Etikett: teknik

Jag har vänt blad för sista gången

En liten men möjligen epokgörande detalj som presenterades vid Apples iPad mini-presentation i tisdags var möjligheten att i den nya versionen av e-bokläsarprogrammet iBooks välja temat continuous scrolling, eller som det lite sött kallas i den svenska appen – rulla. Vad Apple gjort är alltså att frångå den fysiska världens bladvändande och i stället anammat nätet ändlösa scrollande när man läser e-böcker.

Det är häpnadsväckande att ingen redan infört det här. För om man nu ska läsa e-böcker, är det då inte bättre att anamma ett sätt att ta sig till texten som visat sig fungera oerhört bra på skärm, i stället för att i onödan härma den fysiska världens beteende?

Mig veterligen har ingen annan e-boksapp den här funktionaliteten, men jag skulle tro att de rätt snart tar efter funktionen. För det fungerar väldigt bra, och ger flera fördelar vid praktiskt läsande. Jag läser exempelvis gärna i sängen, och det blir ofta så att iPadens underdel vilar mot bröstet eller magen när jag läser, den är så pass stor att det känns som det bekvämaste sättet att placera den. Att läsa texten längst ner på sidorna blir då en smula ansträngt eftersom jag tvingas böja huvudet i en något onaturlig vinkel, samt att iPaden dessutom ofta vilar mot ett fluffigt täcke som lätt skymmer sikten längst ner. Med rulla-läget försvinner den här problematiken, jag kan i stället alltid ha blicken riktad mot skärmens övre halva och sakta rulla mig framåt i berättelsen med hjälp av ena tummen. Mycket smidigt och bekvämt.

På ett sätt är det lite underligt att just Apple blev de första att implementera detta, de har en förmåga att på ett ofta smaklöst sätt efterhärma den fysiska världen i sina appar, det som på engelska brukar kallas skeuomorphing, det vill säga när man låter en produkt behålla designelement den inte längre behöver av igenkänningsskäl, som Apple gör i sitt kalender-program när de behåller skinnfodralsutseendet, eller i Podcaster-appen som av outgrundlig anledning visar ett gammalt rullband när man spelar upp något. Steve Jobs var sin stilkänsla till trots löjligt förtjust i sådant här krimskrams, utseendet i Kalender – som då hette iCal – inspirerades av de oerhört vräkiga och … ja, fula skinnfåtöljer han hade i sitt privatplan.

Men åter till ämnet. Ni som gärna vill ha kvar sidbläddrandet behöver inte oroa er, det är kvar som standardinställning än så länge. Rulla-läget måste aktivt väljas.

Gör det.

Netflix slår upp portarna

I dag slår Netflix upp portarna i Sverige till en kostnad av 79 kronor i månaden. Jag har ju bloggat en del om det här med Netflix etablering – samt HBO:s – tidigare, och fyller på med lite mer tankar och reflektioner senare, de arrangerar pressträff på Berns i dag, och jag ska dit och hålla låda tänkte jag.

Men som sagt – senare.

UPPDATERING: Det verkar vara ett rätt stort intresse för den svenska Netflixlanseringen bland landets googlare, det rasar formligen in besökare här just nu som söker på frasen netflix utbud. Vad kan jag säga om det helt kort då? Som jag skrev i originalinlägget ovan, den som förväntar sig att Netflix ska vara ett magiskt land där de senaste filmerna och allra purfärskaste avsnitten av de bästa tv-serierna ska finnas tillgängliga blir snabbt besvikna. Såg att någon på Facebook lite nedsättande kallat det för ett museum för gamla filmer och tv-serier, vilket på ett sätt kan sägas vara sant, men jag ser det i sak inte som något negativt. Många är intresserade av att kolla ikapp gamla tv-serier, och det är inte så himla lätt alla gånger att hitta sådant med tre-fyra år på nacken, även om man ger sig ut och letar på illegala nedladdningsvägar. Här finns potential att ha allt samlat på ett enda ställe, till ett bra pris och dessutom textat.

Men lever tjänsten upp till potentialen då? Nja, inte helt. Jag har bara klickat runt lite snabbt bland tv-serierna nu på morgonen, och några exempel – ”Dexter” finns representerat med fyra säsonger (sjunde visas just nu i USA), ”Fringe” två säsonger (femman är på gång i USA), ”How I met your mother” fem (åttan är igång i USA) och så vidare. Mönstret är alltså att de två-tre senaste säsongerna saknas, med all säkerhet av rättighetsskäl. Värt att notera är att inte heller i USA ligger Netflix i fas, det är långtifrån en realtidstjänst, men de ligger snarare en eller möjligen två säsonger efter, inte tre. Kanske är det inte svårare än att rättighetsägarna lever enligt den gamla devisen att amerikanska tv-serier sänds i Sverige ett år efter i USA, något som i sådant fall känns synnerligen förlegat, ofta ligger svenska sändningar bara veckor eller på sin höjd månader efter USA i dag.

Men – och det här är ett viktigt plus för att nå brett genomslag – vad jag kan se är i princip allt svensktextat.

Åter till ritbordet

Det här med e-böcker är svårt. Karenstidsförsöken går tydligen inget vidare, kan DN meddela i dag (länk som bara fungerar ett dygn, hej ljuva betalväggsframtid). Jag får erkänna att jag inte var helt övertygad motståndare till karenstidsförslaget, om det hade fungerat så anser jag att det hade varit att föredra före det urlöjliga låt oss låtsas att e-böcker är fysiska böcker-förslaget.

Men det verkar alltså inte vara så. Vad händer härnäst?

Börjar e-boken ta fart i Sverige på riktigt nu?

Jag tror att Adlibris börjar få igång försäljningen av läsplattan Letto rätt ordentligt.

Nu behöver man visserligen inte vara synsk för att förstå att den sålt bra den senaste veckan, det är bara att kika på Adlibris Populärast denna vecka-lista på sajtens startsida för att se att Letton just nu endast är slagen av ”Femtio nyanser av honom”, vilket torde bero på att de kör en läsplattekampanj just nu. Reducerat pris, nyhetsbrevsutskick och stort uppslagen annons i toppen på sajten ger så klart effekt på försäljningen.

Men även om intresset höjts ett antal snäpp till följd av kampanjen, så finns det i min sajtstatistik goda indikationer som säger att intresset har varit rätt stadigt ända sedan starten i juni och därtill ökande över tid. För jösses vad googlingar jag får varje dag på mitt tvådelade test av Adlibris Letto från i somras. Faktum är att de där två testerna har gjort att besöksantalet per dag på min blogg i dag ligger ungefär 50 procent högre än de gjorde i våras. Visst, lite beror det på att jag har en ny bok ute, men på det stora hela skulle jag vilja kalla det Lettoeffekten.

I och med att Adlibris drog igång den nya kampanjen förra veckan har intresset nu blivit närmast extremt. Jag gjorde en koll i mitt statistikprogram Statcounter i helgen, och kollade två dygn bakåt. 66 procent av alla googlesökningar som lett till besök på min blogg under dessa två dygn innehåller ordet Letto. 35 procent av samtliga googlingar består av frasen adlibris letto, 15 procent adlibris letto recension. och därefter kommer mitt eget namn – daniel åberg – på ynka 6 procent av sökningarna innan olika Lettokombinationer tar över igen.

Det här behöver så klart inte betyda något. Men jag tror faktiskt att det gör det. Det är tveklöst väldigt långt kvar innan vi kan börja prata om en Kindleliknande succé – Amazon har pushat för sina Kindleläsare i toppen av sajten i snart fem år – men det ska bli intressant att se om Elib, som otvetydigt är landets dominerande e-boksdistributör, kan tänkas ha märkt av en gryende Lettoeffekt när de presenterar statistik för e-boksförsäljningen nästa gång.

Välkommen till romanbutiken 2.0

Efter att jag gjorde om designen på min sajt förra vintern slutade min lilla webbutik där man kunde köpa mina romaner att fungera som den skulle. Jag har tänkt flera gånger att jag ska ta tag i det, men aldrig kommit mig för. Men så i samband med att Internetworld utsåg Tictail till årets svenska webbentreprenörer, ett företag vars affärsidé just är att låta små rörelser helt kostnadsfritt starta egna och därtill snygga nätbutiker, tänkte jag att nu tusan ska det bli av. Och sagt och gjort, här är den nya butiken!

I min gamla butik gick det enbart att handla mot faktura, en hantering jag själv tog hand om där jag skickade ut fakturan samtidigt med bokförsändelsen och utgick från att folk skulle betala (vilket också alla gjorde). I den nya butiken går det däremot endast att handla med kort. Jag skulle gärna ha haft ett fakturaalternativ även nu, men Tictails fakturalösning kräver ett konto hos Klarna, och även om Klarnas månadsavgift är på blott 300 kronor så är det ändå mer än vad min lilla bokhandel omsatte i medel per månad under den tid den fanns. Så tyvärr, jag tar numera bara Visa, Mastercard och Paypalbetalningar.

Jag kan för den delen varmt rekommendera Tictail. Mycket enkel tjänst att jobba med, snygga mallar att utgå från och minimalt med kodpill – ja inget alls om man inte vill, mitt har inskränkt sig till att plocka bort några menyval jag inte tyckte mig behöva samt översätta några småord till svenska. En toppentjänst helt enkelt.

Okej, nuff said – köp lite böcker nu!

Skämskudde, den nya kontakten och rå prestanda

Har ju inte Applebloggat på evigheter.

Öppningsförfarandet när Apple Store slog upp dörrarna i Täby Centrum i lördags morse. Jösses vilken skämskudde. Jag undrar om Apple inte sköt sig själva i foten när de valde att öppna i superamerikansk pep rally overload-stil. Vad jag förstått är det här en grej de alltid kör när de öppnar nya butiker, men kanske borde de försöka vara lite mer ödmjuka inför olika länders seder, bruk och allmänna kynne. Det hade redan skämtats en del om att Apple valde att begå Sverigepremiär på Fredrik Reinfeldts hemmaplan. Det här bisarra beteendet, fångat på video av Feber, gjorde inte saken bättre. Andra sidan är ni klara? På riktigt?

Andreas Ekströms beska uppgörelse med Apple i Sydsvenskan i helgen gällande deras beslut att byta anslutningskontakt i Iphone 5. Jag tycker att han är snett ute. Apple introducerade den avlånga 30-pinskontakten i april 2003. Är det inte okej att byta kontakt till något mer tidsenligt efter nästan tio år, särskilt när man ser hur en del andra namnkunniga mobiltillverkare dribblat med olika kontaktlösningar under samma tid? Ekström skriver att orsaken till att de bytt kontakt är girighet, att de vill tjäna mer pengar på tillbehör. Och visst, behöver man köpa en adapter för att använda något gammalt tillbehör som kräver 30-pinskontakten så kostar det 30 dollar vilket onekligen är ett överpris, men till skillnad från Andreas Ekström så tror jag att orsaken till att Apple inte ger bort adaptrarna utan sätter priset så här avskräckande högt är att de inte vill att man ska köpa den. Genom prissättningen vill de i så stor utsträckning som möjligt lotsa över användarna till att börja använda de trådlösa tekniker som finns inbyggda i telefonen i stället, det vill säga synka via wifi och streama musik/video via bluetooth eller Airplay.

Apple har en lång historia av att överge teknik de anser vara på väg att bli obsolet – disketter och dvd-spelare är väl de två mest kända exemplen – och prissättningen känns igen. Även då erbjöd de externa diskett- och dvd-spelare till marknadsmässiga överpriser, och som därför endast köptes av dem som verkligen hade behov av dem (och som av någon orsak inte ville köpa billigare tredjeparttillverkares produkter i stället). Prissättningen gav effekten att teknikskiftet gick fortare, de flesta struntade i att köpa de externa tillbehören och upptäckte att deras digitala liv fungerade utmärkt även utan dem. Jag tror att vi kommer att se samma sak nu.

Men visst – har man relativt nyligen köpt en dockningsstation av något slag utan trådlös anslutningsmöjlighet är det onekligen trist. The Verge har kollat med ett antal tillbehörstillverkare hur de ser på läget, och det verkar vara ömsom vin och ömsom vatten.

Och på tal om Iphone 5, det svindlar lite att tänka att en 7,6 millimeter tjock tingest på 112 gram, som även innehåller kamera, gps, mobilantenner, batteri och en massa annat jox, innehåller lika mycket datorkraft som Apples värstingdatorer gjorde år 2004.

Lite mer om det här med HBO

Jag skrev ju tidigare om det här med HBO:s lansering i Norden, och i går hölls en presskonferens i Stockholm där planerna konkretiserades. För mindre än tio euro i månaden kommer allt material från HBO – och även från en del andra distributörer som Starz, brittiska Sky och kanadensiska Showcase enligt pressmeddelandet – att erbjudas, och det bara en dag efter originalsändningen i USA (åtminstone HBO-serierna).

Tv-älskare har fått hjärtinfarkter för mindre.

Satsningen är tveklöst spännande och nydanande. HBO har varit – och är fortfarande – oerhört restriktiva när det gäller att släppa sina tv-serier i digitalt format till andra kanaler än sina egna. Nya avsnitt av ”Game of thrones” och ”The newsroom” finns till exempel inte att köpa eller hyra via iTunes, Hulu, Netflix eller Amazon Prime. Inte ens HBO:s egen streamingtjänst HBO Go erbjuder några serier om man inte redan prenumererar på tv-kanalen via kabel. Så Nordensatsningen är unik, något HBO också poängterar till amerikanska nyhetsmedier.

Vi är en testverkstad alltså. Inte mig emot.

Frågan är dock hur stort intresset är utanför tv-nördkretsar. Jag kan ha drömt det här, men jag vill minnas att jag såg en siffra flyta förbi i flödet från gårdagens presskonferens (jag var inte där själv) som sade att de siktade på fem miljoner abonnenter i de nordiska länderna. Om den siffran stämmer (jag lyckas inte hitta den igen, tack Twitters usla sökfunktion), så är det en oerhört hög målsättning med tanke på att det bara bor 25 miljoner människor i de berörda länderna. 20-procentig täckning för en betal-tv-tjänst som dessutom bara ska streamas till digitala plattformar – nja, tillåt mig vara oerhört skeptisk.

För en sak bör man ha i åtanke – även om suget efter nya avsnitt av den här typen av tv-serier är stort, så är tittarunderlaget oväntat litet. En serie som ”Mad men” (som visserligen inte är en HBO-serie utan kommer från AMC) får oerhört mycket medial uppmärksamhet, men ses ändå inte av mer än cirka 60 000 människor när den sänds på tv i Sverige. Visst, många laddar ner avsnitten på andra vägar också, men ändå, det är smal-tv vi pratar om.

Men som sagt – siffran fem miljoner kan vara helt fel.

Med det sagt ska det bli oerhört spännande att se hur det fungerar i praktiken och jag tänker absolut skaffa mig ett konto.

——

UPPDATERING: Enligt M3:s artikel så stämmer det här med fem miljoner nordiska användare. Det torde betyda 1,8 miljoner svenska abonnemang, det vill säga avsevärt fler än vad som i dag betalar för Spotify i Sverige. Ja, med positivt tänkande kan man komma långt, har jag hört.

It just works?

På tal om det här med den något problematiska e-boken och svårigheten att skapa en sömlös upplevelse som bara fungerar, oavsett när det handlar om hantering av sitt bokbibliotek, sin läsning, sina lån eller köp:

Vi var in hos några bokhandlare under vårt besök i Tromsö. Så här såg det ut i stadens Ark-butik.

Att appen i fråga säljs in med argumentet att den fungerar, säger kanske en del om läget i natione(r)n(a). Det är helt enkelt fortfarande för krångligt.

Är Ark.no-appen något att ha då? Nja, av vad jag kan se så revolutionerar den på intet vis marknaden. Som i så många andra tredjepartsappar (med tredje part menar jag allt utom Apples egna program) går det inte att göra köp i själva appen, utan inhandlandet av böcker måste ske på webben, och därefter laddas de ner till appen per automatik. På detta sätt undviker man att behöva ge 30 procent av försäljningssumman till Apple (och ger kunden en mycket krångligare köpupplevelse). Underligt nog har tillverkarna av Ark.no-appen struntat i att lägga in direktförsäljning ens i Androidversionen, även där måste man gå via hemsidan trots att Google inte tar någon liknande del av kakan på det sätt som Apple gör.

Det gör att – jo, visst fungerar appen, men den hade kunnat fungera bra mycket bättre.

——

Fotnot: Det bör tilläggas att det inte går att köpa e-böcker i de svenska nätbokhandlarnas appar för iPhone/iPad heller, utan man måste göra på samma sätt som hos Ark.no. Men de svenska apparna från Adlibris och Bokus har åtminstone e-boksköp inbyggda i Androidversionen.

Test: Adlibris Letto och biblioteksboken

När jag gjorde mitt test av läsplattan Adlibris Letto förra veckan konstaterade jag att det går att läsa bibliotekslånade e-böcker på den, men nöjde mig där och gjorde inget test av hur det går till. Men så hade Johanna länkat till mitt inlägg i Facebookgruppen E-böcker i Sverige, och en fråga inkom:

Kan han inte testa bibliotekslån till letton och recensera det? En låntagare hade köpt letto och kom till bibblan idag och sa att det inte fungerade som adlibris säger att det ska. Vore bra att veta hur som är vad eller ja.

Jag hade visserligen redan packat ner Letton i sin låda och var bokstavligt talat på väg till posten för att skicka tillbaka mitt testexemplar när jag såg det där, men hejdade mig i steget, sprättade kuvertet och trädde åter i allmänhetens tjänst.

För att låna e-böcker från biblioteket och läsa dem på Letton måste du gå omvägen via datorn. På en del andra läsplattor, samt på surfplattor, kan du ordna så att lånen sker direkt i plattan, men av någon anledning fungerar inte det här.

Adlibris har en guide på sin sajt om hur du går tillväga, och det inbegriper tyvärr det rätt erbarmliga programmet Adobe Digital Editions. Att det måste användas beror på att e-böcker som lånas på biblioteket använder Adobes teknik för kopieringsskydd, det är alltså inte Adlibris själva som är boven i dramat, snarare systemet som sådant.

Hur det går till i korthet: Låna boken via ditt biblioteks eller Elibs bibliotekssida, ladda in boken i Adobe Digital Editions (där du måste skaffa ett konto om du inte redan har det), koppla in Letton och vänta på att enheten Cybook Gen5 ska dyka upp i vänsterspalten, vilket är fabriksnamnet på Letton. Därefter är det bara att dra över låneboken från biblioteksfliken till Cybook-fliken. Koppla sedan loss Letton och börja läs. Själv lånade jag Tomas Bannerheds Augustprisvinnare ”Korparna” när jag testade, en bok som jag nu har 27 dagar på mig att läsa ut innan den slutar fungera.

En sak som irriterar är att det inte går att hitta någon information om hur man hanterar bibliotekslån i den pdf-manual som medföljer i Letton, man måste gå till Adlibris sajt för att hitta infon, och inte heller där är den särskilt iögonfallande – välj först fliken för Letto, klicka sedan på Frågor & svar i vänsterspalten, scrolla därefter ner en bit och välj De vanligaste frågorna under Adlibris Letto-rubriken och därefter ligger biblioteksinstruktionerna som fråga två.

Är det krångligt att ladda in bibliotekslånade e-böcker på sin Letto? Det beror på vad man jämför med. Det är tveklöst krångligare än att köpa e-böcker från Adlibris inbyggda butik, men inte krångligare än att det går att hantera. Jag tycker heller inte att det är upprörande att Adlibris gjort det enklare att köpa böcker på plattan än att få in låneböcker i den – det är väl självklart att de först och främst vill sälja böcker. Om det är så att Adlibris säljare har svajat på den punkten när de marknadsfört plattan, vilket Eva Wieselgren på GP verkar ha råkat ut för, blir läget så klart ett annat, men i grunden tycker jag inte att det är så konstigt. Ja, det inbegriper att det måste finnas en dator och en usb-sladd tillgänglig för att koppla ihop det hela, men det innebär också att boken ifråga kan läsas helt kostnadsfritt i stället för att kosta drygt 150 kronor (som i fallet med Bannerhed). Det är knappast skandalöst.

Men hanteringen av biblioteksböcker sätter fingret på det jag tycker fortfarande är ett problem med e-böcker och dess läsenheter – handhavandet är fortfarande för krångligt och tekniskt för många. Visst, det har blivit bättre och Letton är ett steg i rätt riktning, men det är så uppenbart att man bara behöver skrapa på ytan för att se att det fortfarande är en teknisk pryl det handlar om, en teknisk pryl skapad av it-tekniker med minimal kontakt med slutanvändare.

Ta bara den här detaljen med att Letton heter Cybook Gen5 när den dyker upp som en enhet i Adobe Digital Editions-programmet. Så onödigt och förvirrande, och samtidigt ett tydligt tecken på att den här marknaden fortfarande har en lång väg kvar att vandra.

——

UPPDATERING: Fick en intressant kommentar – det verkar som att åtminstone vissa faktiskt har Lettos som heter just Letto när de dyker upp i Adobe Digital Editions. Låt oss hoppas att exemplaret jag fick mig tillsänt mig från Adlibris tillhör minoriteten och att Cybook Gen5 är ett namn som endast få måste dras med.

Test: Adlibris Letto

Adlibris nysatsning på läsplattan Letto drog igång för en månad sedan. Version 2.0 av den tidigare floppen (sorry, man kan inte kalla den halvdana 2010-satsningen för något annat) innehåller en försvenskad läsplatta från franska Bokeen, samt en e-boksbutik i själva plattan. Det är egentligen detta som gör nya Letto unik, det är den enda dedikerade läsplattan i Sverige där det går att köpa e-böcker på själva enheten, utan inblandning av mer eller mindre krånglig synkprocedur via datorn.

OBS: När jag skriver läsplatta menar jag just detta, alltså inte surfplatta/pekdator/pekskärm/kalladetvadfanduvill à la iPad eller Samsung Galaxy. På den sortens enhet går det ju sedan tidigare att köpa böcker direkt via exempelvis iBooks på iPaden eller Bokus Dito-app på Androidenheter. En läsplatta är för mig en pryl skapad speciellt för läsning och bygger på en skärmteknik kallad e-ink eller e-bläck, vars för- och nackdelar jag återkommer till.

När det gäller handhavandet är Letton ungefär som förväntat. Letton, som kostar 1395 kronor att köpa från Adlibris, har pekfunktionalitet, så det mesta av interagerandet sker denna väg. Det här är dock inte den sorts pekskärm du vant dig vid på mobilen eller surfplattan, det här känns som ett besök från det förra millenniet när det gäller responsivitet, det går segt och känns sällan som att skärmen och jag är överens om vart mitt finger befunnit sig. Men det går i alla fall att peka. Vill man kan man även använda sidoknapparna längs ramens långsidor för att bläddra i boken man läser.

Enklast köper man alltså böcker via Adlibris egen e-boksbutik. Utbudet är minst sagt så där, men det kan inte Adlibris lastas för utan snarare den svenska bokbranschen, som inte visar något större intresse för att skapa en fungerande e-boksmarknad. Köpen genomförs utan större problem och har man väl kopplat sitt kreditkort till kontot är det i princip one click-shopping därefter. Böckerna kopplas inte till själva läsplattan, utan till ditt konto hos Adlibris. Det medför att du kan ladda ner dina köpta titlar även till andra enheter och läsa dem var du vill, mer om även det lite senare.

Det går också att föra över e-böcker och andra sorters texter via den medföljande usb-kabeln från datorn. Pdf-filer stöds, men när jag laddade över slutkorret av vår föräldrabok påstod Letton att filen var korrupt, en korrupthet som dock inte hindrade vare sig min dator, iPad eller iPhone från att öppna och läsa den utan problem. När jag testade med en annan pdf och laddade över till Letton för ett nytt test fungerade det dock att läsa, så det går, om än inte riktigt jämt.

E-böcker lånade på biblioteket går också att läsa, men det går inte att som på en surfplatta ladda ner dem direkt via webbläsaren (jo, Letton har en sådan, om än väldigt rudimentär) utan man måste gå omvägen via datorn. Det här är en omväg som Adlibris verkar ha lagt in själva om jag tolkar Eva Wieselgren på Göteborgs-Posten rätt, något som låter en smula sniket om så är fallet, men Adlibris har så klart rätt att strypa programvaran på sin egen produkt bäst de vill.

Praktisk läsning så. Jag köpte Dmitrij Gluchovskijs ”Metro 2033” i butiken, och började läsa. Först tyckte jag att det gick bra, men efter bara några minuter började jag störa mig på ljusstyrkan i skärmen. Eller snarare avsaknaden av sådan. Premiärläsningen skedde när jag skulle gå och lägga mig, och och vi har i ärlighetens namn inte särskilt starka sänglampor i vårt sovrum, men jag har aldrig tidigare upplevt det som jobbigt att läsa i skenet som avges från lampan på mitt nattduksbord. Men nu blev det svårt.

Jag tycker helt enkelt att skärmen på Letton är väldigt mörk. Och då kommer vi till det här med e-inkskärm kontra bakgrundsbelyst skärm (som datorer, surfplattor och mobiler har). Det brukar ibland hävdas att e-inkskärmar är överlägsna för ögonen när det kommer till läsning, eftersom det ska vara bättre för ögonen. Pekskärmen saknar bakgrundsbelysning och tröttar varken ut ögonen eller reflekterar solljus. Blixtsnabba sidvisningar och knivskarp kontrast gör att du glömmer bort läsplattan och helt kan sjunka in i texten, som Adlibris uttrycker det i manualen till Letton.

Personligen anser jag det vara rent nonsens. Och att kontrasten skulle vara knivskarp – nja. Skärmens upplösning är 800×600 pixlar fördelat på 6 tum, vilket gör att man mycket väl ser de enskilda pixlarna och knappast misstar skärmen för en boksida. Nedan syns inledningen av kapitel tre till ”Metro 2033” på dels en Letto och dels en iPad (på vilken jag installerat Adlibris nya e-boksapp samt laddat in samma bok). På Letton går det inte att ändra ljusstyrkan, på iPaden har jag dragit ner ljusreglaget så långt det går. På bilden, tagen i mitt vardagsrum i normalt dagsljus, ser kanske inte skillnaden så stor ut, men tro mig – i verkligheten är den påtaglig.

Ett nattläge finns också inbyggt i Letton. Sådana fungerar oftast väldigt bra på bakgrundsbelysta skärmar, då man med svart bakgrund och vit text får god möjlighet att läsa även med släckt lampa utan att resten av rummet lyses upp av ett spöklikt sken, något som lätt blir fallet annars – en iPad blir exempelvis rena strålkastaren i ett i övrigt mörklagt sovrum. Men i och med att Lettons skärm inte alls lyser förstår jag inte vad tanken med nattläget är. Det blir till och med ännu svårare att läsa på Letton i detta läge om inte belysningen i övrigt är god.

Dessutom fungerar inte nattläget alls på åtminstone ”Metro 2033”, eftersom delar av texten försvinner. Det är möjligt att den biten egentligen inte handlar om ett fel i Lettons hårdvara utan rör sig om en formateringsmiss i bokfilen, men även om så är fallet är det ett underbetyg för Letton att texten tappas bort, eftersom hela texten syns när jag ändrar till nattläget i Adlibris app för iPaden. Notera de stora skillnaderna i hur textmassan ser ut på Letton och iPaden ser ut nedan. Och det rör sig alltså inte om att texten har fått ett antal extra tomrader på Letton, meningarna som borde stå i tomrummen är helt enkelt osynliga.

Nattlägesbilden visar även det enda område där Letton verkligen glänser, eller rättare sagt inte gör det, tack och lov. Den matta skärmen gör precis som Adlibris skriver att det går rätt bra att läsa i solljus, till skillnad från på iPadens glasskärm, som är rätt hopplös i det avseendet och ger tydliga reflektioner även från relativt svaga ljuskällor.

Bortsett från när det gäller läsning i starkt solljus bjuder knappast Lettons svartvita, rätt pixliga skärm på några visuellt trevliga upplevelser. Så här ser exempelvis titelsidan ut för min egen ”Dannyboy & kärleken” i e-boksbutiken. Nog har jag sett den där framsidan vackrare återgiven på annat håll.

Slutsats: Det är lätt att tro att jag är i och med det här är väldigt negativt inställd till Adlibris Letto-platta. Både ja och nej. Personligen tycker jag att e-inkskärmar är rätt undermåliga och även i övrigt lämnar hårdvaran mycket att önska i form av kvickhet och elegans, men det sorgliga är att Letton faktiskt är en bra dedikerad läsplatta, inom sin produktkategori och sitt prisläge tillhör den toppskiktet. Det är så här den här marknaden ser ut.

Kommer jag att köpa en privat Letto för eget bruk? Nej. Jag har redan slutat läsa ”Metro 2033” på den, i stället avnjuter jag denna Moskvadystopi på min iPad i sängen om kvällarna i stället, med nattläget i Adlibrisappen påslaget.

——

Hösten 2009, när de första läsplattorna släpptes på den svenska marknaden, gjorde jag och Johanna ett test i ett avsnitt av DJtv. Vi har även pratat om iPad som läsplatta i ett annat avsnitt.

UPPDATERING: Kolla även gärna in den andra delen av testet – Adlibris Letto och biblioteksboken.

En ny vår för podcasten

Det är onekligen en handling som ser ut som en tanke, att Apple nu äntligen skapar en fristående app för podcasts, på svenska kallad Podcaster. Efter att ha varit något för de närmast sörjande i många år har ju podcastfenomenet äntligen fått brett fäste i Sverige det senaste året, först genom att Filip & Fredrik populariserade det med sin podcast i Aftonbladets regi vilket gav en rad mer eller mindre lyckade efterföljare, och nu senast genom überhajpade – men mycket välförtjänt uppskattade – Värvet av Kristoffer Triumf.

Appen, som släpptes i går, fyller tveklöst igen ett svårförklarligt hål i Apples programutbud. Sektionen och funktionaliteten för podcasts (okej podcaster) har varit skamligt eftersatta i iTunes i många år, något som är ironiskt med tanke på att iTunes är de facto-samlingsplatsen för världens alla podcaster, en inofficiell hub vars katalog man måste finnas med i för att ha någon chans för spridning. Förfarandet för att få in sin podcast i katalogen har också varit oväntat tekniskt krångligt, något som inte minst Apples egen manual skvallrar om.

Jag hoppas – och tror! – att Podcaster kan vara en början till ändring på det, särskilt eftersom den förenklar handhavandet när det gäller lyssnande via iPhone och iPad. Allt om mac har skrivit en bra genomgång av appen.

När det gäller mitt eget podcastande hoppas jag på bättring inom kort. Försöket med DJtv som ljudpodcast blev ju rätt kortlivat, och jag tror inte att vi orkar ta upp det som en videopodcast igen, även om jag drömmer om det nästan varje dag. För två år sedan, när vi fortfarande var i full gång, var jag med i nu saligen insomnade ”P3 Populär” och pratade podcaster med Hanna Fahl samt killarna bakom Slashat, ett avsnitt som faktiskt fortfarande går att ladda ner och lyssna på, kors i taket. Vill man lyssna på vad vi sa så startar inslaget ungefär fem minuter in. Jag lyssnade igenom det själv nu på morgonen, och tycker att det vi säger fortfarande känns aktuellt och relevant.

Men som sagt, det kommer att bli ändring inom kort gällande mitt eget podcasteri. Jag smider planer!

Amazon vs Apple – läget just nu

Oroa er inte, det här ska inte förvandlas till en blogg som bara handlar om e-böcker, lovar att publicera en bild på Tage i morgon som omväxling, men jag tänkte bara tipsa om den här texten hos Cult of Mac (som i sin tur är baserad på en artikel i The New Yorker) där turerna kring det amerikanska justitiedepartementet, Apple och Amazon reds ut på ett kortfattat sätt.

En summering:

Innan Apple inledde ett samarbete med ett antal av USA:s ledande förlagshus, hade Amazon nästan totalt monopol på den amerikanska e-boksmarknaden. Förlagen tjänade bra med pengar på detta – de fick 15 dollar per sålt exemplar – men Amazon tog bara 10 dollar betalt när deras kunder köpte böckerna i Kindle Store. Det skapade en e-boksmarknad där ekvationen inte gick ihop, man kan säga att Amazon köpte sig till monopolställningen genom att acceptera en förlust på 5 dollar per såld bok.

Apples avtal med förlagen var annorlunda, det byggde på den 70/30-uppdelning Apple har för all försäljning i sina butiker. Såldes en e-bok för 10 dollar i iBookstore fick förlagen 7 dollar och Apple 3. Att förlagen trots att de tjänade mycket mindre på Apples modell valde att samarbeta med dem och även gick med på Apples omdiskuterade most favoured nation-klausul, som innebar att förlagen inte fick sälja sina e-böcker billigare hos någon av Apples konkurrenter, berodde på att de var rädda för vad som skulle hända den dag när Amazon bestämde sig för att de inte längre ville sälja e-böcker med förlust, och helt sonika sa sorry, nu tänker vi inte betala mer än 5 dollar per bok, lev med det, eller något liknande.

Vad Cult of Mac-texten inte tar upp, men som jag tror är viktigt i sammanhanget, är två ytterligare detaljer som bör ha spelat in i de amerikanska förlagens rädsla.

Dels har Amazon börjat visa ambitioner på att själv bli en förläggande enhet, det vill säga att de skapar plattformar för författare att helt gå förbi förlagen och själva sälja böckerna till kund utan annan mellanhand än Amazon själva. I Sverige skrattar än så länge förlagen åt sådana plattformar och initiativ och ser det inte som ett hot, men i USA ser situationen helt annorlunda ut. Förlagen riskerade alltså en situation där de hjälpte Amazon att bygga upp en fungerande infrastruktur för försäljning av böcker, för att sedan riskera att se Amazon segla iväg på egen hand med författarna.

Det andra som var bekymmersamt med Amazons sätt att resonera kring prissättningen av e-böcker var att det helt enkelt inte gick ihop. Det kan väl i och för sig vem som helst se redan i det som beskrivs ovan, men det hade kunnat vara så att de resonerade i form av det vi förlorar på gungorna tar vi igen på karusellerna. Länge sades det till exempel att Apple knappt tjänade något alls på att sälja musik i iTunes store, men att butiken drev försäljningen av iPods, som de i sin tur hade väldigt höga vinstmarginaler på. För Amazon har det aldrig varit så. De är rent generellt ett företag som levererar väldigt låg vinst sett till sin omsättning, och till skillnad från Apple har de ingen hårdvara de tjänar igen pengar på, tvärtom säljer de även sina Kindleläsare med förlust för att få så många som möjligt att köpa dem. Första kvartalet 2012 hade Amazon intäkter på 90 miljarder kronor, men drog bara in en vinst på 900 miljoner kronor, vilket ger en vinstmarginal på ynka en procent. På sikt skulle helt enkelt Amazon vara tvungna att få sin e-boksekvation att gå ihop utan dagens konstgjorda andning, och allra troligast var det förlagen som skulle få betala genom att få kraftigt sänkt ersättning per såld e-bok.

Alltså nappade förlagen på Apples locktoner, trots att de åtminstone i förstaläget skulle tjäna mindre pengar på det. Ett framtidsscenario med Amazon som ensam härskare på e-boksmarknaden sågs som mer otäckt än en marknad med (åtminstone på kort sikt) lägre vinster men fler verksamma aktörer. Och beslutet gav de resultat de önskat, Amazons dominans minskade till en marknadsandel på cirka 60 procent innan det amerikanska justitiedepartementet gick in och stämde Apple och bokförlagen tidigare i år för att ha bildat en priskartell.

Fortsättning följer.