Grattis på tioårsdagen, Vi har redan sagt hej då!

Innan jag började med det mastodontprojekt som Virus och Smittad kommit att bli, skrev jag som en del av er kanske minns en roman som hette Vi har redan sagt hej då. Det är en helt annan sorts best än Virus, en relativt mörk relationsroman om människor i 30- till 35-årsåldern med uppenbara problem att omfamna vuxenheten, berättad ur den rätt hopplöse strulpellen Filips ögon.

Det är en roman med vissa pretentioner där kapitlen presenteras i oordning för att, som den inledande anmärkningen påtalar, höja graden av fiktion. Skeendet startar exempelvis med kapitel sex, det dröjer till sida 121 innan kapitel ett kommer, och som grädde på moset avslutas boken med romanens förord.

Och det är just i dag, fast för tio år sedan, som berättelsen ”börjar” (alltså med kapitel sex), då Filip står och väntar i närheten av Sankt Eriksplan på att Iris ska anlända till deras dejt. Han noterar att Nobelfesten i detta nu pågår i en annan del av staden, och är fullständigt oförberedd på att kvinnan han ska möta för allra första gången kommer att förändra hans liv i grunden när hon efter att de satt sig ner på ett fik med varsin biskvi yttrar orden: ”Okej, så här är det – jag är gravid i tolfte veckan”.

”Vi har redan sagt hej då” i original- samt pocketutgåva.

Boken var ett självutgivningsexperiment där jag gjorde exakt allt själv – jag skrev, textredigerade, satte inlagan, agerade omslagsmodell (tillsammans med min då ännu blivande hustru Johanna), skapade e-boken, läste in ljudboken i vårt källarförråd, ägnade enorm tid åt att ljudredigera bort alla spolningar i toaletter som hördes eftersom hyreshusets avloppsstam passerade ”inspelningsstudion”, samt marknadsförde och sålde boken själv.

Det var ett jävla hästjobb, för att vara ärlig.

Då kunde jag knappast ana vilken påverkan den där romanen skulle ha på min framtid. Inte för att boken på något sätt blev en hejdundrande succé – det är tvärtom den titel jag gett ut som sålt minst trots att jag nog ännu betraktar den som det bästa jag skrivit – men för att den kom att bli navet i mitt litterära universum.

För jag gillar saker som hänger ihop och får en betydelse i ett större skeende. När jag hade kommit en bit på väg med skrivandet av den här boken, tänkte jag att vänta nu, är inte det här samma tjej som hon som hade den kvinnliga huvudrollen i min debutroman Dannyboy & kärleken? Jo, det är hon så klart! Och när jag några år senare började skriva på en berättelse där en tjej vaknar upp efter ett one night stand i en främmande lägenhet och bakfull ramlar ut på gatan i ett Stockholm som just denna dag ska visa sig vara ground zero i ett globalt virusutbrott som utplånar civilisationen, tänkte jag att vänta nu, är inte det här Amanda, som var Filips enda riktiga vän i Vi har redan sagt hej då? Jo, det är hon så klart! Och ska inte hon bege sig hem till Filip (som hon inte vet redan har dött av viruset) så att hon kan träffa Iris och hennes dotter Sigrid (tolfte veckan-fostret i Vi har redan sagt hej då), så att de tillsammans kan ge sig ut på ett sju böcker långt samtidsdystopiskt äventyr tillsammans? Jo, klart hon ska!

Okej, det där om omfånget på projektet tänkte jag kanske inte, men så kom det att bli ändå.

Att just det där med Iris graviditet – och faktumet att Filip inte är Sigrids biologiska pappa – skulle komma att bli en viktig nyckel i Virus hade jag så klart ingen aning om när jag kom på det till Vi har redan sagt hej då. Faktum är att just den tanken – Tänk om hon är med barn? – var ett ögonblickets nyck som jag skildrade i den här bloggen redan 2006, när jag nyligen påbörjat skrivandet av romanen. Vill man veta lite mer om mitt litterära kopplingsschema och hur berättelserna hör ihop, kan man med fördel läsa det här inlägget från 2017.

Det är också i dag tio år plus en dag sedan jag presenterade det här experimentet för världen. Här är originalblogginlägget. Så här i efterhand kan jag som vän av symmetri tycka att det var lite synd att jag publicerade nyheten redan 9 och inte 10 december, men det var ett medvetet mediestrategiskt beslut som hade sin grund i gammelmediatänk, jag tyckte helt enkelt att onsdag var en bättre publiceringsdag än torsdag, för hade jag skickat ut nyheten på torsdagen (det sändes så klart även ut ett pressmeddelande till varje kulturredaktion i landet), skulle chansen för publicering i papperstidningar minska eftersom de främst skrev om nya biofilmer på fredagar. Plus att de just denna fredag dessutom skulle rapportera om Nobelfestligheterna, vilket gjorde det ännu trängre om utrymmet.

Ett decennium har passerat. Tiden går, Iris består. Grattis på tioårsdagen, bokjäkel.

Storytels årslista för barn: Hur står sig Björn Kjellman på lyssningstoppen?

Jag skämdes ärligt talat litegrann i går, när jag av tidsbrist valde att bara fokusera på vuxenlistan när jag publicerade och kommenterade Storytels årslista här i spalterna. Ärligt talat gjorde väl alla andra som rapporterade om listorna det också (Boktugg hade dock en bra totalanalys), men det är ingen ursäkt. Visserligen valde jag medvetet att döpa listan jag publicerade till ”2019 års mest lyssnade vuxenböcker” och inte bara årets mest lyssnade böcker som Storytel själva skrev i sitt pressmeddelande, men det är ju en klen tröst.

Hur som helst, rättning i ledet i dag! Lista och analys följer.

2019 års tio mest lyssnade barnböcker hos Storytel:

1. Kaninen som så gärna ville somna av Carl-Johan Forssén Ehrlin, inläsare Lars ”Lisa” Andersson och Gabriella Mellergårdh (Ehrlin Publishing)
2. Handbok för superhjältar del 4: Vargen kommer av Agnes och Elias Våhlund, inläsare Frida Hallgren (Rabén & Sjögren)
3. Harry Potter och de vises sten av JK Rowling, inläsare Björn Kjellman (Pottermore Publishing)
4. Handbok för superhjältar del 1: Handboken av Agnes och Elias Våhlund, inläsare Frida Hallgren (Rabén & Sjögren)
5. Sune i Ullared av Anders Jacobsson och Sören Olsson, inläsare Anders Jacobsson (Barnbolaget)
6. Elefanten som så gärna ville somna av Carl-Johan Forssén Ehrlin, inläsare Lars ”Lisa” Andersson (Ehrlin Publishing)
7. Harry Potter och Hemligheternas kammare av JK Rowling, inläsare Björn Kjellman (Pottermore Publishing)
8. Handbok för superhjältar del 2: Röda masken av Agnes och Elias Våhlund, inläsare Frida Hallgren (Rabén & Sjögren)
9. Harry Potter och fången från Azkaban av JK Rowling, inläsare Björn Kjellman (Pottermore Publishing)
10. Handbok för superhjältar del 3: Ensam av Agnes och Elias Våhlund, inläsare Frida Hallgren (Rabén & Sjögren)

Reflektioner:

• Hur står sig barnmaterialet hos Storytel i antalet lyssningar i förhållande till vuxenmaterialet? Svårt att säga utan att ha tillgång till reda siffror. JK Rowling angavs exempelvis i gårdagens pressmeddelande från Storytel till den mest lyssnade författaren totalt hos dem under året, vilket rimligen borde göra Harry Potter-inläsaren Björn Kjellman till en av landets allra mest lyssnade inläsare. Hur står han sig mot Stefan Sauk, som Storytel (och även Bookbeat och Nextory) säger är den mest lyssnade inläsaren i Sverige? Beror faktumet på att han sällan nämns bland ”de stora” inläsarna att han främst läst in barn- och ungdomsböcker, eller räcker mängden böcker han läst in helt enkelt inte till när man summerar på totalen? Stefan Sauk har ju exempelvis en hel drös populära bokserier på sitt samvete, som exempelvis David Lagercrantz tre Millennium-böcker, Öhrlund & Buthlers böcker om Silfverbielke, Öhrlunds deckarserie om kommissarie Truut, Jussi Adler Olsens deckare och Storytel Original-serierna Svart stjärna och 1986, för att bara nämna några. Kjellman har kanske helt enkelt inte samma långa svans av titlar (även om han på tal om avsaknad av svans borde få en hel del hjälp av den smått bisarra mängd av hans Pelle Svanslös-inläsningar som min sexåriga dotter lyssnat på om och om igen).

• Även Frida Hallgren borde stå sig rätt bra på en lista över de inläsare som lyssnats på mest. Samtliga fyra hittills utgivna Handbok för superhjältar-böcker återfinns på topp tio, vilket så klart är mumma för Storytel-ägda förlaget Rabén & Sjögren (min dotter står för en hel del av dessa lyssningar också, jädrar i min lilla låda vad hon tycker Agnes och Elias Våhlunds bokserie om den mobbade superhjälten Lisa är spännande).

• En faktor som ofta förbises när det kommer till Storytels dominans på den svenska ljudboksmarknaden tror jag ärligen är just barnmaterialet. De har en mycket mer ambitiös satsning på barnmaterial än konkurrenterna när det gäller ljudböcker med ett tydligt barnläge i appen, och deras Kids Original-satsning är faktiskt jättebra, tycker jag. Jag inbillar mig även – utan att riktigt ha på fötterna, ska medges – att det är på barnområdet som integrationen gått bäst mellan Storytel och den anrika förlagsverksamheten hos Norstedts/Rabén & Sjögren. Och att de skaffat sig evig (har jag för mig?) egenrätt till de oerhört populära Kaninen som så gärna ville somna-böckerna ska nog inte heller underskattas som unique selling point.

• Hur skulle en total lista som inkluderar såväl vuxen- som barnböcker se ut? Hade varit roligt att se! Visst, det slår kanske lite fel eftersom barn och vuxna lyssnar på olika sätt – barnböcker är ofta korta och lyssnas på flera gånger av samma barn, ska det viktas på något sätt då, eller bara räknas rakt av? Exempelvis är barnettan Kaninen som så gärna ville somna bara 32 minuter lång, jämfört med vuxenvinnaren Hon som måste dö som är 11 timmar och 17 minuter, ska en hel lyssning på dessa båda vara lika mycket värd eller ska de viktas på samma sätt som de gör när förlagen får ersättning för dem? Jag vet inte. Å andra sidan baseras ju inte topplistor i den fysiska bokvärlden på om boken är 150 eller 870 sidor lång, där är en såld bok en såld bok, punkt slut.

Storytels årslistor: Tungt för Bonniers, backlisten allt viktigare

I dag publicerade Storytel sin lista över 2019 års mest lyssnade böcker genom ett pressmeddelande. Så här såg det ut, svart på vitt:

2019 års tio mest lyssnade vuxenböcker hos Storytel:

1. Hon som måste dö av David Lagercrantz, inläsare Stefan Sauk (Norstedts)
2. Skamvrån av Sofie Sarenbrant, inläsare Katarina Ewerlöf (Bookmark Förlag)
3. Ingen lämnas kvar av Dag Öhrlund, inläsare Stefan Sauk (Lind & Co)
4. Broder Jakob av Emelie Schepp, inläsare Gunilla Leining (Harper Collins Nordic)
5. Mitt hjärta är ditt av Anna Jansson, inläsare Marie Richardson (Norstedts)
6. Morden på Mörkö av Samuel Karlsson, inläsare Gunilla Leining (Lind & Co)
7. Silvervägen av Stina Jackson, inläsare Marie Richardson (Bonnier Audio)
8. Lazarus av Lars Kepler, inläsare Jonas Malmsjö (Bonnier Audio)
9. En bur av guld av Camilla Läckberg, inläsare Mirja Turestedt (Bonnier Audio)
10. Allt jag fått lära mig av Tara Westover, inläsare Katharina Cohen (Natur & Kultur)

Några reflektioner:

• På den här listan syns tydligt att Bonniers drabbades rätt hårt när de bojkottade Storytel gällande sina nya titlar mellan april-augusti. Visserligen är Bonnier Audio bäst i klassen med tre titlar på topp tio, men av dessa är det bara Camilla Läckbergs En bur av guld på nionde plats som är utgiven under 2019, såväl Silvervägen som Lazarus kom redan 2018 och berördes aldrig av bojkotten.

• Att Camilla Läckberg bara når niondeplatsen måste vara en rejäl missräkning, det här är ju första delen i en ny bokserie, och att Storytelpubliken inte lyssnat på den i större utsträckning sedan den dök upp i månadsskiftet augusti-september när Bonniers öppnade kranen igen är dåliga nyheter inför fortsättningen. Visst, hon har bara haft tre månader på sig att klättra på listan, men det har ettan på listan Hon som måste dö också, den gavs ut i slutet av augusti.

• Marie Richardson lyfts sällan fram bland de mest populära inläsarna, men här har hon faktiskt en titel mer på listan än Katarina Ewerlöf, som brukar nämnas som ettan bland kvinnliga inläsare. Faktum är att Ewerlöf även får se sig slagen av Gunilla Leining, som också har två placeringar. Av männen är det bara Stefan Sauk som har två titlar på listan, men de är å andra sidan etta och trea. Utan Bonniers bojkott hade Ewerlöf antagligen haft åtminstone en titel till bland de tio, Mari Jungstedts senaste Gotlandsdeckare Jag ser dig gavs ut i början av juni och tappade hela sommarperioden hos Storytel, men hade troligen nått listan annars.

• Att Tara Westovers Allt jag fått lära mig nådde topp tio på årslistan tycker jag är oerhört roligt, och det visar att det faktiskt går att nå framgångar på ljudområdet med annat än det bredaste och mest lättuggade. Visst, för att vara en biografi är den väldigt publiktilltalande och bred, men det är trots allt något annat än det övriga på listan. Jag hoppas vi får se fler liknande framgångar framöver.

• Storytel publicerade även en lista över de tio mest lyssnade författarna totalt under året. Dessa är i fallande ordning: JK Rowling, Laila Brenden, Dag Öhrlund, Margit Sandemo, Anders Jacobsson och Sören Olsson, Jan Guillou, Sofie Sarenbrant, Anna Jansson, Nora Roberts samt Lee Child. JK Rowling och Jacobsson/Olsson återfinns på årets barntopplista med Harry Potter– och Sune-böcker, men fem av de tio mest lyssnade författarna på Storytel 2019 återfinns inte alls med någon enskild titel på topp tio-listorna, utan hamnar bland de mest lyssnade författarna enbart genom en stor och populär äldre utgivning. Att ”backlisten” i allmänhet och långa bokserier i synnerhet blir allt viktigare i ljudbokstjänsterna har rapporterats flera gånger, men här ser vi det svart på vitt. Att sitta på rättigheter till gedigna kataloger är en nyckel till framgång i den digitala bokvärlden.

Fotnot: Att sådana här listor ofta publiceras när det återstår rätt mycket av året de sägs spegla är ju lite problematiskt. Vad händer med decemberlyssningarna, räknas de in i 2020, eller går de bara upp i rök? Trist för dem som är stora i juletid i sådant fall.

Fortsatt skralt med ljudböcker bland de Augustnominerade

Att Augustpriset och ljudboksformatet inte direkt är en match made in heaven är ingen hemlighet, och även i år är det likt de tidigare två åren jag undersökt saken skralt: Dagen för Augustprisgalan finns totalt fyra av de arton nominerade i de tre vuxenklasserna utgivna som ljudböcker. I fjol var siffran tre, och 2017 var det precis som i år fyra.

I år har det mest talats om Steve Sem-Sandbergs W i förhandsspekulationerna, en roman som inte finns utgiven som ljudbok. Det finns däremot titeln som det talats näst mest om, Nina Wähäs Testamente, i inläsning av henne själv. Även Marit Kapla har gjort en författarinläsning av sin Osebol, som också förekommit i en del förhandssnack.

De andra två ljudbokstitlarna återfinns i fackklassen, och utgörs av Anna-Karin Palms Jag vill sätta världen i rörelse – en biografi över Selma Lagerlöf i inläsning av Anna-Maria Käll och Patrik Svenssons Ålevangeliet, inläst av Hannes Meidal.

Två i skönlitterära klassen, två i fackboksklassen och noll i barn- och ungdomsklassen är faktiskt exakt som 2017. Värt att notera är att Jenny Jägerfeld, som för andra året i rad är nominerad i barn- och ungdomsklassen, fick fjolårets nominering Comedy Queen inläst men inte årets Mitt storslagna liv, trots att de är utgivna i samma ålderskategori (9-12 år) och kommer ut på Storytelägda Rabén & Sjögren.

Faktum är att Storytelkoncernen som i år har sex Augustnomineringar – tre från Norstedts och tre från Rabén & Sjögren – hittills bara har valt att göra ljudbok av en av dem – Nina Wähäs Testamente. Det finns en del kvar att jobba på gällande integrationen i Norstedtshuset…

Kommer någon av kvällens vinnare att vara en ljudbok? Chansen är åtminstone god att så sker i fackboksklassen, jag skulle gissa att Ålevangeliet plockar hem statyetten. I den skönlitterära däremot ser det väl mörkare ut i det avseendet, Steve Sem-Sandberg har visserligen plockat hem Augustgubben en gång förut men det var (exakt) tio år sedan vilket inte borde ligga honom i fatet, och ser man till det mönster som gällt sedan 2014 med män och kvinnor som plockat hem det vartannat år, är det i år dags för en man. Och den enda killen som har en sportslig chans att ro hem det i år är just Sem-Sandberg.

(UPPDATERING MÅNDAG KVÄLL: Det blev hela två ljudboksvinnare. Mer om det i det här inlägget.)

Är det här någonstans vi kommer att landa varje år? Ja, det ser inte bättre ut. Åtminstone inte förrän en av två saker sker:

1 – Det sker en breddning i ljudbokslyssnandet så att fler finlitterärt intresserade tar till sig formatet, vilket skulle möjliggöra att det blev ekonomiskt försvarbart att göra ljudbok även av smalare litteratur.

2 – Augustjuryn går i den riktning bokhandeln skulle önska att de gjorde, och börjar nominera bredare titlar överlag.

Är någon av punkterna trolig? Ettan, hoppas och tror jag. Att alla Augustnominerade blir ljudböcker är så klart en utopi, alla böcker passar helt enkelt inte att göra ljud av. Men fyrtio procent – det vill säga cirka sju av arton – hade väl inte varit en hopplös målsättning?

Kontraster, föreläsningar, jubilarer och invikta tår

En kontrastrik vecka. I måndags morse var det -24 grader när jag promenerade med barnen till skolan på morgonen, hög himmel och begynnande solsken. I fjol kom snön på allvar först i början av december vilket var extremt sent, men i år slog den till närmast rekordtidigt sett utifrån min egen horisont här, nu inne på den sjunde vintern – snötäcke redan i mitten av oktober, och nu åtminstone två decimeter och sällan temperaturer över -10. Jag var ute på skidor en sväng redan 27 oktober, men har inte hunnit med någon mer tur efter det. I dag skulle dock Tage åka i skolan, hans pjäxor var ack så små upptäckte vi i går kväll när vi testade, blir till att leta nya i lokala köp- och säljgruppen, så att han slipper vika in tårna mer än en eller kanske två gånger.

Men kontrasterna var det ju. Begav mig ner till Stockholm efter lämningen, där sken också solen men marken och Riddarfjärden låg fri, vattnet skvalpade och jag fann de +3 graderna rätt behagliga. Jag var hos Storytel och hängde, träffade min redaktör, fick en introduktion uppe på Skrivarakademin inför att delkursen i ljudboksskrivande som jag ska leda tar sin början, och avslutade den dryga två dygn långa vistelsen med en halvdag på Ordfront och Alfabeta förlag, dit jag hade bjudits in för att prata om mina ljudbokserfarenheter, delgav lite tips om hur jag resonerar när jag skriver och berättade om vart jag trodde marknaden var på väg. Lite praktiska exempel utifrån min egen horisont blandat med branschkunskap helt enkelt. De verkade nöjda med arrangemanget, där även Kerstin Wixe på Sveriges Radio deltog och berättade om sitt mångåriga arbete med Radioföljetongen. Att höra henne berätta om deras arbete var väldigt intressant, och det var också roligt att inse att vi delade en hel del erfarenheter gällande vad som funkar och inte funkar i ljudformat. Tror generellt att ljudboksbranschen skulle ha mycket att lära av att lyssna på hur radion jobbat med dessa följetonger – som ju i regel är kända romaner som bearbetats för att fungera bättre som uppläsningar – i åtta decennier nu, Radioföljetongen fyller 80 i år, och är alltså jämngammal med såväl andra världskriget och Pelle Svanslös.

Den som trodde att ljudboken stod för något nytt bör alltså tänka om. Snarare är det kanske så att vi borde säga att den också fyller 80 i år. Den allra första radioföljetongen som SR producerade var Emilie Flygare-Carléns Rosen på Tistelön, som går att lyssna på samt att ladda ner från Radioföljetongens sajt (det är dock inte originalinspelningen, utan en nyinläsning av bearbetningen från 1997 av Eva Hermansson).

Åter i norr sedan i går morse. -14 grader i dag, och det ser ut att fortsätta ligga där relativt stadigt framöver. Sitter och redigerar Smittad 3 – nej, det betyder tyvärr inte att den är klar, bara att jag vill strama till sjoket lite innan jag tar mig an finalavsnitten – och funderar på vad vi ska se som fredagsfilm. Lutar lite åt Wall-E, som tydligen varken Ejda eller Tage har sett ännu, och som jag upptäckte finns hos HBO Nordic just nu.

Nypremiär för ”Nära gränsen” – nu som vanlig ljudbok

I dag har min senaste bok Nära gränsen, som i juli publicerades med ett avsnitt dagligen som Storytels första sommarföljetong, nypremiär som en vanlig ljudbok (och e-bok!). De 31 delarna som ”julikalendern” bestod av har klippts samman till en 11 timmar och 44 minuter lång nagelbitare, eminent inläst av Lo Kauppi.

Vad är då Nära gränsen?

Det är ett kidnappningsdrama som utspelar sig i midnattssolens Pajala i Tornedalen under årets stora marknadshelg, och där precis allt går åt helvete för 35-åriga Lisa Korhonen när hon för första gången på två år får chansen att spendera helgen ensam med sin nioårige son Nils, som hon förlorat vårdnaden om.

Samtidigt som Lisa motvilligt kallas in till sitt arbete på Puben för att avhjälpa en akut kris när marknadshelgen går mot sin final under den avslutande festkvällen, har ett par desperata rånare sprängt traktens enda bankomat och rör sig i Lisas riktning. Ovetandes lämnar hon Nils i vilrummet på Puben och går ut till kassan, där hon möts av två maskerade och beväpnade män … Snart är hennes son saknad och Lisa huvudperson i en internationell gränskonflikt. Och för varje timme som går blir insatserna högre.

Hur långt kan man egentligen gå för att rädda sitt barn? Rätt så jäkla långt, ska det visa sig.

Boken utspelar sig som sagt i gränstrakterna mellan Sverige och Finland kring Pajala i norra Tornedalen, en region jag blivit väl bekant med de senaste sex åren sedan jag själv flyttade till Vittangi, ett stenkast (tio mil) norr om Pajala. Utan att göra några närmare jämförelser så utspelar sig berättelsen tveklöst i Mikael Niemi-land (bland annat äger en viktig episod rum i stadsdelen Vittula, och Niemis polisroman ”Mannen som dog som en lax” har en viss roll att spela i handlingen), och de av er som lyssnat på Lo Kauppis fantastiska inläsning av Karin Smirnoffs finfina ”Vi for upp med mor” kommer nog att känna igen kynnet hos en del av de tornedalingar som skildras i den. Bortsett från spänning bjuds även på glesbygdsproblematik, gruvnäringskonflikter, gränslös kärlek och den djupaste av hjärtesorg.

Gillar ni mina ljudboksserier Virus och Smittad tror jag att ni kommer att uppskatta Nära gränsen också, även om denna är kliniskt fri från farliga sjukdomar – jag tror inte ens att någon hostar under berättelsens gång. Tempot är dock detsamma, drivet och pärlbandet av rafflande cliffhangers likaså (hoppas jag!).

Får man något extra när man lyssnar på den här versionen av Nära gränsen jämfört med sommarföljetongen? Absolut – en liten logisk lucka som tog sig igenom den redaktionella processen har rättats till och lästs in på nytt av Lo Kauppi.

Så vad väntar ni på? In och lyssna eller läs!

Angående Författarförbundets replik: Lite om det här med förakt och konsumenter

Skönt att höra att jag inte är föraktad. I en replik i Dagens Nyheter i dag till den text jag hade i samma tidning 9/10 skriver Författarförbundets ordförande Grethe Rottböll och styrelseledamoten Jörgen Gassilewski att nej, de föraktar inte Storytels författare, och heller inte läsarna och lyssnarna som väljer att använda streamingtjänster.

Nu var det visserligen inte riktigt det jag skrev. I min DN-text förekom överhuvudtaget inte ordet ”förakt”, däremot skrev jag att Storytel Original-författare i förbundets ursprungstext (DN 25/9) utmålades som lättköpta och korkade. Jag använde dock ordet förakt i den ackompanjerande text jag publicerade i min blogg, men jag gav inte uttryck för att förbundet skulle förakta mig som (författar)person, däremot att de verkar förakta den sorts litteratur som jag ägnat de senaste åren åt att skriva. Det tycker jag fortfarande att det finns skäl att hävda utifrån hur de formulerade sig i sin ursprungliga debattartikel.

Nåväl, nog med hårklyverier. I övrigt då? Nja, jag vet inte om jag har så mycket att tillägga, förbundets nya text upprepar mestadels vad som skrevs i ursprungsartikeln, så jag tänker inte försöka föra debatten vidare i någon ytterligare DN-replik.

Fast en detalj kan jag ju ta upp här i bloggen. Storytels kommunikationschef Dan Panas och högsta Storytel Original-chefen Rickard Henley hade en egen replik på förbundets text (DN 27/9), och redan när jag läste den tänkte jag att ojoj, det här kommer inte att tas emot väl, eftersom de flera gånger i texten refererade till sina användare som konsumenter. För finns det något som är ett big no-no i litteratursalongerna, så är det att sammankoppla litteratur med konsumtion. Kallar man litteraturinköp för att konsumera böcker eller en litteraturälskare för en bokkonsument, då flyger topplocket av.

Mycket riktigt tar också förbundet i dagens replik upp faktumet att Storytel valde att kalla läsare och lyssnare för konsumenter. Dock hoppas jag innerligt att ingen förleds att tro att det är jag som skrivit så (min text är den enda det hänvisas till i förbundets replik), för jag skulle aldrig gå i en sådan lätt fälla. Lite har jag trots allt lärt mig av mina femton år vinglandes vid parnassens utkant i gråzonen mellan fin- och fullitteratur.

Dock blir det i sammanhanget lustigt, eftersom det här i grund och botten handlar väldigt mycket om ekonomi. Författarförbundet slåss (och det bör de göra!) för att författarna ska få en större andel av streamingtjänsternas intäkter – men trots det känner de ett behov av att poängtera att Storytel ser på sina användare som konsumenter.

Det blir så bakvänt. Vill ni att människor ska lägga en del av sina surt förvärvade slantar på litteratur eller inte? Om svaret är ja får ni nog acceptera att det är konsumtion ni uppmuntrar till.

Pratar om ljud för finlandssvensk publik

För någon månad sedan intervjuades jag av den finlandssvenska kulturtidskriften Ny Tid om mitt ljudboksskrivande. Nu ligger den rätt fullödiga artikeln ute på deras sajt, tillsammans med ett gäng andra intressanta texter på samma ämne, temat för hela det senaste numret är Den nya boken.

Finland är intressant tycker jag, eftersom utvecklingen på den här fronten inte alls hunnit lika långt som i Sverige, och ingångarna och frågorna därför blir delvis annorlunda.

In och läs, vetja!

Skriver replik i DN på Författarförbundets utspel

I dag har jag en replik i Dagens Nyheter på den långa debattext som Författarförbundet publicerade inför bokmässan i samma tidning. Deras text, som på vissa sätt var läsvärd men i mina ögon alldeles för lång och spretande, beskrevs Storytel Original och de som skriver för denna satsning i oerhört förklenande ordalag, och jag blev ärligt ledsen när jag såg deras formuleringar.

Jag hade vid den här tidpunkten en flik öppen i min webbläsare av kom ihåg-skäl gällande arbetsstipendier ur Författarnas Kopieringsfond, som delas ut av Författarförbundet och hade deadline 1 oktober. Men när jag såg den där texten stängde jag fliken direkt, vad är meningen med att lägga ett par timmars arbetstid på en sådan ansökan, när arbetet man ska visa upp så uppenbart är något som ens eget förbund föraktar? (Och ja, rent formellt har jag rätt att söka trots att Original-satsningen främst fokuserar på ljud, då Virus-serien även är utgiven i pocketform).

Min replik skrev och skickade jag in till DN samma dag som Författarförbundets text publicerades, men den har av utrymmesskäl blivit liggande fram till i dag. Det jag försökt formulera rör dels ett antal nidbilder och rena felaktigheter som jag tycker att Författarförbundet ger uttryck för, och dels den sorg jag känner över deras uppenbara ointresse av att föra en diskussion med de författare som inte bara har negativa saker att säga om att arbeta med Storytel Original. De hänvisar till att medlemmar ska ha kommit till dem efter att ha skrivit på kontrakt de inte förstått vad de innebär, vilket skapar en bild av att Storytel Original-gänget medvetet för författare bakom ljuset. Vidare målas vi som skriver för satsningen fram som anonyma uppdragsskribenter utan något som helst att säga till om.

Och det här gör mig perplex, för jag känner inte igen bilden. Men visst, även om jag har ganska täta kontakter med ett antal av SO-författarna, så kan jag inte hänvisa till mer än mina personliga erfarenheter när det gäller dialog med förlaget och de förläggare och redaktörer som arbetar där. Och visst, det är möjligt att jag hanterats extra väl eftersom min Virus är en av ljudboksserierna som gått bäst hos Storytel, det vore väl närapå tjänstefel att inte måna om författare man gärna fortsätter arbeta med. Men med det sagt, så har jag under hela den här tiden haft vanliga standardkontrakt med samma skrivelser gällande upphovsrätt och ersättningar som andra SO-författare, vilket kan vara värt att poängtera.

Jag har fått uttala mig om Storytel Original-satsningen och ljudboksutvecklingen i olika medier jag vet inte hur många gånger vid det här laget (jag skrev ju därtill en text i DN även förra året när en liknande debatt pågick). Men mig veterligen har Författarförbundet hittills aldrig visat något intresse för att höra den sidan av skranket, utan verkar enbart lyssna till de röster som tycker att allt är skit och pannkaka.

Jag vet att det finns SO-författare som varit missnöjda med hur avtalen ser ut, främst gäller det väl rättighetsbiten, så jag misstror inte att förbundet har verkliga berättelser att falla tillbaka på i det de skriver, men jag tycker ändå att helheten blir underlig. Vore inte en vettig fråga – om nu Storytels satsning på egenproducerat ljud- och e-boksmaterial är så hemsk – vara hur i hela friden det kommer sig att vissa av förbundets medlemmar trots detta frivilligt skriver för dem, och inte bara en utan flera gånger? Vilka är våra bevekelsegrunder? Jag är övertygad om att det skulle gå att föra ett vettigt samtal om det.

Nåväl. Lite av det har jag försökt ge uttryck för i min text. In och läs och bilda er en egen uppfattning, och läs för all del gärna förbundets inledande text också.

Tungt för Bonniers författare efter ljudkonflikten

När freden slöts i ljudbokskriget mellan Storytel och Bonniers den 21 augusti siade jag om att det skulle bli lite sämre tider för vissa förlag, när titlarna från Bonnier Audio började trilla in igen. Så här formulerade jag mig:

En del förlag som på senare år visat framfötterna på ljudboksmarknaden kommer antagligen att få se sin lyssning hos Storytel att till viss del sjunka, då konkurrensen om prenumeranternas tid ökar när de populära Bonniertitlarna med ett antal av Sveriges största författare återvänder. Lind & Co är väl det förlag jag främst tänker på, onsdagen då detta skrivs har Lind & Co exempelvis fem titlar på Storytels topp tio-lista (fyra av dem på topp fem) – en vecka in i september gissar jag att så knappast är fallet längre, då Storytels kunder ska lyssna ikapp de senaste alstren av Läckberg, Backman, Jungstedt, Roslund och Nesbø som getts ut under månaderna som konflikten pågått. Och sedan kommer ju Bonniers hela höstutgivning. Det blir mindre utrymme för övriga förlag när jätten återvänder.

En vecka in i september var jag faktiskt redo att skriva att jag haft fel, för bortsett från Camilla Läckbergs En bur av guld var det då fortfarande skralt med Bonniertitlar högt på listan. Men nu, tre och en halv vecka in i normalläget, verkar lyssnarna åtminstone delvis ha hittat fram och lyssnat på böckerna. Dags för en utvärdering, således.

Storytel topp 10, söndag 22 september:

1. Hon som måste dö av David Lagercrantz, inläst av Stefan Sauk (Norstedts)
2. Dotter saknad av Anna Jansson, inläst av Niklas Engdahl (Norstedts)
3. En bur av guld av Camilla Läckberg, inläst av Mirja Turestedt (Bonnier Audio)
4. Jåmåhonleva av Anders Roslund, inläst av Thomas Hanzon (Bonnier Audio)
5. En annan tid av Lee Child, inläst av Magnus Roosmann (Norstedts)
6. Jag ser dig av Mari Jungstedt, inläst av Katarina Ewerlöf (Bonnier Audio)
7. Thea 18: Eldhav av Trine Angelsen, inläst av Maria Lyckow (Lind & Co)
8. Kniv av Jo Nesbø, inläst av Jonas Malmsjö (Bonnier Audio)
9. Den andra dödssynden av Jan Guillou, inläst av Thomas Bolme (Piratförlaget)
10. Skytten av Jonas Moström, inläst av Marie Richardson (Lind & Co)

Fyra titlar av Bonnier Audio, tre från Norstedts, två från Lind & Co och en från Piratförlaget. Samtliga av Bonniertitlarna gavs ut under månaderna när bojkotten pågick, ingen har getts ut efter 1 september.

Sedan Bonniers bojkott avbröts har Storytel varje vecka lagt en av de Bonniertitlar som gavs ut under de fem tappade månaderna på den viktiga ”Veckans utvalda”-lista som är det första Storytelanvändarna möter när de öppnar appen, titlar som ofta får bra fart på topplistan. Läckberg var först ut och det gav snabbt resultat, hennes En bur av guld nådde andraplatsen efter bara några dagar och har sedan legat där nästan konstant, men har nu fallit till tredjeplatsen. Även för Anders Roslund tog det snabbt fart efter att han placerats bland de utvalda den andra veckan, men för Fredrik Backman, som låg där tredje veckan (listan byts ut varje fredag) gick det sämre, hans Folk med ångest ligger i skrivande stund bara på plats 20 på topplistan. Mons Kallentofts nya Se mig falla är utvald den här veckan, men med bara ett par dagars exponering har den ännu inte nått högre än till plats 71 på listan. Då den nya boken inte är en del av Kallentofts populära deckarserie om Linköpingspolisen Malin Fors utan en helt fristående titel, finns det väl en risk att den nu, drygt fyra månader efter att den egentligen gavs ut och hade lite ”buzz” kring sig, inte orkar ta sig särskilt högt.

En bok som (åtminstone inte ännu) hamnat bland de utvalda är Denise Rudbergs Det första chiffret, som likt Kallentofts bok är en ny satsning och som är tänkt att vara första delen i en serie. Som jag minns det har Rudbergs tidigare Elegant Crime-svit gått väldigt bra hos Storytel, så hon kan knappast vara särskilt nöjd med utfallet på topplistan, Det första chiffret ligger i nuläget blott på plats 36.

Med nya böcker i varsin stark, väletablerad deckarserie har Mari Jungstedt och Jo Nesbø dock inte haft några problem med att hitta tillbaka till topplistan i egen kraft, Jungstedts bok har legat på topp 10 i åtminstone en dryg vecka och Nesbø har klättrat stadigt den senaste tiden, trots att de alltså inte figurerat på utvalda-listan.

Så – visst är det delvis så som jag skrev i mitt förra inlägg, det har blivit trängre i toppen och där Lind & Co för en månad sedan hade fem titlar bland de tio har de nu bara två. Bonnierförlagen har helt enkelt så många populära författarskap i sitt stall att normalläget är att de har tre, fyra titlar bland de tio relativt konstant.

Men med det sagt – jag är tveksam till om någon av de här författarna är nöjda med utfallet. Såväl Läckberg, Jungstedt, Nesbø som troligen även Roslund hade haft givna förstaplaceringar på topplistan om de tillåtits komma ut även på Storytel på sina rätta utgivningsdatum. Nu tvingades de dels fajtas sinsemellan om lyssnarnas uppmärksamhet när de släpptes i klump, och dels försöka sätta sig upp mot David Lagercrantz sista Millennium-titel som gavs ut i samma veva som konflikten blåstes av. Den kampen verkar ingen av dem lyckas vinna – Camilla Läckberg som hade den bästa potentialen har sakteliga börjat dala.

Men bortom kvartetten som i alla fall nått topp 10 finns antagligen ett helt gäng än mer missnöjda författare. Vill man se alla titlar som Bonniers bojkott berörde så har Storytel skapat en särskild kategori som sedan fredsavtalet slöts legat högt ”puffad” på startsidan i deras app under namnet ”För dig som saknat Bonnier”, en lista som enkelt kan sorteras i popularitetsordning om man vill kolla hur det gått för titlarna sinsemellan. Tidigare nämnda Denise Rudbergs ambitiösa andra världskrigs-berättelse Det första chiffret hade nog behövt få skjuts av den egentliga lanseringen i juni, och Mariette Lindsteins Sprickor i jorden har också stått och stampat, trots att första delen i hennes Falksekten-serie från i fjol gick väldigt bra (det här är del två). Och de något mer litterära men alltjämt breda titlarna, som Regnmannen av Jonas Karlsson och Herravälde av Elin Olofsson, hade antagligen i än större utsträckning behövt få hjälp av det som skrevs om böckerna när de gavs ut, nu har de i stället inte alls lyckats hitta fram till Storytels ljudbokspublik. Inte ens nylanseringen av ett så givet kort som den delvis omskrivna Hypnotisören – Black edition av Lars Kepler har kommit någon vart.

Att Bonniers författare förlorade på den här bojkotten torde stå klart. Visst, lite fick de säkert igen av att Bookbeat och Nextory vann kunder under konflikten så att de fick fler lyssningar hos dessa tjänster, men det finns ingen chans att hela tappet kunde tas igen på det sättet, Storytels försprång är fortfarande överlag så stort på ljudboksmarknaden i Sverige. Förhoppningsvis kommer lyssnarna att hitta fram till de ”förlorade” böckerna över tid, men eftersom det hela tiden ges ut nytt, nytt, nytt och Storytel knappast kommer att fortsätta lyfta fram de här titlarna i tid och evighet, får vi nog utgå från att dessa författare får dras med ett bestående hack i sina kurvor.

Sedan kan man så klart vända på steken, och säga att Bonniers författare kanske är vinnare i det långa loppet, om bojkotten resulterade i ett avtal som är mycket bättre än vad andra förlag får vilket på sikt ger mer betalt. Men eftersom detta avtal (åtminstone än så länge) är höljt i dunkel för oss utomstående, väljer jag att i nuläget förlita mig på det som går att se – de konkreta topplistorna.

Ljudboken viktig som sällskap enligt ny rapport

I dag gav Svenska Förläggareföreningen ut rapporten Ljudboken: Hur den digitala logiken påverkar marknaden, konsumtionen och framtiden, skriven av forskarna Hedda Hanner, Alice O’Connor och Erik Wikberg. Jag har spenderat morgonen med att läsa igenom luntan, som bjuder på en del slutsatser värda att uppmärksamma.

En intressant siffra som lyfts fram är att 46 procent av den svenska bokförsäljningen under första halvåret 2019 var digital – sett till volym, vill säga (intäktsmässigt stod digitalböckerna bara för 20 procent). Då kurvan för volymen för de digitala böckerna är kraftigt stigande, är det inte orimligt att tro att andra halvåret 2019 kommer innebära att den digitala läsningen/lyssningen faktiskt går om den fysiska. Vi befinner oss alltså i detta nu mitt i ett historiskt skifte.

En sak de själva trycker på, och som får sägas vara en smula överraskande, är slutsatsen att många väljer ljudboksformatet för att de vill ha sällskap – inläsarens röst minskar känslan av ensamhet och inger trygghet i lyssnaren. Det som ofta brukar lyftas fram som ett argument för ljudboken – att man kan göra andra saker samtidigt som man lyssnar – hittade forskarna betydligt mindre stöd för.

”Den starka kopplingen mellan sällskapsbehov och en positiv attityd gentemot ljudböcker är ett av studiens mest intressanta resultat. Det innebär bland annat att man inte bör förringa uppläsarens roll och betydelse för ljudbokslyssnaren”, skriver rapportförfattaren och Handelshögskole-alumnen Alice O’Connor i en kommentar.

En annan faktor som rapportförfattarna lyfter fram som en styrka för de digitala abonnemangstjänsterna för ljudböcker är deras ”testbarhet”, det vill säga att risken för att ångra ett köp är minimal, användarna kan enkelt byta till en annan bok utan extra kostnad om de inte gillar det de börjat lyssna på, vilket är betydligt svårare när man köper en bok i bokhandeln.

I rapporten anges detta som en ”sällan uppmärksammad” faktor, vilket jag inte håller med om. I de föreläsningar jag hållit om ljudbokens framväxt – nästa inplanerade är vid en konferens om biblioteksutveckling i de norrländska länen som Region Västernorrland anordnar i Sundsvall 4 oktober – är just lyssnarnas bristande lojalitet gentemot en påbörjad ljudbok det första jag lyfter fram.

Något jag däremot uppskattar att de lyfter i rapporten är frågan om ifall ljudböcker kannibaliserar på tryckt litteratur. Författarna skriver att de inte finner någon ”alarmerande risk för att digitala ljudböcker ska ha negativ inverkan på försäljningen av tryckta böcker”, och det tror jag det ligger en hel del i. Det går inte att argumentera rakt av för att en lyssnad bok är ett förlorat köp av en fysisk bok – jag personligen har under mitt dryga decennium som ljudbokslyssnare lyssnat på en hel drös böcker som jag annars inte skulle ha tagit till mig alls (det vill säga inte skulle ha köpt eller för den delen lånat på biblioteket). Men med det sagt har jag så klart ändå ”sluppit” köpa vissa böcker, eftersom jag lyssnat på dem i stället. Eller läst dem för den delen, det finns ju trots allt en bra inbakad e-boksläsare i ljudbokstjänsterna också, och Storytel har sin läsplatta Storytel Reader.

Jag blev intervjuad av en finlandssvensk journalist i går, som skulle skriva om den gryende finska ljudboksboomen inför Helsingfors bokmässa senare i höst. En av sakerna jag pratade med henne om, var just vad ljudböcker egentligen ersätter. För det tycker jag vi borde prata mer om än vad vi gör i dag. För mig är det nästan inte alls ”vanlig” bokläsning som fått stryka på foten, utan snarare radio- och musiklyssning. Jag lyssnar nästan aldrig på musik längre förutom när jag jobbar (vilket alltså innebär att jag poppar på i detta nu), utan har ersatt denna typ av lyssning med ljudböcker. Författarna för inget resonemang i rapporten om vad ljudboken ersätter, men de når i alla fall slutsatsen att böckers allt svagare ställning i människors liv snarare tar stryk av annan mediekonsumtion än av just ljudbokslyssning. De skriver: ”Företrädare för digitala abonnemangstjänster som uttalar sig om att den verkliga konkurrensen inte står mellan de olika abonnemangstjänsterna utan att det handlar om bokens och ljudbokens ställning gentemot andra medieformer, har stort stöd för sin tolkning.”

Hur som helst, intressant läsning överlag, med en fin historisk inledande genomgång också. Rapporten finns att ladda ner härifrån.

Nu ska jag skriva ljudbok.

Supervirus likt det i Virus ses som största hotet mot mänskligheten

I min ljudboksserie Virus och fortsättningen Smittad kretsar så klart en del kring mysteriet med det virus som ödelägger civilisationen. Med tiden får lyssnaren (utan att avslöja för mycket) veta att det rör sig om en laboratorieutvecklad mutation av ett naturligt förekommande virus, som av misstag hamnar ute i samhället.

I den nya boken End Times: A Brief Guide to the End of the World skriven av den välmeriterade vetenskapsjournalisten Bryan Walsh, anger författaren just laboratorieframställda ”supervirus” likt det i Virus som det enskilt största hotet mot den moderna civilisationen de kommande decennierna. I en längre intervju med Washington Post från i går, som jag tagit mig friheten att Google Translate-översätta ett av svaren från, förklarar Walsh varför han ser just detta som mänsklighetens största fara i nuläget:

Men det finns sätt nu, till skillnad från tidigare, där smittor och patogener kan användas som vapen med förödande effekt, eller hur?
– Exakt, och det är väldigt angeläget. I själva verket är hotet från ”bioingenjörerade” patogener, med nya verktyg från biologi som genredigering och syntetisk biologi, enligt min uppfattning troligen det största existentiella hotet under de kommande decennierna. Det beror på att med dessa verktyg tar man det som redan är livsfarligt och möjliggör för oss att kringgå evolutionens egna gränser. Jag har ett exempel i boken av ett slags krigsspel som sätts upp av Center for Health Security vid Johns Hopkins University, där en miljöterrorgrupp tar ett förkylningsvirus och skarvar in virusgener från Nipah-viruset, som är en verklig patogen som finns i Sydostasien och dödar cirka 75 procent av de människor den smittar. Resultatet är ett supervirus, i avsaknad av bättre term; något som kan spridas som en förkylning men döda som Nipah. I Hopkins-scenariot dödar det hundratals miljoner runt om i världen och skapar total social kollaps. Och det som är särskilt oroande här är att det inte ens behöver vara tänkt som ett vapen. Du kan också bedriva legitim forskning – och det görs i detta nu – som använder dessa verktyg för att göra ett befintligt virus, som exempelvis fågelinfluensa, farligare. Detta arbete görs för att försöka förstå hur dessa virus kan komma att utvecklas och bli farligare ute i naturen i framtiden, men genom att skapa det i ett labb, även med de bästa avsikterna, inför du en existentiell risk i världen, eftersom sådant som skapas i ett laboratorium kan slinka ut, och också gör det.

I verkligheten finns det antagligen inga supervirus med möjlighet att slå ut civilisationen fullt så snabbt som i Virus, men jag vet ärligt talat inte om det är en så stor tröst att det på riktigt skulle gå lite långsammare. Hur som helst, hela intervjun är intressant och väl värt klick och läsning. Boken av Bryan Walsh går även att beställa från svenska nätbokhandlare.