Etikett: roman

Frågan om följebrevet ständigt aktuell

Även i dessa tider av ständigt förenklade processer för egenutgivning verkar det inte råda någon nedgång i intresset för att få sitt romanmanus utgivet av ett etablerat förlag. Varje gång jag kollar i min besöksstatistik och undersöker vilka inlägg som folk nosat sig fram till via googlingar, så är inlägget där jag publicerade följebrevet jag sände till Forum gällande Dannyboy & kärleken ständigt populärt.

Att jag publicerade följebrevet kom sig av att Mattias Boström på Piratförlaget skrev i sin blogg om hur han och hans förlag såg på följebrev och vad de bör och inte bör innehålla. Våra respektive inlägg i ämnet blir fyra år gamla om ett par veckor, men jag skulle tro att innehållet i det vi skrev fortfarande gäller.

Som tillägg kan nämnas att Wahlström & Widstrands förlagschef Åsa Selling i en intervju som Svensk Bokhandel gjorde nyligen sa bland annat så här gällande följebrev: På vår hemsida står det att man ska skicka sitt manus med några raders introduktion, det är ganska bra sammanfattat. Ett råd är att inte skriva för långa personliga brev om att man har barn eller katt. Men det kan vara bra att ta med saker som är relevanta för ens skrivande: utbildningar man har gått, om man har blivit publicerad tidigare eller har annan erfarenhet av skrivande. Hon sa vidare att hon inte tycker att det är så lyckat när folk skickar med bild på sig själv – särskilt inte lättklädda sådana.

Att vara författare

Romanen romanen romanen. Åh den svåra tredje romanen.

Fast nej, den är inte svårare än de andra. Det är bara det att jag försöker skriva den under svårare förhållanden. Mina första två romaner tillkom under perioder då jag var ensamstående, eller nja, sista tredjedelen av Vi har redan sagt hej då skrevs efter att jag träffat Johanna, men ändå. Jag hade inget mer än ett arbete och en liten hyreslägenhet att sköta, med eoner av fritid. När jag skrev Dannyboy & kärleken arbetade jag dessutom enligt ett skiftschema som gjorde att jag vartannat veckoslut hade fyra respektive fem dagars sammanhängande ledighet, och mina arbetsdagar började i regel klockan två på eftermiddagen. Eoner av ledig, skrivbar tid.

Och ändå tog det mig även då löjligt lång tid att få ihop böckerna.

Så att jag nu tragglar på i sakta mak och låter i princip allt annat komma före är egentligen inget annat än normalt förfarande. Och den här gången har jag ju också betydligt bättre laga förfall – hustru, två barn, villa och Volvo. En familj.

Villan och Volvon räknar jag väl dock inte till familjen, ska medges.

Men ändå stör det mig mer att det går långsamt den här gången. Som att jag känner att tiden är knapp. Inte så att jag tror att livet är på väg att rinna mig mellan fingrarna, men jag skulle ändå gärna vilja etablera mig som författare innan jag blir medelålders. Inte nödvändigtvis så att det börjar bära sig ekonomiskt att författa, det har jag inga direkta förhoppningar om, men så att jag kanske inför mig själv kan börja känna mig bekväm vid att definiera mig som författare lika väl som journalist. I dag skriver jag visserligen oftast att jag är både i presentationer, men jag känner mig inte som författare. Jag har mer att bevisa för mig själv innan jag når dit.

Det skulle jag vilja kunna göra. Och för att så ska ske måste nog den där förbannade tredje romanen bli klar.

Någon dag.

Tio år sedan … i går

Damn it, jag missade det med en dag.

I går, den 2 februari 2004, var det tio år sedan jag fick samtalet från Forum – de ville ge ut min roman. ”Dannyboy & kärleken” skulle bli en riktig bok, jag skulle bli författare.

Så här skrev jag om händelsen i ett blogginlägg 2008:

Den där väntan, tiden av ovisshet, tankarna är jag värdelös eller något att ha, vill de ha mig eller inte och i sånt fall varför inte jag måste ju faktiskt vara värdelös. Väl?

Dagarna går, tvivlet består.

Jag minns dagen då jag blev antagen. Det var måndag den 2 februari 2004, klockan var strax före tio och jag hade ännu inte klivit upp, jobbade andra tider då. Telefonsamtalet varade i över tio minuter, Peter bodde hos mig temporärt, men trots att han hörde åtminstone delar av konversationen förstod han aldrig vad samtalet handlade om. Först efteråt, när han tyckte att jag verkade lite bedövad och frågade hur det var fatt och jag berättade att de ringt och meddelat att de ville ge ut min roman och att jag skulle gå och skriva kontrakt dagen därpå började han endast iklädd kalsonger dansa runt på mitt vardagsrumsgolv.

Det är konstigt men när människor frågar hur det kändes, hur det där ögonblicket då tvivlet skingrades verkligen var, brukar jag ljuga. Jag brukar ljuga och säga att det var en underbar och fantastisk känsla olik någon annat jag upplevt i hela mitt liv.

När jag egentligen satt i min soffa i vardagsrummet och kände mig fullständigt tom. Skakade lite.

De gånger jag valt att vara ärlig har jag sagt att det närmaste jag kan komma i liknelse är känslan när ett långt förhållande med en människa jag älskat och anförtrott mitt liv åt har tagit slut. När vetskapen drabbat mig att det verkligen är över. Den totala overkligheten, insikten att inget någonsin kommer att vara riktigt detsamma igen. Hur luften töms ur bröstet. Hur skakningar uppstår.

Ja, det låter konstigt vilket människor också brukar påpeka och därför ljuger jag. Men det är sant. Samma fysiska tillstånd.

Glädjen då? Jodå, den kom efter ett tag. Jag minns mina steg i förlagets trapphus efter att kontraktet undertecknats och jag tilldelats en redaktör. Overkliga steg, fjäderlätta. Men främst vill jag minnas stoltheten som framträdde när känslan av att vandra med vadd kring skallen blåst bort. Stolthet över att det jag drömt om så länge faktiskt blivit verklighet. Att tvivlet varit obefogat, att jag inte var ett endaste dugg värdelös utan faktiskt något så när förträfflig.

Tio år. Tanken svindlar.

Löfte #1 – Skriva romanen

Nytt år. Jag har två nyårslöften, varav jag presenterar det första i dag:

• Skriva romanjäveln.

Inga fler ursäkter. Skriver jag i medel 1300 tecken per dag hinner jag klart innan året är slut, och boken kan då förhoppningsvis ges ut nästa år, vilket skulle betyda att jag håller min femårstakt mellan mina romaner. Eftersom symmetri är något jag uppskattar måste det bli så.

Och två dagar in på året har jag hittills hållit schemat med råge, 3500 tecken skrivna. Bara 363 kvar att vara disciplinerad på.

Kroppsarbetaren

Ägnade mig åt vedklyvning i går. Tre timmar vid Torneälven, klyvandes granar som svärfar Roger fällt för att öppna upp kring stugan och sedan kapat i lagom långa bitar med motorsåg. Det mesta gick att köra med vedklyvningsmaskinen (vedklyven månne?), men vissa bitar var för långa för maskinen och fick huggas för hand. När jag stått och vevat med yxan mot huggkubben ett tag kom Tage ut från stugan och tittade. Du är väldigt stark pappa, konstaterade han efter ett tag, och det värmde ju en fars hjärta.

Insåg när vi kommit fram till Rovasuando att jag hade glömt mobilen hemma. Först tänkte jag inte särskilt på det, men när jag började med vedarbetet och efter en stund blev ensam där ute, saknade jag att kunna lyssna på ljudbok. Vad skulle jag nu göra där ute medan jag jobbade, tänka? Insåg efter ett tag att alternativen inte var så många, och bestämde mig för att försöka fundera ett par varv kring ett problem jag har med romanen som jag ack så sporadiskt skriver på. Till min förvåning fungerade det faktiskt, och banne mig om inte strukturen börjar sätta sig nu. Kanske kan det till och med, om jag bara får möjlighet till lite mer kroppsarbete utan ljudboksdistraktioner, bli riktigt bra.

Haltande vecka

Det bidde så klart bara en tumme av även av veckans romanskrivande. Måndag check, tisdag check, resten av veckan matt. Om den något haltande ordleken tillåts.

Men det är i alla fall något, och får jag till fyra dagar nästa vecka är jag nöjd.

Hm, kanske borde jag starta ett eget #blogg100 – #roman100. Det hade kanske fått fart på mig.

Ska tänka på saken.

Skaldar och gör mig till

6 136 tecken oavbruten action skrivna som i ett rus. Jag tror inte att jag har fått ur mig så mycket roman på en och samma dag sedan de sista febriga dygnen av 2008, då jag hade gett mig fasiken på att råmanuset till ”Vi har redan sagt hej då” skulle vara färdigt innan nyåret ringdes in.

Och det kändes kul. Ovan känsla.

Följebrevet som gav napp

Man måste ju bara älska datorer och deras förmåga att spara allt junk man har. Efter förmiddagens inlägg om det här med vikten av följebrev när man skickar in sin roman till ett förlag, dök jag ner i min dators dokumentmapp (som jag genom den fantastiska gratistjänsten Dropbox når från varje uppkopplad dator i hela världen) och fiskade upp det följebrev som medföljde ”Dannyboy & kärleken” när jag skickade det till Forum. Dokumentet var skapat i datorn den 12 januari 2004. Jag vill minnas att de ringde och sa att de ville ha min roman den 2 februari. Rätt raskt jobbat alltså.

Till Bokförlaget Forum

Hej.
Jag heter Daniel Åberg. Jag är en snart 29-årig journalist som till vardags arbetar som inrikesredaktör på nyhetsbyrån TT Spektra. Jag har skrivit en roman, kallad dannyboy&kärleken, som jag nu skickar in till ert förlag.

dannyboy&kärleken är berättelsen om en ung man iklädd frack på flykt undan sitt förflutna en svettig majlördag i Stockholm 2002. Efter en inledande tågfärd söderut från Uppsala räddar han av en slump en kvinna som försöker ta sitt eget liv genom att hoppa framför ett tunnelbanetåg vid Medborgarplatsen. Boken skildrar det kaotiska dygn i Stockholm som följer när de gemensamt försöker undvika minnena från de händelser som fört dem samman. Det är en rapp, underhållande och samtidigt ganska sorglig historia om svårigheten att bli vuxen på riktigt. Men boken är också en skröna. Bland annat spelar Alexander Bards plånbok en viktig roll för handlingen.

Jag hoppas att ni ska gilla min roman lika mycket som jag gör.

Med vänlig hälsning, Daniel Åberg

Fråga mig inte varför jag valde att skriva titeln på det sätt jag gjorde, jag var som ni ser inte ens 29 år gammal och ej ännu torr bakom öronen. I övrigt finns väl inte så mycket att säga. Brevet är ganska kort, och kanske inte den största litteratur jag skrivit, men jag ser inte riktigt vad mer jag hade behövt tillfoga.

Författande är bara ren matematik

Jag får regelbundet Googlesökningar av slaget antal ord per sida. Inte varje dag, men ganska ofta. Och eftersom jag vill att den här bloggen då och då ska ha en pedagogisk teknikdel med lätta drag av autism, så tänkte jag dyka djupare i det här med författarens behov av siffror.

För nästan exakt en månad sedan skrev jag att min roman för tillfället bestod av 267 349 tecken inklusive blanksteg, vilket gav 173 romansidor (enligt min magiska formel för hur man ställer upp ett romandokument i Word på bästa sätt). Jag skrev också att jag räknat ut att medelordet i boken är 5,34 bokstäver långt (upp från 5,29 i ”Dannyboy”), men jag skrev inte ut något svar på googlingen ovan. En onödig uppgift tänkte jag, det är ju bara att dela teckenantalet med sidantalet och multiplicera med ordlängden.

Men så slog det mig i går att en roman består ju också av rätt mycket luft – eller vita ytor – i form av kapitel som slutar bara några rader in på sida, början på kapitel som börjar en fem-sex rader ner på en sida, dialogstycken som ger mycket vitt och så vidare och så vidare. Det betyder att om man delar antalet tecken med antalet sidor ovan (267349 delat med 173) visserligen får ett korrekt mått på hur många ord en boksida verkligen har i medel, men det är troligen inte det vi har i åtanke när vi drabbas av funderingen hur många ord innehåller en boksida? Troligen ser vi då framför oss en relativt välfylld sida med text från topp till tå, kanske med ett par-tre dialogcitat som skapar luft och spänst åt anrättningen.

Och då är frågan: Hur många ord har en sådan medelsida?

Jag valde ut fem likartade ”standardsidor” ur mitt manuskript, räknade och gjorde ett genomsnitt.

Svaret blev: 345 ord och 1840 tecken per sida.

Så nu behöver ni inte ligga sömnlösa över det längre.