Adlibris nysatsning på läsplattan Letto drog igång för en månad sedan. Version 2.0 av den tidigare floppen (sorry, man kan inte kalla den halvdana 2010-satsningen för något annat) innehåller en försvenskad läsplatta från franska Bokeen, samt en e-boksbutik i själva plattan. Det är egentligen detta som gör nya Letto unik, det är den enda dedikerade läsplattan i Sverige där det går att köpa e-böcker på själva enheten, utan inblandning av mer eller mindre krånglig synkprocedur via datorn.
OBS: När jag skriver läsplatta menar jag just detta, alltså inte surfplatta/pekdator/pekskärm/kalladetvadfanduvill à la iPad eller Samsung Galaxy. På den sortens enhet går det ju sedan tidigare att köpa böcker direkt via exempelvis iBooks på iPaden eller Bokus Dito-app på Androidenheter. En läsplatta är för mig en pryl skapad speciellt för läsning och bygger på en skärmteknik kallad e-ink eller e-bläck, vars för- och nackdelar jag återkommer till.
När det gäller handhavandet är Letton ungefär som förväntat. Letton, som kostar 1395 kronor att köpa från Adlibris, har pekfunktionalitet, så det mesta av interagerandet sker denna väg. Det här är dock inte den sorts pekskärm du vant dig vid på mobilen eller surfplattan, det här känns som ett besök från det förra millenniet när det gäller responsivitet, det går segt och känns sällan som att skärmen och jag är överens om vart mitt finger befunnit sig. Men det går i alla fall att peka. Vill man kan man även använda sidoknapparna längs ramens långsidor för att bläddra i boken man läser.
Enklast köper man alltså böcker via Adlibris egen e-boksbutik. Utbudet är minst sagt så där, men det kan inte Adlibris lastas för utan snarare den svenska bokbranschen, som inte visar något större intresse för att skapa en fungerande e-boksmarknad. Köpen genomförs utan större problem och har man väl kopplat sitt kreditkort till kontot är det i princip one click-shopping därefter. Böckerna kopplas inte till själva läsplattan, utan till ditt konto hos Adlibris. Det medför att du kan ladda ner dina köpta titlar även till andra enheter och läsa dem var du vill, mer om även det lite senare.
Det går också att föra över e-böcker och andra sorters texter via den medföljande usb-kabeln från datorn. Pdf-filer stöds, men när jag laddade över slutkorret av vår föräldrabok påstod Letton att filen var korrupt, en korrupthet som dock inte hindrade vare sig min dator, iPad eller iPhone från att öppna och läsa den utan problem. När jag testade med en annan pdf och laddade över till Letton för ett nytt test fungerade det dock att läsa, så det går, om än inte riktigt jämt.
E-böcker lånade på biblioteket går också att läsa, men det går inte att som på en surfplatta ladda ner dem direkt via webbläsaren (jo, Letton har en sådan, om än väldigt rudimentär) utan man måste gå omvägen via datorn. Det här är en omväg som Adlibris verkar ha lagt in själva om jag tolkar Eva Wieselgren på Göteborgs-Posten rätt, något som låter en smula sniket om så är fallet, men Adlibris har så klart rätt att strypa programvaran på sin egen produkt bäst de vill.
Praktisk läsning så. Jag köpte Dmitrij Gluchovskijs ”Metro 2033” i butiken, och började läsa. Först tyckte jag att det gick bra, men efter bara några minuter började jag störa mig på ljusstyrkan i skärmen. Eller snarare avsaknaden av sådan. Premiärläsningen skedde när jag skulle gå och lägga mig, och och vi har i ärlighetens namn inte särskilt starka sänglampor i vårt sovrum, men jag har aldrig tidigare upplevt det som jobbigt att läsa i skenet som avges från lampan på mitt nattduksbord. Men nu blev det svårt.
Jag tycker helt enkelt att skärmen på Letton är väldigt mörk. Och då kommer vi till det här med e-inkskärm kontra bakgrundsbelyst skärm (som datorer, surfplattor och mobiler har). Det brukar ibland hävdas att e-inkskärmar är överlägsna för ögonen när det kommer till läsning, eftersom det ska vara bättre för ögonen. Pekskärmen saknar bakgrundsbelysning och tröttar varken ut ögonen eller reflekterar solljus. Blixtsnabba sidvisningar och knivskarp kontrast gör att du glömmer bort läsplattan och helt kan sjunka in i texten, som Adlibris uttrycker det i manualen till Letton.
Personligen anser jag det vara rent nonsens. Och att kontrasten skulle vara knivskarp – nja. Skärmens upplösning är 800×600 pixlar fördelat på 6 tum, vilket gör att man mycket väl ser de enskilda pixlarna och knappast misstar skärmen för en boksida. Nedan syns inledningen av kapitel tre till ”Metro 2033” på dels en Letto och dels en iPad (på vilken jag installerat Adlibris nya e-boksapp samt laddat in samma bok). På Letton går det inte att ändra ljusstyrkan, på iPaden har jag dragit ner ljusreglaget så långt det går. På bilden, tagen i mitt vardagsrum i normalt dagsljus, ser kanske inte skillnaden så stor ut, men tro mig – i verkligheten är den påtaglig.
Ett nattläge finns också inbyggt i Letton. Sådana fungerar oftast väldigt bra på bakgrundsbelysta skärmar, då man med svart bakgrund och vit text får god möjlighet att läsa även med släckt lampa utan att resten av rummet lyses upp av ett spöklikt sken, något som lätt blir fallet annars – en iPad blir exempelvis rena strålkastaren i ett i övrigt mörklagt sovrum. Men i och med att Lettons skärm inte alls lyser förstår jag inte vad tanken med nattläget är. Det blir till och med ännu svårare att läsa på Letton i detta läge om inte belysningen i övrigt är god.
Dessutom fungerar inte nattläget alls på åtminstone ”Metro 2033”, eftersom delar av texten försvinner. Det är möjligt att den biten egentligen inte handlar om ett fel i Lettons hårdvara utan rör sig om en formateringsmiss i bokfilen, men även om så är fallet är det ett underbetyg för Letton att texten tappas bort, eftersom hela texten syns när jag ändrar till nattläget i Adlibris app för iPaden. Notera de stora skillnaderna i hur textmassan ser ut på Letton och iPaden ser ut nedan. Och det rör sig alltså inte om att texten har fått ett antal extra tomrader på Letton, meningarna som borde stå i tomrummen är helt enkelt osynliga.
Nattlägesbilden visar även det enda område där Letton verkligen glänser, eller rättare sagt inte gör det, tack och lov. Den matta skärmen gör precis som Adlibris skriver att det går rätt bra att läsa i solljus, till skillnad från på iPadens glasskärm, som är rätt hopplös i det avseendet och ger tydliga reflektioner även från relativt svaga ljuskällor.
Bortsett från när det gäller läsning i starkt solljus bjuder knappast Lettons svartvita, rätt pixliga skärm på några visuellt trevliga upplevelser. Så här ser exempelvis titelsidan ut för min egen ”Dannyboy & kärleken” i e-boksbutiken. Nog har jag sett den där framsidan vackrare återgiven på annat håll.
Slutsats: Det är lätt att tro att jag är i och med det här är väldigt negativt inställd till Adlibris Letto-platta. Både ja och nej. Personligen tycker jag att e-inkskärmar är rätt undermåliga och även i övrigt lämnar hårdvaran mycket att önska i form av kvickhet och elegans, men det sorgliga är att Letton faktiskt är en bra dedikerad läsplatta, inom sin produktkategori och sitt prisläge tillhör den toppskiktet. Det är så här den här marknaden ser ut.
Kommer jag att köpa en privat Letto för eget bruk? Nej. Jag har redan slutat läsa ”Metro 2033” på den, i stället avnjuter jag denna Moskvadystopi på min iPad i sängen om kvällarna i stället, med nattläget i Adlibrisappen påslaget.
——
Hösten 2009, när de första läsplattorna släpptes på den svenska marknaden, gjorde jag och Johanna ett test i ett avsnitt av DJtv. Vi har även pratat om iPad som läsplatta i ett annat avsnitt.
UPPDATERING: Kolla även gärna in den andra delen av testet – Adlibris Letto och biblioteksboken.
