Det går motigt. Arbetet med den andra säsongen av Virus frestar på. Att den första säsongen gått relativt bra, och att människor verkligen verkar tycka att den är mycket smittande och ser fram emot fortsättningen – SÅ SPÄNNANDE! Satt som på nålar hela tiden. Bästa jag lyssnat på på länge. Längtar till del två!! som någon skrev som en kommenterar på sista avsnittet förra veckan – gör så klart att jag känner en inre press att andra säsongen ska bli ännu mer rafflande och spektakulär.
Och då knyter det sig lite.
Just i detta nu känns det dessutom som att jag skriver för intet. Ramarna är rätt strikta, de tio delarna ska ligga på 50 000 tecken vardera för att bli en timme långa när de läses in. Självklart behöver det inte vara prick 50 000, men ganska nära. Och avsnittet jag nu jobbar med har jag redan skrivit slutet på, ett slut jag tycker blev en väldigt bra cliffhanger som litegrann drar undan mattan för mina hjältar och ändrar spelplanen. Problemet är bara att jag har kommit på i efterhand att jag måste få in mer saker i det här avsnittet, och därför sitter jag nu och skriver till grejer i ett avsnitt som redan nått 50-strecket sedan länge.
Det som är irriterande med detta är att det inte tar mig närmare slutmålet, för även om det säkert är okej att något avsnitt blir lite längre, så betyder inte det att de andra avsnitten får bli kortare. Det enda som händer när jag nu sitter här med 58 000 tecken och med skohorn försöker pressa in ännu mer för att nästa avsnitt ska kunna starta där det är tänkt, är att jag sitter och lägger extra tid på något som enligt teckenräknaren blev klart redan förra veckan.
Tid som jag inte direkt har massor av.
Och så ständigt i ackompanjemang av tankar som dessa: De trampar vatten. Det händer inget. För omständligt! För mycket luft. Kom igen nu då!
Plus någon enstaka gång ibland: Fan, det där blev ju rätt bra.
Argh.
