Vi har ett barnfritt dygn, Ejda och Tage är överlämnade till Johannas föräldrar och vi har rest ner till gränstrakterna, sov på Torneås stadshotell på finska sidan i natt och så fort de öppnar åker vi de ynka metrarna över gränsen igen och handlar loss på Ikea i Haparanda utrustade med inköpslistor åt både oss själva och släkten, gäller ju att passa på, det är ändå knappa 30 mil hit.
När vi åt middag på Umpitunneli med utsikt åt Torneälven åkte genast våra telefoner fram, jag tror vi är som lyckligast när vi tillsammans får hålla på med internet ostört på varsitt håll.
Gränser fascinerar mig för övrigt. Andra halvan av resan ner till Haparanda-Tornio går längs gränsen, bara ett hundratal meter emellan över älven, gårdar på båda sidorna, gemensamma släkter. Den totala oförståelsen de måste ha känt, när de 1809 fick veta att nej, ni är nu inte längre samma folk, de på andra sidan vattnet tillhör från och med i dag Ryssland.
Rikssprängningen. Jag tycker om att Haparanda-Tornio nu drygt 200 år senare försöker råda bot på det, sluter sig samman som en enhet över gränsen, lämnar idiotin i att ha två helt skilda förvaltningar i en stad som rent geografiskt är en enhet, bara det att en älv råkar rinna i dess mitt och fältherrar dragit linjer på en karta. Visserligen ännu bara små steg, men ändå. Hoppingivande.