Etikett: Steve Jobs

Tio år senare: Därför bryr vi oss om Steve Jobs

I dag är det tio år sedan Apples grundare och vd Steve Jobs avled i sviterna av cancer, 56 år gammal. Jag återvände till den text jag skrev här i bloggen den dagen om Jobs betydelse för datorvärlden och samhället, och tycker att den håller för läsning även ett decennium senare. Men här i spalterna tänkte jag i dag ta mig friheten att återpublicera en krönika jag skrev för Upsala Nya Tidning någon vecka efter hans död, en text som delvis tog avstamp i det där blogginlägget. Här följer den.

——

Därför bryr vi oss om Steve Jobs

Det har gått ett par veckor sedan Apples grundare Steve Jobs avled efter en flerårig kamp mot cancer. Kondoleanserna var många och på sina håll ifrågasattes sorgeyttringarna – varför skulle vi sörja en hårdför vd för ett kapitalistiskt jätteföretag från USA?

Strax före klockan tre på morgonen 6 oktober svensk tid kom TT:s flash om att Apples grundare och nyligen avgångne vd Steve Jobs hade avlidit 56 år gammal. När jag steg upp två timmar senare – min ett och ett halvt år gamla son tycker att fem är en utmärkt tid att börja dagen – slog jag på CNN och såg att de hade strukit sin ordinarie tablå och enbart fokuserade på Jobs.

Snart hade även svenska nyhetsredaktioner gnuggat gryningen ur ögonen och följde i samma spår. Steve Jobs död toppade snart alla nyhetssändningar och framåt dagen bågnade nästan mikrobloggen Twitter av alla Jobsrelaterade diskussioner. Men varför brydde sig så många om att en chef för ett datorföretag var död? Egentligen behöver jag inte se längre än till min redan nämnda son för att få svaret. Sedan sju månaders ålder har han varit djupt fascinerad av min Iphone. I början var den rolig för att jag ibland visade Teletubbiesklipp för honom på den, men i somras, när han var runt 15 månader, började han på allvar kunna använda den själv.

Säkerheten han nu besitter när han sveper runt bland Youtubeklipp och barnspel är närmast läskig. Han scrollar i rullistor, väljer klipp, startar, byter till ett nytt om det saknar musik, tittar, byter igen, stänger Youtube, sveper runt bland appar, hittar de spel jag laddat ner till honom, startar, klickar irriterat bort förfrågningar om köp av speltillägg, spelar, stänger ner, väljer nytt, spelar, stänger, tillbaka till Youtube, nya klipp. Det är inte helt angenämt att inse, men vissa saker på Iphonen gör han redan bättre än jag själv.

Steve Jobs var besatt av att förenkla. En pryl skulle kunna ges till någon utan förkunskap och denne skulle ändå kunna sköta den. ”It just works”, var hans mantra vid produktpresentationer. Leksaker, fnös belackarna om det han visade upp, ett barn kan ju sköta dem! Ja, det var just själva poängen.

Det brukar sägas att Steve Jobs aldrig skapade något eget. Det är både sant och helt uppåt väggarna fel. Hans förmåga var att kunna se existerande teknologiers fulla potential och vidareutveckla dem. När datorn Apple 2 lanserades 1977 var det inte den första persondatorn, men det var den första som gick att använda utan att man var utbildad programmerare. När Macintosh kom 1984 var det inte den första datorn med grafiskt gränssnitt och mus, men det var första gången det verkligen fungerade.

Samma mönster upprepades på 2000-talet. På söndag är det exakt tio år sedan Steve Jobs lanserade den första Ipoden. 2001 fanns redan flera mp3-spelare på marknaden och konkurrenterna skrattade inledningsvis åt Apples försök. ”Hemligheten” låg dock inte i själva hårdvaran, utan i kopplingen till datorprogrammet Itunes som gjorde musikhanteringen busenkel. När Iphonen släpptes 2007 var det samma visa. Dåtidens smartphones var riktade mot affärsanvändare, men Steve Jobs såg en marknad för en helt annan sorts smart mobil, som skulle locka privatanvändare.

Den som startade en Appledator möttes under många år av en symbol i vilken ett leende ansikte speglades i en datorskärm. Människan och maskinen i glad symbios. Bara Steve Jobs tänkte så i en tid då datorer sågs som gråa redskap ämnade för att skapa stapeldiagram. Hans mål var helt enkelt inte bara att bygga teknikprodukter som vi skulle ha nytta av, utan även fatta tycke för. Det är därför som jag och många med mig sörjer hans allt för tidiga bortgång.

——

Att det hunnit gå ett decennium sedan den där dagen känns på ett sätt overkligt, samtidigt som det ju går att se väldigt tydligt hur mycket tid som passerat när jag studerar den 11,5-åriga tween som i dag är Tage. En sak är dock exakt sig lik: Hans flitigast använda teknikprodukt är en iPhone.

Tio år med MacBook Air

Det har hunnit gå ett par dagar sedan själva bemärkelsedagen, men jag måste ändå skriva några rader om att MacBook Air fyllde tio år i måndags, det var den 15 januari 2008 som Steve Jobs från en scen i San Francisco till publikens stora förvåning drog ut en för den tiden närmast omöjligt tunn dator ur ett Manillakuvert. We’d never seen a laptop quite like it, and it immediately changed the future of laptops, som The Verge skrev i sin artikel om jubileet i måndags.

Den första versionen av MacBook Air är till utseendet fortfarande rätt lik 13-tummaren som säljs än i dag, men under huven var det en mycket underdimensionerad och inte minst dyr historia, processorn var klen, grafikkortet underdimensionerat och den blev lätt överhettad. Hårddisken som satt i den var dessutom densamma som satt i den tidens iPodar, vilket inte borgade för snabbhet. Det gick redan från start att köpa den med en tidig variant av de mycket snabbare SSD-diskar vi i dag har i våra bärbara datorer, men då fick man betala cirka 12 000 kronor extra på grundpriset, som redan det låg på 20 000 inklusive moms. Min Johanna satte på sig spenderbyxorna och köpte grundmodellen, och jag vill minnas att hon trots dess begränsningar var mycket nöjd med den, främst på grund av dess för den tiden mycket låga vikt på 1,36 kilo som gjorde att hon enkelt kunde bära runt på den vart hon än gick.

Den variant av MacBook Air som blivit en av tidernas mest framgångsrika och inte minst inflytelserika bärbara datorer är den version som släpptes hösten 2010, och då kom i både 11- och 13-tumsutförande (den senare är den enda som fortfarande säljs, elvatummaren försvann när efterföljaren MacBook lanserades 2015). Vi köpte varsin elvatummare redan vid lanseringen, och den ena av dem är fortfarande i bruk som mediadator här i huset, kopplad till en extern hårddisk på vilken alla mina rippade filmer – för att inte tala om alla våra barn-dvder – ligger så att de kan streamas till Apple TVn. Den andra sålde jag för … tja, 2000 kronor kanske för ett par år sedan till grannen rakt över gatan, så även den är fortfarande i användning inom en radie av 25 meter från mitt hem. Fint ändå att snart åtta år gamla datorer kan ånga på och fylla ett syfte.

Och i ärlighetens namn – även om jag stundom här i spalterna skriver nostalgiskt om min gamla 12-tums Powerbook från 2004, så är det ju ingen tvekan om att MacBook Air är den bärbara dator jag burit runt på mest genom åren och i praktiken uppskattat mest. Det var först i november 2016 jag bytte till den ännu lättare MacBooken, och även efter bytet har jag under perioder fortsatt att arbeta på Airen, då jag haft en del problem med MacBooken till följd av att jag tappade en hel kopp kaffe i den när jag satt ute på bakgården och skrev på Virus 3 när vi var i New York förra våren.

Nåväl, det är en annan datorhistoria, nu var det ju tioårsjubilaren som skulle uppmärksammas (men håll med om att det är smått fantastiskt att MacBooken trots kaffekoppen – för jo, det var en hel kopp rykande kaffe som åkte rakt ner i tangentbordet – fortfarande fungerar utan att ens ha besökt en serviceverkstad).

Här är en bra video som Stephen Hackett på MacStories gjort.

Avslutningsvis säger jag som Jason Snell när han rundade av sin text om tioåringen på Six Colors:

Happy birthday, little buddy.

Steve Jobs, Téa Leoni och Arkiv X

Utlovade ju länk till UNT-publiceringen av min recension av Brent Schlenders och Rick Tetzelis Att bli Steve Jobs. Här är den. Vad har jag skrivit i övrigt som publicerats vitt och brett på sistone? Inte så himla mycket vad jag kan komma på, en intervju med Téa Leoni å TT:s och TVdags vägnar gällande Madam Secretary (TVdags-texten publiceras dock senare, i samband med att serien återkommer från helgledigheten). Och just ja, jag skrev en grej om Arkiv X för TVdags förra veckan där jag spetsade rubriken en aning vilket fick norsk media att vinkla på snarare hur svenska medier (det vill säga jag) rubriksatt nyheten snarare än att skriva om själva saken. Meta.

Viljelösa Appleslavar

Jag har recenserat ”Jobs” för UNT den här veckan. En berättelsemässigt blek och synnerligen ofokuserad film, två kajor blev betyget.

Läste så Fredrik Strages recension i DN (bakom betalvägg, 24-timmarsfungerande länk här), och störde mig på den avslutande slängen. Scenerna där Jobs avskedar folk som inte delar hans ”entusiasm”, eller lunkar omkring med fingertopparna trummande mot varandra likt mr Burns i ”Simpsons”, är djupt obehagliga. Tyvärr skildras inte den ännu läskigare hjärntvätt som gjort en stor del av jordens befolkning till viljelösa Appleslavar.

Bortsett från att det är en rätt trött grej att hävda att de som använder Appleprodukter är viljelösa slavar som bara fastnat i någon sorts masspsykos, så tycker jag att påståendet i sig är felaktigt när det gäller ”Jobs”. Visserligen har Strage rätt i att det kanske inte skildras utan snarare visas, men redan i filmens första scen får vi se Apples kunder bete sig just så som Strage skriver – viljelösa Appleslavar. Problemet är bara att scenen inte har någon förankring i verkligheten.

Filmen startar med Steve Jobs keynotepresentation av den första iPoden i oktober 2001. Scenen är till skillnad från verklighetens presentation rätt kort, men det är ändå inte den stora differentiatorn. Det som däremot är iögonfallande är publikens reaktion när Jobs halar upp iPoden ur sin jeansficka. I filmen går publiken bananas – reser sig upp, jublar, gör visselljud, skriker woohoo, precis som viljelösa Appleslavar förväntas göra.

I verkligheten var mottagandet mycket ljumt. Visst kom det applåder, men endast kort, pliktskyldigt och reserverat, och när han en liten stund senare meddelar att tingesten ska kosta 399 dollar är tystnaden i salen kompakt. Reaktionerna efteråt var extremt försiktiga och förvirrade – varför lägga så mycket krut på en portabel musikspelare, det fanns ju redan dussintals liknande prylar? – och i vissa fall rent fientliga.

Det var först några månader senare, när iPoden kommit ut och kunderna börjat testa den i butik och se vad den kunde göra och kanske än viktigare hur den gjorde det, som framgången sakta började komma. Den ikoniska produkt iPoden med sina vita lurar skulle komma att bli låg fortfarande ett par år fram i tiden, det var först runt 2004, när iTunes släppts för Windows och marknaden för iPod tiofaldigats, som den totala succén var ett faktum.

Keynoten går att se i sin helhet här. Upphalandet ur fickan kommer efter cirka 21 minuter.

Svensk versus amerikansk pocket

I september, nästan två år efter att den inbundna utgåvan kom i slutet av oktober 2011, ges Walter Isaacsons biografi ”Steve Jobs” ut i pocket i USA. I Sverige, där den inbundna upplagan i princip kom samtidigt som det amerikanska originalet, kommer då pocketutgåvan av nämnda bok att ha funnits ute i handeln i 13 månader.

Så här är det så klart inte alltid, men det är ändå ett intressant exempel på hur oerhört olika de svenska och amerikanska bokmarknaderna är. I Sverige är pocketboken alltjämt mycket stark och viktig, i USA har den aldrig varit det och i takt med att e-boken vuxit sig allt starkare har den tynat ytterligare.

TILLÄGG: Såg att Amazon satt priset på den nya utgåvan till 18 dollar, vilket torde indikera att det rör sig om en så kallad trade paperback-utgåva, och inte en mass-market paperback, vilket är det vi i Sverige brukar kalla pocket. Två år efter den inbundna utgivningen finns det alltså ännu inga planer på det vi ser som ”vanlig” pocket. Detta trots att boken varit en enorm framgång.

Vad är då en trade paperback? Jag skrev om det för ett par år sedan här.

Bara två dagar till premiär

Redan på måndag, blott åtta veckor efter att de började skriva på manuset, har Funny or Die premiär på sin Steve Jobs-film, kallad ”iSteve”. Jag tror seriöst att den här åttio minuter långa parodin kommer att bli den bästa filmen om Applegrundaren, även om Aaron Sorkin nu sitter och filar på manuset till the real thing.

Justin Long, som år ut och år in spelade Mac-killen i ”I’m a Mac”-reklamen, gör rollen som Jobs.

UPPDATERING: Hade först bäddat in klippet till filmens trailer här, men den autostartade varje gång man gick in på sidan, och sådant är ett stort no-no i min bok. Här finns en länk till trailern.

Crossoverlitteratur, jOBS och korvgrillning

Intressant text i Svenska Dagbladet i dag om crossoverlitteraturens allt starkare ställning. Läsningen har förändrats, kvar står litteraturkritiker och pratar om romanens död, medan romanen själv verkar mer levande än någonsin. I alla fall om crossoverlitteraturens (framför allt) kvinnliga lustläsare får bestämma, skriver Elise Karlsson. Själv hade jag tänkt låta mitt nästa läsprojekt efter ”Händelser vid vatten”, som jag läser om efter Sydsvenskans deckaromröstning vid nyår, bli den mycket hyllade crossovern ”Förr eller senare exploderar jag”, även om den svenska titeln känns onödigt ungdomsflirtande (originaltiteln är ”The fault in our stars”).

Den mycket långa recensionen av biopicen ”jOBS” i The Verge lovar gott. Mer blandat på andra ställen visserligen, men ändå en bra känsla i min mage. Tror absolut att det kan bli en bra underhållningsfilm om Steve Jobs uppgång, fall och second coming. Även här har vi ju att göra med en hemsk titel, dock.

Nu ska vi grilla korv i öppna spisen. Det tycker jag att jag förtjänar efter att ha plogat hela gården med Tage sittandes i skopan.

Värd att minnas

Ett år sedan Steve Jobs dog i dag (även om nyheten kablades ut över världen först tidigt på morgonen den 6 oktober svensk tid). Jag återvände till den rätt långa text jag skrev här i bloggen, och jag tycker faktiskt att den är rätt bra även ett år senare. Läs den. Texten jag skrev någon vecka senare för UNT håller för den delen också, även om jag villigt erkänner att jag återanvände en del av tankarna från blogginlägget.

Roligt för den delen att bilden i inlägget på Tage när han kollar på Pocoyo känns så aktuell, han har nämligen återfått sin kärlek till sagda figur efter att ha varit rätt trött på honom under en period, han kollar Pocoyo-klipp på Youtube nästan oavbrutet när han kommer åt just nu.

Uppdatering: Apple har rensat sin förstasida i dag för en kort minnesvideo. Fin gest.