Sakta jag gå genom stan

Rolig tillställning i går kväll, jag höll i så länge baren höll öppen, vilket enligt mitt McDonaldskvitto vid Medborgarplatsen som skvallrar om att jag var där strax före klockan ett bör ha inträffat cirka tjugo minuter tidigare. I dag har jag således varit lite trött i bollen och har långtifrån nått min skrivkvot, men hemresan mot norr har knappt ens börjat, så tiden på flygbussen, vid gaten och på planet borde nog kunna hjälpa mig med den saken.

Har hela dagen gått och känt att jag borde höra av mig till någon, ta en fika, umgås med mina Stockholmsmänniskor. Men ibland när jag är här drabbas jag mer av en diffus önskan att umgås med staden snarare än dess invånare, som nu i kväll, då jag i stället för att efter skrivpasset på Louie Louie klämma in en fika före hemfärden i stället valde att promenera hela vägen från Skanstull upp till Sankt Eriksplan via mina gamla hoods vid Odenplan.

En del butiker och restauranger hade bytt skepnad och namn, men mycket var ännu sig likt. Att min gamla favoritsunkpizzeria Derya på Upplandsgatan numera var något sorts gourmandpizzaställe gjorde mig dock lite nedstämd.

Klev just på flygbussen vid Sankt Eriksplan, dagens snöfall hade börjat övergå i ett nollgradigt regn och människor runt mig hastade hemåt.

Det är en så dubbel känsla här i Stockholm numera, den av att både höra till och samtidigt inte göra det, ett känsloläge som är svårt att få grepp om.

Tretton timmar kvar

Vi har spenderat veckan i Stockholm och Gästrikland, inledningsvis tre nätter i huvudstaden, sedan två hos mamma i Sandviken och avslutningsvis en hos min ena syster i Gävle. Intensiva, barnfyllda dagar, med en kväll vuxet umgänge insprängt någonstans i mitten.

Och nu nattåg norrut, sittplatser i fjorton timmar. En knapp timme efter avgången från Gävle, när vi blickade ut genom fönstret över tomheten vid tågstationen i Söderhamn, muttrade Ejda: Ååh, är inte det här tråkiga tåget framme snart?!

Kämpa Daniel.

Ge Capitol en julklapp!

Trots att det i mina romaner mestadels hängs på Södermalm och jag numera bor 125 mil norrut, så kommer Vasastan alltid att vara speciellt för mig, jag bodde trots allt i stadsdelen mellan 2003 och 2010.

Att den klassiska biografen Capitol vid Sankt Eriksplan nu är på väg att återuppstå gör mig av någon underlig anledning oerhört varm om hjärtat – trots att jag själv aldrig varit på bio där, den var sedan länge insomnad när jag flyttade till Stockholm. Jag tror att jag har varit där i ett jobbrelaterat sammanhang en gång, slagverksensemblen Kroumata hade Capitol som sin bas under många år och jag har för mig att jag gjorde en intervju med dem vid något tillfälle.

Hur som helst – nu har Njutafilms och NonStop Entertainment dragit igång en Kickstarterkampanj där man kan vara med och bidra till återuppbyggnaden, och jag ”pledgade” just 550 kronor. Är du filmintresserad råder jag dig att göra något liknande!

Den 10 december 2009

På tal om romanen som aldrig verkar säga hej då:

I går var det alltså exakt sju år sedan jag presenterade romanprojektet för världen. I dag är det i stället exakt sju år sedan romanen inleds. Så här står det ett par sidor in, när huvudpersonen Filip står och väntar på Iris vid Sankt Eriksplan inför deras första dejt:

I en annan del av staden har Nobelmiddagen precis inletts och minusgrader har för första gången denna vinter lagt sig över Stockholm.

Jag minns inte om det fanns någon medveten tanke kring det här när jag skickade ut pressmeddelandet om boken och skrev mitt blogginlägg, men med tanke på hur mycket jag gillar den typen av detaljer håller jag det inte för otroligt. Först presentation, sedan drar genast historien igång.

Nu är det visserligen inte här berättelsen egentligen startar, ni som läst romanen kommer kanske ihåg att kapitlen inte kommer i ordning, boken startar med kapitel sex. Och där är det, precis som i dag, den 10 december.

Mellanlandning

Åkte ner till Stockholm en kort sväng, gick på Storytels julmingel i går kväll och är således mycket matt i lacken i dag. Hann trots denna omständighet få in inte mindre än tre möten i dag, bara för att därefter genast löpa mot flygbussen. Kanske inte min smartaste idé i livet att i rusningstid en fredagseftermiddag tänka att det är bra marginal att välja en buss som enligt tidtabell ska ankomma 40 minuter före flygets avgång.

Om vi säger så här: När min buss efter megaköer på E4:an stannade utanför terminal 4 klockan 17.33 var det 12 minuter kvar till avgång och det stod ”final call” sedan länge i Swedavias app. Men skam den som ger sig, klockan 17.41 satt jag i mitt säte i flygplanskabinen, med rejält söndersprungna lungor.

Nu mellanlandning ett par timmar i en mycket öde avgångshall i Umeå, det blev billigare att resa så. Med facit i hand hade jag gärna bytt de hundralapparna mot möjligheten att ta en tupplur.

24 151 tecken senare

Tre dagar in på den nya boken/säsongen/whatever verkar det som att 8 000 tecken per dag är mitt modus operandi. Det är lite snålt, jag skulle verkligen behöva nå ett femsiffrigt medel för att undvika att hamna i akut tidsnöd framåt andra halvan av hösten, men låt oss hoppas att det beror på att jag fortfarande är i sommarläge. Vädret här i Vittangi har dock bestått av regn till stora delar den här veckan, så något uteliv har knappast dragit. Snarare en allmän seghet i kryp och kynne.

På tal om sommar så blev jag intervjuad av TT för några veckor sedan i min roll som tv-serieexpert, de skulle göra en artikel om Twin Peaks inför nästa års nystart, en intervju som genomfördes över telefon på Kulturhuset i Stockholm då Tage och Ejda yrade omkring på Rum för barn. Artikeln har dykt upp lite här och där i tidningar runt landet, här är den i Metros nätupplaga.

Stor och liten

På flygplatsen, ner mot Stockholm för dygnslångt besök, inte mycket mer än transporter, ett möte, mingel, sova och åka tillbaka i morgon förmiddag.

I dag gick lämningen som en dröm, men senast jag reste iväg själv freakade Ejda ur totalt på morgonen, hon vägrade lämna hallen på förskolan på hela förmiddagen, väntade bara på att jag skulle komma tillbaka och först när de skulle äta lunch accepterade hon att lämna sin post vid dörren, knorret i magen blev väl till sist högre än kärleken till pappan.

Lilla Po. Så stor och samtidigt så liten nu, med cykelhjälmen ständigt bakochfram och tre nätter i rad utan olycka på natten efter att hon nu även lämnat nattblöjan därhän.

Och Tage, älskade lilla stora unge, alltid drömmande om ännu en ny Minecraftmod och sin framtid som Youtuber.

De finaste är ni.

Våra cyklister. Femtio procent av dem har till och med hjälmen rättvänd.

Ett foto publicerat av Daniel Åberg (@dannyboysthlm)

Nattågens förfall bara början på tågtrafikens nedgång

Det har skrivits en del om nattågens framtid den senaste tiden, senast i dag hade Dagens Nyheter en artikel om att nattågstrafiken kan halveras, och helgen som gick hade DN en artikel med titeln ”Alla vill ha nattåg men ingen vill betala”, som tog ett europeiskt grepp på nattågen. De nedlagda nattågen till Jämtland tidigare i år har också vållat rubriker.

Men det fascinerar mig att så få talar om det som ligger bakom nedgången i resandet, grunden till varför nattågen allt mer hotas. Det är nämligen rätt enkelt:

Nattågen är på det stora hela usla i dag, och de blir bara sämre. Självklart reser allt färre med dem.

Man kan säga mycket om standarden på vagnarna och den service som SJ erbjuder på tågen, men om vi här bara fokuserar på hur lång tid resorna tar, ser det ut så här på sträckan Stockholm-Kiruna:

Det är en resa på 124 mil, som den tidiga nattågsavgången från Stockholm tillryggalägger på 17 timmar och 32 minuter. Det innebär en snitthastighet på 71 km/h. Nattåget till Kiruna snirklar sig alltså uppåt genom Sverige i en tredjedel av hastigheten av vad X2000-tågen klarar av en bra dag. Jag säger det igen – 71 km/h!

Som jämförelse kan nämnas att de traditionella snälltåg som ännu går mellan Stockholm och Göteborg kör den 48 mil långa sträckan på 4 timmar och 40 minuter, det vill säga 102 km/h. Det är rätt stor skillnad.

Det tidiga nattåget mot norr avgår i dag redan klockan 16 från Stockholms central, och anländer vid 09.30 till Kiruna dagen efter. Det avgår alltså innan arbetsdagen tagit slut, och anländer efter att nästa arbetsdag börjat. För affärsresenärer blir därmed tåget inte ett reellt alternativ. Det sena nattåget som avgår först vid klockan 22.40 från Stockholm, är faktiskt en hel timme snabbare på att köra samma sträcka. Men vad hjälper det, tåget anländer till Kiruna station klockan 15.10 dagen efter, när hela nästa arbetsdag i princip passerat. Inte heller det är ett alternativ som affärsresenärer kan fundera över.

Självklart tappar sådana tåglinjer passagerare.

Leker vi med tanken att nattåget Stockholm-Kiruna skulle kunna gå i de 100 km/h som snälltågen mellan Stockholm-Göteborg snittar, skulle resan ta bara tolv timmar. Du skulle kunna kliva på nattåget klockan åtta på kvällen i Stockholm, och anlända vid klockan åtta nästa dag i Kiruna. Det skulle innebära en enorm skillnad för många av dem som i dag känner sig tvingade att flyga upp dagen innan, bo på hotell en natt och sedan ha sitt affärsmöte dagen efter (därefter måste de i regel bo ännu en natt på hotell innan de kan flyga tillbaka eftersom sista flyget Kiruna-Stockholm ofta går redan halv två på eftermiddagen, men det är en delvis annan historia).

Jag tycker den här dimensionen i stort saknas i diskussionen kring nattågen. Tåglinjerna i norr blir sämre och sämre på grund av uteblivet underhåll som gör att resan tar längre och längre tid. Dessutom är det inte bara de sorgligt långa tiderna i tidtabellen som avskräcker, utan resorna drabbas därtill allt oftare av förseningar eller att tågen helt ställs in, vilket får än färre att resa med dem – man litar helt enkelt inte på att man ska komma fram i tid.

Tage och Johanna leker under en av nattågsfärderna mot Kiruna.
Tage och Johanna leker under en av nattågsfärderna mot Kiruna.

När vi flyttade upp hit strax före jul 2012 skedde det via nattåget. Jag hade redan någon månad tidigare kört upp en skåpbil fylld med saker till huset i Vittangi, men själva flyttresan gjorde vi med SJ. Jag minns den där resan väldigt väl eftersom den var så känsloladdad. Vi hade lämnat Tage på sin förskola på Södermalm som vanligt på morgonen, och gick sedan hem till lägenheten och packade och städade hela dagen, innan vi med känslorna utanpå kroppen och funderingar kring vad vi egentligen gett oss in på drog alla våra resväskor till förskolan, hämtade upp Tage från sitt älskade dagis en sista gång, och tog tunnelbanan till Centralen för påstigning på nattåget.

Då gick den tidiga nattavgången från Stockholm klockan sex på kvällen, samtidigt som det precis som nu skulle vara uppe vid halv tio-tiden dagen efter i Kiruna enligt tidtabellen. I dag avgår som sagt tåget redan vid fyra på eftermiddagen, så på de tre år som gått har SJ tvingats justera avgången för nattåget med två timmar på grund av den allt sämre infrastrukturen.

Första åren i Vittangi åkte vi dessutom i regel nattåg när vi skulle ner till Stockholm. Anledningen var inte först och främst att vi älskar att åka tåg, utan att det var så ekonomiskt, nattåget kom nämligen alltid fram minst två timmar försenat, vilket var den dåvarande gränsen som SJ hade för sin restidsgaranti på nattågen. Vi åkte Kiruna-Stockholm tur och retur ”gratis” tre gånger innan de lyckades ta sig ned i tid en gång och vi inte längre fick tillbaka pengarna enligt restidsgarantin.

Jag ser tyvärr ingen ljusning på det här området heller. Ingen är i dag intresserad av att på allvar satsa på det som tågtrafiken i Sverige behöver – en upprustning över hela linjen, och en rejält tilltagen budget med fokus på kontinuerligt underhåll. Det ger inga braskande rubriker och syns inte på samma sätt som spektakulära höghastighetsbanor riktade ner mot kontinenten. Lägga pengar på att laga? Nja, vi har coolare visioner än så.

Jag börjar på allvar tro att satsningen på höghastighetsprojekt i realiteten innebär starten på en avveckling av det reguljära tågnätet i stora delar av Sverige. Det gör mig både rädd och sorgsen.

Ömsa skinn

På väg norrut igen efter intensiva Stockholmsdagar, skriver detta från en mils höjd på Norwegianplanet. Det är så dubbelt med resorna söderut, så mycket man vill hinna göra, men i realiteten blir det mest en lekparksturné, eftersom barnen ser vistelserna som ren semester och förväntar sig underhållning nonstop.

Okej, man behöver inte alltid göra som de kräver, men ofta är det ju trots allt mysigt med glada och nöjda barn.

Måste jobba intensivt den närmaste veckan, det börjar brinna i knutarna för mitt pågående mastodontprojekt.

Jag brände mig rejält i nacken i helgen, och nu när skinnet ska ömsas kliar det rent otroligt i huden, det är som tusen konstanta nålar puttrande på låg värme vid tröjlinningen.

Frihet eller löshet

I kabinen, strax avfärd mot Stockholm. I incheckningskön stod en pappa med sina två barn före mig, dottern i treårsåldern sjöng fingersången nonstop på engelska så sött att kvinnan som skötte incheckningen fick en tår i ögat, och mitt eget hjärta värkte av längtan efter barnen.

Jag tycker ju att det är skönt att komma iväg ett par dagar, jag gör verkligen det. Men aldrig känner jag samtidigt så starkt hur viktiga de är för mig som när jag lämnar dem bakom, hur ofullständig jag numera är utan dem.

Så hamnar jag snett framför ett barn på knappa två i planet, hon skriker lungorna ur sig i sin mammas famn och kränger från sida till sida, totalt omedgörlig inför färden framför oss.

Och då känns den tillfälliga barnlösheten för en stund mer hanterbar.

Stockholm och den femte fasen

En mycket intressant och dyster krönika hos Yimby nu på morgonen om Stockholms pågående gentrifieringsprocess skriven av Solnapolitikern Joachim Rosenquist (S):

Min utgångspunkt, som för övrigt delas av flera forskare och aktivister, är att gentrifiering under sina tidiga faser har en positiv påverkan på stadsmiljön men att den i sista fasen dränerar stadsmiljön på mångfald, bohemkultur och kreativ energi. Detta är i högsta grad en subjektiv uppfattning och föredrar man Espresso House och Gallerix framför mindre konditorier och gallerier så har jag inget logiskt tvingande motargument att erbjuda.

Istället är det ett ytterligare argument som jag tror kan göra de flesta bekymrade, och som strider mot traditionell gentrifieringsteori, nämligen att gentrifieringen av Stockholm är en linjär och (inom överskådlig framtid) ostoppbar process som riskerar att resultera i en vacker död stad – det vill säga en stad som har fastnat i den femte fasen.

Gentrifieringsprocessens femte fas brukar sägas vara dess slutpunkt, då bohemerna och de kreativa slutligen trycks ut till följd av stigande bostads- och lokalpriser. Stockholms problem är enligt Rosenquist att huvudstaden har en unikt låg grad av kvartersstad, som egentligen inte har byggts ut sedan 1920-talet då staden i stället övergick till en modernistisk stadsplanering. Rosenquist skriver vidare:

Modernistiska förorter kan inte gentrifieras på det sätt som beskrivs i traditionell gentrifieringsteori, med surdegsbagerier och konstnärsateljer, eftersom de saknar lokaler och befolkningsunderlag för att hålla småskaliga verksamheter vid liv. Dessutom saknar de ”stadskänsla” – sammanhängande gatunät, definierade gaturum, stråk med verksamhetslokaler i bottenplanet etc – vilket är den magiska ingrediens som framför allt lockar gentrifieringens pionjärer och dess efterföljare.

Bredäng kommer inte att bli det nya Sofo eller Hornstull eftersom området saknar strukturella förutsättningar att bära upp ett stadsliv av det slag som finns i Sofo och Hornstull.

Vi håller alltså på att få slut på gentrifierbar kvartersstad, och de kreativa har då ingenstans att vara och måste söka sig till någon helt annan stad. Slutklämmen är inte vidare optimistisk:

Nästan hundra år av felaktig, dysfunktionell stadsplanering är svår att rätta till. Frågan är om den kan rättas till alls. Jag önskar att jag var mer hoppfull.

Stockholm t/r

Åter i norr efter fem dagar Stockholm. Ensam med barnen tre av dem, medan Johanna förlustade sig i Amsterdam med Rebecca.

Barnens farmor kom ner fredag till lördag, vi gick på Spårvägsmuseet (älskar Spårvägsmuseet, och som tur är gillar barnen det också) och jag hann därmed såväl åka och kolla in min kompis Josefins nya bebis på fredagen samt ta en joggingrunda runt Årstaviken på lördagen. Det är väl där man får lägga ribban dessa dagar för en sådan här vistelse – en social aktivitet och en träning.

Att numera så sällan ha vardag i Stockholm förhöjer känslan av den de stunder den inträffar. Jag fann mig till och finna uppskattning i att cykla sträckan Hornstull-Skanstull i dystert novemberösregn på väg tillbaka från Josefin. Folk var på väg hem från jobbet, sprang från regnskydd till regnskydd, svor över vädrets jävlighet och kryssade stressat med sina barnvagnar och Ica-kassar runt vattenpölarna. Och efter att vi vinkat av min mamma på Cityterminalen på lördagseftermiddagen gick vi en sväng på stan, kollade in nya Adlibrisbutiken i gamla Bok-Skottens lokaler (kändes den inte lite oinspirerad, temporär och bokfattig?) innan vi tog 55:an mot Söder igen. Även det, en kort och alldaglig vända med barnvagn och förhållandevis glada barn på stan, kändes fint på ett anspråkslöst sätt.

När vi lämnade Vittangi i onsdags täcktes marken av cirka fem centimeter snö. Nu är det över tre decimeter. Hej halvår av snöskottning, var du inte alldeles nyss här?