att jag redan har Telia vilket jag noga påpekade för henne men det tyckte hon inte spelade någon roll, ville jag inte gärna byta till en billigare operatör ändå? Och nyss ringde en kvinna från England som sade sig representera ett företag jag beställde trycksaker från å förlagets vägnar för ett par år sedan. Hon var väldigt mån att försöka få mig att svara ja på olika varianter av frågan Kommer du att beställa nya produkter av oss inom det närmaste året?

Människor. Varför håller vi på så här?

Om ”Vi har redan sagt hej då” hos Storytel

Jag fick en förfrågan från Storytel förra veckan att skriva om hur det gick till när jag spelade in min ljudbok i min egen källare. Jag har ju bloggat en del om det här i spalterna redan, men det är ju alltid roligt att få breda ut sig även på andra ställen. I dag är min text publicerad i Storytels blogg.

Jag är för övrigt en varm anhängare av Storytels streamingtjänst, prenumererar på deras single-abonnemang sedan flera år tillbaka. I detta nu lyssnar jag på ”Eld”.

Klart killen ska ha pengar att dricka öl för

Jösses vad mycket jobb jag har just nu. Ett kärt bekymmer så klart, men när det kombineras med arbetsdagar som faller bort när tänder spricker i tusen bitar, städvecka på dagis och en allmän oförmåga att disponera min tid på ett smart sätt, blir det en smula stressigt.

Men vad fasiken, det ska bli bra det här, det är ju roliga grejer jag sysslar med.

Nya numret av Svensk Bokhandel verkar för den delen innehålla mycket spännande, har inte hunnit kolla in mer än det som ligger uppe på webben ännu. Här är artikeln om iTunes och e-böckerna, som jag pratade lite med dem om förra veckan, även om jag inte hamnade i den slutliga texten.

Avslutningen på artikeln är för den delen helt fantastisk, om rumänen Petre Banu som bor i Kanada och byggt upp ett litet förlagsimperium i det tysta där han skapar e-böcker av titlar som upphovsrätten gått ut på och säljer dem för lägsta tillåtna pris i iTunes. Det är bara en sidoverksamhet, inget jag kan leva på. Men det betalar mina ölräkningar.

Fantastiskt.

Livet på ett kylskåp

Jag la in en beställning hos tjänsten Stickygram förra veckan, ville testa hur resultatet skulle bli. I dag anlände de med posten. Och det blev fint!

För 15 dollar får man nio små kylskåpsmagneter i brevlådan. Stickygram kopplas till ens Instagramkonto, så det är alltså bara bilder därifrån som man kan välja. Men det räcker ju och blir över, skulle ju ändå aldrig vilja beställa kylskåpsmagneter med något annat än Tagemotiv.

Den enda riktiga vinnaren är Amazon

Apple och de största amerikanska bokförlagen stäms alltså av det amerikanska justitiedepartementet för att ha bildat en priskartell vars främsta syfte var att mota Amazon i grind.

Det är så klart inte bra med karteller, och att agerandet varit olagligt verkar troligt.

Å andra sidan ledde de båda parternas agerande till att Amazons makt över den amerikanska e-boksmarknaden minskade och att konkurrensen ökade. Från att ha haft 90 procent av marknaden i början av 2010 har Amazons andel nu sjunkit till runt 60 procent.

Amazon sålde de flesta nya och storsäljande e-böcker för 9,99 dollar, vilket var lägre än vad de köpte in dem från förlagen för. Målet med förlustförsäljningen var att skaffa sig en dominerande ställning på marknaden samt att driva upp försäljningen av Kindleläsare. Och Amazon lyckades med båda föresatserna.

För någon som själv gärna ger bort sina ljud- och e-böcker, låter det kanske konstigt att jag tycker att det är bra att Amazons prisdumpningspolitik stoppades. Men faktum är att jag inte är någon större vän av Kindle, jag tycker ärligt talat att det är ett ofog att en läsplatta utan stöd för epub-filer tagit ett sådant starkt grepp över marknaden. Många klagar över Apples inlåsningar, men på det här området tycker jag faktiskt att Amazon är flera resor värre.

Att den överlägset viktigaste läsplattan på världsmarknaden inte tillåter den öppna e-boksstandardens filformat är inget annat än en skandal. Visst, med hjälp av program som Calibre går det att konvertera epub-filer till formatet mobi som Kindle kan läsa, men för att det ska funka måste filen sakna kopieringsskydd, något som är ovanligt när det gäller kommersiella filer (utom på den svenska e-boksmarknaden där de flesta epub-filer säljs utan skydd).

I praktiken innebär det att i länder där Amazon verkar, köper man e-böcker i ett format som endast fungerar på Kindle. Det gör man visserligen när man köper böcker i Apples iTunes store också, men iPad och iPhone har i alla stöd för epub-filer. Köper du en e-bok hos Adlibris eller Dito kan du alltså utan problem läsa den på en iPad, men måste konvertera den för att få in den i en Kindle. Bibliotekslånade e-böcker kan inte alls läsas på Kindle i Sverige.

Effekten av Apples och bokförlagens agerande var att Amazons prissättningspolitik sköts i sank, något som i första hand inte gynnade Apple utan bokförlagen och bokhandelskedjan Barnes & Noble, som nu lyckats knipa ungefär 25 procent av den amerikanska e-boksmarknaden (Apple har 15 procent).

Att Apple och de förlag som motsatt sig förlikning kommer att dömas och tilldelas böter på något sätt verkar troligt. Den här kartellen är ovanlig så till vida att ingen direkt försökt dölja den, parternas agerande har rapporterats flitigt om i pressen under flera år, men det borde inte spela någon roll.

Vinnare? På kort sikt kunderna, det blir nu enklare för Amazon att återgå till sin gamla prismodell och dumpa priserna på e-böcker, något de redan verkar vara på gång att göra enligt New York Times. På lite längre sikt torde dock Amazon vara den enda egentliga vinnaren. För andra försäljare blir det svårare att konkurrera mot Amazon gällande priset, och resultatet kan mycket väl komma att bli ett reellt Amazonmonopol när det gäller e-boksförsäljning.

Tre skärmar

Tobias Nielsén skriver ett intressant blogginlägg på Kulturekonomi om hur hans läsande ter sig efter att han bestämt sig för att ta steget över till digitala skärmar enbart.

Själv är jag långt därifrån, och har överhuvudtaget inte fångats av Kindlen. Främst för att jag tycker att jag inte borde behöva konvertera böcker för att kunna läsa dem, där är jag alltså en sådan där tjurig jävel som sätter mig på tvären bara för att.

Däremot läser jag ju en del böcker på min iPad, och just nu, när jag ligger och försöker hålla 700 sidor Roslund & Hellström i inbunden form uppe om kvällarna, känns det som att den digitala revolutionen inte kan komma nog snabbt.

Vi tar 85, du får 15

Intressant i nya Svensk Bokhandel om hur det funkar med ljudböcker i iTunes store. Intressant att Amazonägda Audible tjänar mer pengar på böckerna än Apple själva. Ingen särskilt rolig sits för förlagen dock.

Själv har jag inte försökt få in ljudboken av ”Vi har redan sagt hej då” i iTunes. Kanske trots allt borde göra det, vore ju tveklöst roligt att ha den med i katalogen, det ger ju bra exponering. Får väl se vad som händer.

 

Smörjan och härligheten

Två saker:

1. Mitt inlägg från i går (som jag för övrigt uppdaterade en smula i morse) publiceras i dag även hos den svenska Applenyhetssajten Allt om mac. Jag har redan fått ett antal hurrarop och ett vilken förbannad smörja-utbrott.

2. Sara Arnald har lagt upp fotot hon tog å Natur & Kulturs vägnar på mig och Johanna i sin blogg. Jag tar mig friheten att publicera bilden här i bloggen också, för jag har ärligt talat aldrig sett maken till snygg bild på oss. Jag ser så … slät ut. Hädanefter ska jag alltid kräva smink, belysning och en riktig fotograf när jag ska plåtas.

Mike Daisey och den dåliga Apple-skiten

UPPDATERING ONSDAG MORGON: Efter att Mike Daisey sent på tisdag kväll svensk tid skrev i sin blogg att han till sist beslutat sig för att göra vissa förändringar i sin monolog, har jag skrivit om delar av inlägget. Jag har även putsat upp det i övrigt och lagt till en del fakta för att klargöra turerna överlag.

——

Jag har tänkt skriva om det här sedan förra veckan, men skjutit det på framtiden flera gånger, ämnet har känts för komplicerat, turerna varit för många. Men så i fredags eftermiddag, när Joakim Jardenberg tog upp det när han avslutningstalade på Webbdagarna (mitt referat för Internetworlds räkning finns här), tänkte jag att jag måste ta tag i det. Så här kommer det:

Det senaste året, och sedan årsskiftet speciellt, har Apple fått skarp kritik framförallt i USA för hur arbetsvillkoren ser ut hos de underleverantörer de använder i Kina, särskilt hos jätteföretaget Foxconn där betydande delar av världens elektroniska prylar sätts samman. Kritiken mot Foxconn började redan runt år 2007, och i takt med att Apple har vuxit i betydelse och blivit en allt mer dominerande tekniktillverkare, har de kommit att hamna i centrum för kritiken.

Efter att föreställningen ”The agony and the ecstasy of Steve Jobs” haft premiär i slutet av 2010 nådde kritiken snart orkanstyrka. Teaterstycket, en monolog av den ansedde dramatikern och skådespelaren Mike Daisey, gav en mycket dyster bild av läget i Foxconns fabriker. Daisey hade själv rest till Kina och besökt en Foxconnfabrik och intervjuat fabriksarbetare som en del i sin research, och sade sig ha graverande förstahandsuppgifter. Efter att monologen haft premiär började först den Applespecifika teknikpressen uppmärksamma föreställningen, sedan den allmänna teknikpressen och slutligen även den allmänna pressen i USA. Uppgifterna som förmedlades i pjäsen togs för sanna, och Daisey betonade gång på gång i intervjuer med tidningar samt på tv att ”The agony and the ecstasy of Steve Jobs” inte var ett fiktivt verk, tvärtom insisterade han på att den var ”a work of non-fiction”.

Kulmen för kritiken nåddes i början av 2012, då den amerikanska public service-radions flaggskeppsprogram ”This american life” sände delar av monologen i ett avsnitt kallat ”Mr Daisey and the Apple factory”, ett avsnitt som blev ett av programseriens mest lyssnade någonsin. Ett upprop mot Apples agerande startades på nätet och nådde snabbt en kvarts miljon underskrifter.

Problemet? Mikey Daisey ljög. Han stod på scen och ljög rakt upp och ner om vad han sett utanför grindarna till Foxconns fabrik under sitt besök i Kina.

Ett av de mest spridda styckena ur Daiseys monolog lyder:

But I do know that in my first two hours of my first day at that gate, I met workers who were fourteen years old, I met workers who were thirteen years old, I met workers who were twelve.

Do you really think Apple doesn’t know?

In a company obsessed with the details, with the aluminum being milled just so, with the glass being fitted perfectly into the case, do you really think it’s credible that they don’t know?

Från slutet av 2010 till februari 2012 spelade han sin monolog för utsålda hus på olika platser i USA utan att någon kontrollerade att det han hävdade verkligen stämde.

Det var först för några veckor sedan, när en reporter knuten till ”This american life” började ana ugglor i mossen, som bilden krackelerade. Mike Daisey kunde inte kinesiska utan hade använt sig av en tolk under hela resan i landet, en tolk som Daisey sagt inte ville bli hittad eftersom hon kunde råka illa ut av myndigheterna. Journalisten hittade dock henne relativt enkelt, och hennes berättelse om Daiseys besök visade sig skilja sig kraftigt mot Daiseys egna utsagor. Knappt något av det han sagt sig bevittna stämde med vad som verkligen hänt. Kvinnan, som under ett tiotal år hade arbetat som tolk och därmed ofta i sällskap av affärsmän besökt den typ av miljöer som Daisey gjorde stickprovsbesök på, kunde överhuvudtaget inte erinra sig att ha sett de saker som Daisey sagt sig ha nosat upp inom loppet av blott timmar.

Tolkens berättelse och andra omständigheter fick ”This american life” att ta till ett rätt ovanligt journalistiskt grepp – de visade total ödmjukhet inför sitt eget misslyckande. I mitten av mars sände de ett avsnitt kallat ”Retraction”, där de själva samt Mike Daisey ställs mot väggen på ett ingående och inte minst plågsamt sätt. Intervjun där de pressar Daisey och där han slutligen erkänner att han inte alls sett de saker han hävdat, är nästan outhärdlig att lyssna på.

Okej, slutet gott, allting gott? Nej.

Dels finns det knappast något lyckligt slut att få i ett sådant här fall, för arbetsförhållandena i kinesiska fabriker är usla med våra mått mätt, och tveklöst är det så att vi i västvärlden drar nytta av den billiga arbetskraft som länder som Kina erbjuder, men det är inte ett Applespecifikt problem, det är en skam vi alla har del i oberoende av vilken dator eller mobiltelefon vi använder eller vilka kläder vi bär. Faktum är att Apple är det hittills enda av de stora teknikföretagen som samarbetar med organisationen Fair Labor Association och tillåter att de inspekterar deras fabriker. Visst handlar det till viss del om att Apple har ögonen på sig då de nu är världens största företag och därför tvingas agera, men de har i flera år visat betydligt mer god vilja gällande förbättring av arbetsvillkor än vad deras konkurrenter gjort.

Men det mest sorgliga i fallet kring Daiseys fabricerande är att sanningen inte alls har fått lika stort utrymme som de lögner han spred, rubriker av arten ”Få fall av minderåriga arbetare vid Apples fabriker” är inte på långa vägar lika klickvänliga som ”Minderåriga arbetare vid Apples fabriker”. För det har de facto funnits minderåriga arbetare hos Foxconn, Apple har sedan år 2007 genomfört egna kontroller av sina underleverantörer och skriver i fjolårets rapport att de hittat 91 underåriga som funnits på lönelistorna. För att sätta det i perspektiv så har de fabriker det här berör totalt en halv miljon människor anställda, vilket ger en dokumenterad andel underåriga på 0,2 promille av personalen. De siffrorna, samt faktumet att ett arbete i Foxconns fabriker är eftertraktat bland många kinesiska arbetare eftersom betalningen är relativt god vilket gör att en del ljuger om sin ålder i hopp om att få en anställning, har dock haft betydligt svårare att fästa när medier rapporterat om dem. Mike Daisey hittade ju anställda tolvåringar bara genom att åka till en fabriksgrind och stå där ett par timmar, hur skulle då Apples siffror kunna stämma?

När nyhetsprogrammet ”Nightline” åkte till Foxconn i början av 2012 för att göra sin egen rapportering kring arbetsförhållandena i de ökända fabrikerna och inte fann något särskilt graverande, avfärdades inslaget som en pro-Apple-inlaga. ”Nightline” sänds på ABC som ägs av Disney, där dödsboet efter Steve Jobs är den största enskilda ägaren. Klart att de inte skulle hitta något graverande. Någon journalistisk integritet ansågs redaktionen inte kunna ha.

I sitt framförande på Webbdagarna använde Jocke Jardenberg fallet med Mike Daisey som ett exempel på svårigheterna mellan att skilja på det han brukar kalla ”good shit” och ”bad shit”, och menade att Daisey ändå trott sig ha haft ett gott syfte, eftersom han trots sina dubiösa metoder velat visa på ett verkligt problem.

Efter att ha läst John Grubers olika texter om Daiseyaffären på Daring Fireball samt lyssnat på det ingående resonemanget som Gruber för i det senaste avsnittet av podcasten ”The talk show” (mycket av innehållet i det här inlägget har sin grund i dessa källor), tycker jag nog att Jardenberg är alldeles för snäll mot Mike Daisey.

Kanske hade Daisey ursprungligen någon sorts välmenad tanke, men det är uppenbart att han från början valt att medvetet ljuga för att tjäna sin egen föreställnings syften. De incidenter han berättade om i föreställningen var inte i sig lögner – det har som sagt förekommit att minderåriga arbetat där samt även att människor förgiftats och fått sina armar krossade under produktionen av iPads – men det var i sig inga hemligheter, Apple hade själva redan tidigare rapporterat om dessa händelser i sina årliga rapporter. Men Mike Daisey samlade ihop dessa spridda fall och presenterade dem som saker han själv bevittnat, och det under loppet av bara några timmar. Resultatet blev att det framstod som att den här misskötseln var vardagsmat, något som pågick helt öppet och var oavbrutet pågående och att Apple inte brydde sig ett skit om det.

När man gör så blir resultatet tveklöst bad shit.

Vad har hänt efter avslöjandet då? Mike Daisey fortsatte en tid, trots att han erkänt att han ljög, att gå upp på scenen och spela ”The agony and the ecstasy of Steve Jobs” utan att göra några ändringar i manuset. Inför utsålda hus påstod han sig fortfarande ha sett tolvåriga arbetare komma ut från Foxconns fabrik. Först denna tisdag, till synes efter att på Twitter ha blivit uppmanad av Alec Baldwin to go fuck himself, har han meddelat att han ska stryka delar av monologen till framtida framträdanden. Fortfarande verkar han dock anse att det han gjorde var rätt.

Bad shit som sagt.