Dagens bidrag till låtkalendern kommer från Peter Fröberg Idling, som inte bara är rosad författare till ”Pol Pots leende” utan också är den person som vid sidan om min hustru vet absolut mest om mig. Frågan är till och med om han inte vet mer, eftersom vår vänskap går tillbaka ända till 1996, då vi var redaktörer för våra respektive studentnationers tidningar i Uppsala. Faktum är att jag tror att helgen som gick markerar 15-årsjubileet för när vi blev vänner på riktigt, då det var under ett osedvanligt blött veckoslut i början av december 1996 då vi förirrat oss till Lund som vi blev som ler och långhalm. Därefter har det rullat på, och på de ställen i mina romaner där det finns ekon av verkligheten är risken/chansen rätt stor att Peter befunnit sig vid min sida. Peter är för övrigt personen som, redan flera år innan jag började skriva den, döpte min första roman till ”Dannyboy & kärleken”, möjligen var det också så att han var den förste som kallade mig Dannyboy, men det låter jag vara osagt.
Hur som helst.
Peters bidrag till låtkalendern är ”The end of a love affair” av Stina Nordenstam. Även denna låt är precis som gårdagens synnerligen välvald utan att han kanske anat det (även om han mycket väl vet att jag gillar Stina Nordenstam). För precis som det i går fanns en del ekon av Annika Norlin i ”Vi har redan sagt hej då”, så finns det ännu mer Stina Nordenstam, även om det aldrig skrivs ut. Faktum är att hela romanen föddes ur en tanke som började gro i mig efter att ha lyssnat väldigt intensivt på Nordenstams låt ”Sharon & Hope” under en period.
So very Dannyboy, tänkte jag när jag blev tillfrågad att bidra med en låt till den här julkalendern. Och fylldes därefter av en lekfull entusiasm inför uppdraget. Men när jag väl började rannsaka mig själv, min läsning av romanen och min musiksamling tog det stopp. Jag insåg att jag inte alls sammankopplar läsning och musik. Att reducera en roman till en låt tycks mig omöjligt, eftersom den förra rymmer så mycket mer och är så mycket mer komplex än den senare. Så jag fick helt enkelt använda soundtrack-metaforen som en klivsten över till filmens värld och föreställa mig ”Vi har redan sagt hej då” som en film. Och, frågade jag mig, vilken musik skulle jag vilja höra när eftertexterna börjar rulla? Det vore kanske mer i tiden med något som helt bryter av mot slutscenen i den av nyårsfyrverkerier upplysta tunnelbanevagnen, men jag skulle ändå anse Stina Nordenstams ”The end of a love affair” vara en helt adekvat ljudfond när jag sedan sitter där i mörkret, uppfylld av vad jag just har upplevt.
För övrigt finns det nog få saker jag önskar så hett när det gäller mitt författande som att det han skriver i slutet av motiveringen någon gång blir sant.
Tidigare bidrag till Soundtrack of my novel:
”Hello” av Lionel Richie (Therese Dahl, Pocketlover)
”Energy” av Keri Hilson (Gustav Almestad, Nerd Life Deluxe)
”Dom vet ingenting om oss” av Moneybrother (Jessica Johansson, Ord och inga visor)
”It’s all been done” av Barenaked Ladies (Julia Skott)
”Nineteen” av Tegan and Sara (Fredrik Wass, Kajen och Bisonblog)
”If I were a boy” av Beyoncé (Malin Nordlund, Malins bokblogg)
”Long lost penal” av Hello Saferide (Jessica Andersin, Bokbabbel)