Författare och skribent
Trots att vi haft betydligt mer snö denna vinter än de tidigare vi bott här har våren kämpat på rätt bra. I dag sa vi hej då till gårdens sista fläck snö, på platsen där vi under vintern skottat upp den största av våra snöhögar när vi plogat uppfarten. Självklart instagrammade jag det hela.
Jag gjorde samma sak förra året, och lustigt nog stod det även då 17 maj i almanackan.
Och nej, det är så klart inte en slump att jag har samma skor på mig detta år, jag gillar helt enkelt symmetri.
Det ryktas att sommaren kommit till landets södra delar. Kul för er. Här ser den kommande tiodygnsprognosen deprimerande statisk ut: +10 grader, risk för nederbörd 40 procent, vind 5 m/s.
Men björkarna har i alla fall sakteliga börjat slå ut och vilken dag som helst måste jag bege mig ut och klippa gräsmattan för första gången i år. Och ju längre sommarvärmen anstår, desto längre innan myggen kläcks på allvar. Alltid något.
En av de saker som gör att man känner sig en smula … tja, off the grid när man bor här uppe är vädret vid just den här årstiden. När det i Sveriges nedersta tredjedel – det vill säga den tredjedel som i det nationella medvetandet tenderar att oftast få representera hela landet – talas om försommarvärme, t-shirtväder och närmast blommande rabatter, tittar jag ut genom fönstret och ser att ja det fortfarande ligger mer än en halvmeter snö på gården. Visst, vägarna är sedan någon vecka snö- och isfria och det töar friskt om dagarna men om nätterna kryper termostaten ännu ner en försvarlig bit under nollstrecket.
Det är egentligen inte så att jag tycker att det är orättvist att det prunkar i söder, snarare att det framstår som overkligt.
Efter tio dagar i sträck med värmebölja och blå himmel regnade det när jag kom ner nu på morgonen. På något sätt skönt, även om jag antar att kusinerna på bilden inte håller med.
