När planerna presenterades på den serie böcker som David Lagercrantz nu inleder om den Sherlock Holmes-liknande professor Hans Rekke från överklassen och hans sidekick Micaela Vargas – en polis från förorten – skedde det med visst buller och bång. Lagercrantz skulle i augusti 2019 kliva av som författare till Millennium-serien efter att med boken Hon som måste dö ha fullbordat den trilogi han kontrakterats för. I stället för att kunna lägga fokus på lanseringen av sin sista Lisbeth Salander-bok, drogs han dock in i spekulationerna om den lukrativa franchisens fortsatta framtid.
Storsatsande förlaget Strawberry Publishing ville få rättigheterna till nya Millennium-böcker, och förlagets dåvarande ägare (och tillika hotellmagnaten) Petter Stordalen försökte locka Lagercrantz att stanna kvar. Turerna blev infekterade, och fick effekten att Lagercrantz samma vecka som Hon som måste dö lanserades gick ut och berättade om sin helt nya deckarsatsning, antagligen för att slippa vara del av de fortsatta turerna kring författaren Stieg Larssons eftermäle. Kort därefter meddelades att Lagercrantz och hans agent lämnade agenturen som arbetat med Millennium-rättigheterna, och i stället startade eget för att fullt ut kunna fokusera på att sälja in de då ännu helt oskrivna böckerna om Rekke och Vargas.
Och så gjordes, med besked. Som så ofta numera har det inför utgivningen av Obscuritas i diverse artiklar nämnts hur många länder den sålts till, att det budas om rättigheter från film- och tv-håll och att Lagercrantz redan skrivit kontrakt på fem böcker – en succé långt innan publiken fått läsa en rad. Att kalla Rekke/Vargas-lanseringen för hajpad är ingen överdrift, i en intervju som Lagercrantz gav för Dagens Nyheter om boken redan i våras gjordes till och med ett nummer av att DN som första tidning fick visa upp bokens omslag.
Kommer detta att betala sig? Är Obscuritas bra, eller åtminstone ett bra avstamp för den kommande bokserien?
Tja, den är åtminstone inte vad jag förväntade mig.
De senaste tio åren när svenska deckare och ”nordic crime” gått på export över världen så har morden kommit att bli allt mer makabra och bestialiska med beskrivningar som ibland gränsar till det våldspornografiska, med mördare som antagit formen av serietidningslika Bondskurkar som ägnar sig åt katt och råtta-lekar med den jagande polisen – Lars Keplers Joona Linna-böcker är paradexemplet.
David Lagercrantz vänder dock denna formel helt ryggen när han ger sig in i leken. I stället levererar han en ganska långsam, stundtals omständlig historia som i stället för att utspela sig i brinnande nutid förlagts till åren 2003-2004 och hämtar näring till berättelsen i 1990-talets talibanstyre i Afghanistan, kriget mot terrorismen och de vid denna tid mycket uppmärksammade fallen med tortyr i fängelser som USA lät upprätta i Mellanöstern. De två mordfall som Rekkes och Vargas utredning kretsar kring – ett nära fotbollsanläggningen Grimsta IP i Stockholm och ett i en källare i Kabul – är snarast triviala i sitt utförande, om än bottnade i djup tragik och grym verklighet, och dåden saknar helt de spektakulära anslag som blivit närapå legio i genren.
Något direkt dramatiskt eller nervpirrande bjuds läsaren heller inte på, bortsett från en episod framåt slutet när duon ska resa utomlands för att knyta ihop trådarna. I övrigt samtalas det mest, och i långa partier får vi genom dialog rollfigurernas historier återberättade för oss – ett grepp som jag för övrigt även tyckte att Lagercrantz nyttjade i allt för stor utsträckning i sin Millennium-trilogi.
Stor affär görs också av att Hans Rekke ska vara en Sherlock Holmes-figur och Micaela Vargas hans Watson, eller snarare hans Sancho Panza enligt Rekke själv, som väl då egentligen mer borde likna Don Quijote. Mästerdetektivens beryktade slutledningsförmåga sträcker sig dock mest till att då och då leverera iakttagelser om människor han möter, snarare än att presentera en briljant lösning på fallet som ingen annan tänkt på. Vartåt det lutar känns relativt tidigt klart, och någon twist som vänder upp och ner på allt kommer heller aldrig.
Så återigen, är Obscuritas bra? Nja, det bränner aldrig riktigt till för mig, jag har svårt att engagera mig i turerna, även om den jakt på musiker som talibanerna ägnade sig åt på 90-talet var en okänd del av historien för mig som jag fann intressant att lära mig mer om. Det är dock först i epilogen, när ett helt nytt mysterium presenteras för den dynamiska duon, som min puls ökar – jag älskar en bra cliffhanger.
I torsdags dök glädjande ännu en recension av Nära gränsen upp i prasselmedia. Det var i Gefle Dagblad vilket gjorde mig glad, alltid roligt när man uppmärksammas av hemtrakten. Föga förvånande drogs det i recensionen på min koppling till trakten, Daniel Åberg från Sandviken låter actionmamman rädda sin kidnappade son är rubriken i webbversionen. Recensionen är överlag mycket positiv men GD har liksom övriga Mittmediatidningar rätt hård betalvägg så den kan nog vara svår att ta sig in på för ickeprenumeranter, så här följer några utdrag:
”En oavbrutet spännande historia om en strulig mamma som gör allt för att rädda sin bortrövade son.”
”Daniel Åbergs berättande med korta kapitel och en dramaturgi som gör att man nästan hör klockans visare ticka får mig att associera till den gamla tv-serien 24. Det är effektivt och bladvändande.”
”Romaner från norra Sverige tenderar att falla in i en viss kategori, från Torgny Lindgrens Västerbotten till Mikael Niemis Norrbotten, så Daniel Åberg ska ha en eloge för att han använder sig av detta litterära landskap och placerar in en thriller i det istället. Den norrbottniska glesbygden blir inte bara en kuliss utan landskapet lever och som läsare får man känslan av att det är en trakt som författaren är väl förtrogen med och han lämnar inte några glipor i illusionen.”
Sågningen som Gefle Dagblad gav Dannyboy & kärleken för 16 år sedan är härmed förlåten. Det var väl på tiden.
På tal om Gästrikland är jag faktiskt på väg ner dit i detta nu, ska hjälpa min mamma att flytta till ny lägenhet. I dessa snösmockornas tider längs Norrlandskusten med inställda eller gravt försenade nattåg var och varannan dag (för att inte tala om det där med risk för coronasmitta i trånga miljöer) har jag valt att bila ner, och tog det till och med så pass lugnt att jag delade upp resan och sov över på hotell i Örnsköldsvik, ska strax rulla vidare söderut. Tog en promenad genom den centrala staden i går kväll efter ankomst, försökte minnas var vi egentligen bodde när jag var här å TT:s vägnar på Melodifestivalsturnén 2007, men kunde inte för mitt liv komma på vilket av hotellen det var. Så slog det mig att jag redan då, för fjorton år sedan, hade grava problem med att minnas Örnsköldsvik, vilket jag dokumenterade i ett av den här bloggens mest böljande och längsta inlägg.
Undrar om jag någonsin kommer att skriva så där igen. Antagligen inte, även om jag kan sakna det.
Tre personer som på olika sätt tyngs av sina respektive förflutna beger sig en sommar till fjällvärlden väster om Kiruna i försök att finna själslig ro. Allis plågas av minnet av en arbetsplatsolycka där en kollega omkom, Jonas försöker komma över ett krackelerat förhållande och Raumo lämnar hastigt hem och arbete i Helsingfors, till synes i akut behov av nya intryck och vidder.
Snart korsas de tres vägar, och kring den spartanska stuga som Allis hyr och spenderar sommaren och den tidiga hösten i formas ett triangeldrama kring de sargade. Att något kommer att gå väldigt fel mellan dem innan den första frosten lagt sig är tydligt, frågan är inte om utan snarare hur det kommer att gå till.
Den första frosten är skriven av den debuterande författaren Anna Kuru från Kiruna, och att hon är familjär med miljöerna och människorna hon beskriver är tydligt, porträtten av de tre huvudpersonerna är ypperliga, och även bifiguren Lars som äger fjällstugan som Allis hyr är fint tecknad. Stämningen är tät, och trots att tempot är relativt långsamt och tonen överlag går i moll finns ett konstant intresseskapande driv. Under läsningens gång finner jag mig ofta sitta med magont av de välfångade detaljerna när Kuru beskriver de ständigt närvarande patriarkala strukturer som Allis motvilligt tvingas hantera och kryssa sig igenom i mötena med männen i berättelsen.
Det jag kan tycka är bokens enda svaghet är att det går lite för enkelt att räkna ut dels vad som har skett i huvudtrions förhistorier innan deras vägar möts, och dels hur saker och ting kommer att kulminera. Men även om själva historien inte överraskar håller Kuru hela tiden spänningen uppe, vilket får sägas vara imponerande och tyder på en hantverksmässig skicklighet.
Debutant för den delen – även om Den första frosten är Anna Kurus debutbok känns det lite bakvänt att kalla henne för det. För faktum är att såväl Den första frosten samt Norrskensnatten (som med utgivning i vår blir del två i en planerad trilogi) har tidigare getts ut av Kuru själv på eget förlag och nått lokala framgångar i Kirunaregionen. Förlaget Modernista har sett potentialen i Kurus författarskap och nu gett hennes böcker chansen på en bredare arena, vilket får sägas vara ett lyckat drag, för Kurus psykologiska thriller förtjänar tveklöst en plats på den nationella scenen.
När jag tagit mig an Den första frosten har jag ömsom läst e-boken och ömsom lyssnat på ljudboksversionen, som är inläst av Lo Kauppi. Likt författaren Kuru har Kauppi gjort ett riktigt bra jobb, och hon skänker särskilt rollfiguren Allis en särskild nerv. Jag hoppas att hon får chansen att läsa in även de kommande delarna i trilogin.
Kjell Eriksson skriver lika bra och precist som någonsin när han gör en nystart med en trilogi som tar avstamp i den uppländska myllan.
Kjell Eriksson Den skrattande hazaren
Ordfront förlag
Upplandsförfattaren Kjell Eriksson, som på 00-talet skrev en tio böcker lång deckarserie om Uppsalapolisen Ann Lindell, har nu ett decennium senare plockat upp Lindelltråden igen. Resultatet ”Den skrattande hazaren” är en till stora delar mycket angenäm återkomst till den uppländska myllan.
Kjell Eriksson, som efter Lindellsviten bland annat skrivit två deckare som utspelar sig i Brasilien där han numera bor, blev aldrig en av de riktigt storsäljande krimförfattarna under deckarboomens 00-tal. Böckerna var ändå framgångsrika och den fjärde titeln i sviten, Prinsessan av Burundi, tilldelades Svenska Deckarakademins utmärkelse Bästa svenska kriminalroman år 2002. Eriksson nämndes ofta som en av de mest kvalitativa i kriminalvågen, och författarens bakgrund i arbetarrörelsen och som trädgårdsmästare lyste igenom i prosan – när arbete med händerna beskrevs var det alltid tydligt att kunskapen inte googlats fram sittande i en skrivbordsstol, utan sprang från praktisk erfarenhet.
I böckerna fanns därtill ett lågmält patos och en förståelse och sympati för den lilla människan. På vissa sätt liknade Erikssons Ann Lindell-svit Henning Mankells böcker om Kurt Wallander, de skildrar samma Sverige och ställer samma frågor om samhället, men Lindellböckerna var bokstavligen mer jordnära och saknade den pompösa ton Mankell ibland fastnade i.
När nu Ann Lindell återvänder känns kvaliteterna igen, Eriksson skriver lika bra och precist som någonsin, och ska något läggas nystarten – som är tänkt att bli en trilogi – till last är det att Lindells plats i tillvaron känns en smula konstruerad när vi möter henne igen.
För i Den skrattande hazaren har Ann Lindell lämnat polisyrket, flyttat till den norduppländska landsbygden och börjat arbeta på ett ostysteri (kärleken till arbetet med händerna, som sagt). Snart drabbar dock – föga förvånande sett till genren – ond, bråd död den till synes idylliska bygden. En nedlagd skola som huserar en sluss för asylsökande brinner, tre människor dör och snart har traktens inneboende mörker trängt upp till ytan och den forna kommissarien står åter i centrum av en polisutredning.
Det är ett grepp vi sett många gånger förr och det görs egentligen inte dåligt här heller, men det är något i uppbyggnaden som känns sökt, ett par bärande bjälkar vars konturer kan anas även i ytskiktet. Kanske borde författaren även ha låtit Ann Lindell anno 2019 stå lite friare till det förgångna, nu blir det trots att hon hängt in uniformen i garderoben några kopplingar för mycket till det tidigare polislivet, inte minst spökar fallet som avhandlades i den ovan nämnda Prinsessan av Burundi. Det blir aldrig exkluderande för dem som är nya Lindelläsare, men jag är heller inte säker på att vi som följde bokserien under 00-talet vinner så mycket på trådarna bakåt.
Min kritik bör dock inte låta någon avskräckas. Jag är otroligt glad att Kjell Eriksson återvänt till det uppländska slättlandet och den komplicerade Ann Lindell. Ämnena han med brotten som grund vill diskutera känns därtill brännande aktuella och är väl gestaltade – den tynande, av centralmakten ignorerade landsbygden och misstron mot främlingar som ofta följer i dess spår.
Att han dessutom avrundar historien med att på känt tv-seriemanér ”teasa” om vart historien ska ta vägen i nästa bok tyder på självförtroende. Jag längtar redan till nästa.
Västerbottensbördige poeten Stig Andersson debuterar som deckarförfattare med en spännande polishistoria målad i koncisa vackra penseldrag.
Stig Andersson Myrgöreln
Bokförlaget Tufvan
Myrgöreln är en ovanlig debut. Västerbottenbördige författaren Stig Andersson har som poet gjort avtryck i sydligaste Norrland, men hittills lämnat få spår efter sig i hembygden. Med detta lågmälda insteg på kriminalromanens bana lagom till 75-årsdagen ändras detta.
Stig Andersson föddes och växte upp i Skellefteå och utbildade sig i Umeå. Trots ett långt författarliv är han antagligen okänd för de flesta västerbottniska läsare. Efter utbildningen drog Andersson söderut och hamnade i Gävle, en stad han därefter förblivit trogen och arbetat i som socialarbetare under hela sitt yrkesliv.
Vid sidan av arbetet har han diktat. Starten kom med Kylskåpsblues 1973 och bredast nådde han 1986 med Älven, som bland annat premierades med Rörlingstipendiet (som Norrlands litteraturpris hette fram till 2008). Med åren har det blivit totalt nio poesisamlingar, senast 2016 års I själ och hjärta där han samlade kortdikter av japanskt och kinesiskt snitt.
I Gästrikland har han länge tillhört samma ”scen” som den lokala författarprofilen Bernt-Olov Andersson, som också tagit bildporträttet på Stig Andersson som pryder insidan av bokens baksidesflik.
Västerbotten har förekommit även i Anderssons poesi, men i förstlingsverket i långform återvänder författaren till sina geografiska rötter fullt ut. Myrgöreln är en berättelse från en västerbottnisk älvdal i mitten av 1950-talet i den fiktiva byn Långsvedjan, dit kommissarie Allan Bengtsson från mordkommissionen i Stockholm anländer med några mannar efter att ett man brutalt dräpts. Iklädd vit kostym har han skjutits så illa i ansiktet att hans identitet inte kunnat fastställas. Vem är mannen? Varför har han mördats? Och vem kan ha gjort det?
Sakta börjar den tillresta polismannen nysta genom hembesök i traktens gårdar, otaliga kaffetårar i vedspiskök där ekon från 1800-talet ännu kan höras.
Tiden som Andersson förlagt berättelsen i är väl vald, en brytpunkt mellan det gamla och det nya. Kommissarien får så klart stå för det nya, han är omvärlden som tränger sig på, men någon egentlig kollision sker aldrig, författaren är noga med att aldrig göra schabloner av människorna han skildrar längs vägen fram mot gåtans lösning.
Kommissarien bär på en lågmäld mollton, lite som myrgöreln själv, det västerbottniska namnet på storspoven, vars uppbrutna sång med sorgesam klang Bengtsson flera gånger lägger märke till och berörs av, även om han vid ett tillfälle kallar dess drillande astmatiskt. ”Något som ville bli lyssnat till”, konstaterar han. ”Kanske ett spörjande. Något nästan andligt.”
Redan på försättsbladet är författaren tydlig med vad för typ av historia vi har att vänta oss – ”Berättelse om ett brott” står under titeln, men även om orden ekar av det ”Roman om ett brott” som Sjöwall/Wahlöö myntade redan på 1960-talet, är ”Myrgöreln” långtifrån en gängse kriminalroman, trots att handlingen till det yttre utan tvekan är en polisdeckare.
Men Stig Andersson har andra anspråk än att bara berätta en spännande historia. En poet som med vackra, koncisa penseldrag ofta skildrat naturen i sin diktning glömmer inte det bara för att han byter genre, och resultatet blir därför en historia som genomgående bjuder på fina blickar för miljöer och stämningar.
Att dialogen är skriven på dialekt bör nämnas. Men det är genomgående bara lokalinvånarna som begåvats med detta, stockholmaren Bengtsson talar en felfri rikssvenska som jag tycker ger samtalen viss slagsida. Om nu västerbottniskan ska skrivas ut som den talas – eller talades i Anderssons ungdom, kanske snarare – bör då inte stockholmskan göra det också? Visst, kommissarien är sprungen ur det byråkratiska, korrekta Myndighetssverige, men den totala renons på språkliga egenheter som Bengtsson och hans kollegor uppvisar gör mig ändå lite förbryllad.
Oaktat denna detalj – Myrgöreln är en väldigt fin romandebut. Hoppas veteranen Stig Andersson har fått blodad tand.
Storytel är för de allra flesta synonymt med ljudböcker, men i litteraturtjänstens bibliotek finns faktiskt fler e-böcker än ljudböcker. I ljuset av detta är det kanske inte så konstigt att Storytel i våras meddelade att de skulle börja sälja den egna läsplattan Storytel Reader, hårt knuten till företagets plattform – den fungerar överhuvudtaget inte utan ett aktivt Storytelabonnemang.
Nu har plattorna börjat levereras till de tidiga köparna, och jag har själv under en dryg veckas tid testat, utvärderat och funderat. Så häng med – för det här blir rätt så långt.
Storytel Reader fungerar utmärkt att läsa med en solig dag med 30-gradig värme vid Torneälvens strand.
Först och främst – vad är Storytel Reader? Det är en så kallad dedikerad läsplatta, det är alltså inte en surfplatta à la iPad, utan en platta enbart byggd för läsning av e-böcker (åtminstone inledningsvis, mer om det längre ner). Faktum är att Storytel Reader är den mest dedikerade läsplatta jag någonsin testat, då den saknar en del av de kringliggande funktioner som deras direkta konkurrenter har (mer om detta längre ner också).
Rent hårdvarumässigt är Storytel Reader inte upphetsande, men heller inte på något sätt avskräckande, utan – tja, trivsam, om än åt det lite plastiga hållet.
Med sina 195 gram (för jämförelse – en iPhone 8 väger cirka 150 gram) väger den ungefär som första versionen av Adlibris läsplatta Letto Frontlight (version två av denna är betydligt tyngre på grund av det ej avtagbara silikonhöljet). När det gäller yttermåtten är Storytel Reader lite högre än Letto beroende på en mer tilltagen haka där hemknappen med Storytelloggan sitter, att den är lite större är dock inget som stör utan snarare tvärtom, risken blir mindre att man skymmer den nedersta delen av skärmen med tummen. Överlag är Storytel Reader rätt behaglig att hålla i tack vare de rundade kanterna.
Bläddrar gör man endera genom tryck på skärmen nära höger- eller vänsterkanten eller genom att använda sidoknapparna, som är ovanligt lätta att trycka på. Jag såg någon kommentera någonstans att bläddringsknapparna var för lättryckta vilket ledde till oavsiktliga bläddringar, men det är inget jag själv har upplevt.
Ett tryck på Storytelloggan ger samma effekt som ett tryck mitt på skärmen, det dyker upp lister i botten och toppen av skärmen. I nederlisten ges möjlighet att ändra styrkan på bakgrundsbelysningen, textstorleken, radavståndet, typsnittet samt byte av kapitel. Från den övre listan når man sin bokhylla, boken man läser just nu, sökfunktionen (där man även hittar nyhets-, toppliste- samt kategorifliken) samt ett fåtal systeminställningar. Några fler funktioner finns inte.
Jo, en till för den delen, som är lite dold – ett långt tryck på loggan tänder och släcker skärmens bakgrundsbelysning, och jag skulle råda er att ha den släckt när ni läser i dagsljus, för jag måste säga att jag tycker att Storytel Reader drar mer batteri än exempelvis Letton, jag har under den här testveckan laddat den tre eller fyra gånger, och en poäng med läsplattor e-inkskärmar är ju att de ska vara betydligt mer strömsnåla än exempelvis vanliga surfplattor med lcd-skärmar.
Den som är på jakt efter en funktionsrik läsplatta bör alltså leta någon annanstans – här finns inga krusiduller i form av ordböcker, möjligheter att sätta bokmärken, göra anteckningar eller att nå webben via en extremt slö webbläsare (japp, jag tittar på dig, Letto). En Storytel Reader läser man på, punkt slut.
Hur är då läsningen? Jo, den fungerar bra! Skärmen är inte den ljusstarkaste jag sett på en läsplatta, men ändå fullt tillräcklig. Jag har inte hittat några uppgifter om sextumsskärmens upplösning, men skulle gissa att den har ungefär samma typ av skärm som Letton, vars pixeltäthet är 213 dpi och jag skulle väl klassa det som … tja, typ en retinaskärm i alla fall (det vill säga att den har så pass hög upplösning att man inte ser enskilda pixlar med blotta ögat vid normal läsning).
Vill man undvika att störa sin eventuella sängpartner vid kvällsläsning, brukar en del gilla att slå på nattläge på skärmen, vilket inverterar färgerna och gör bakgrunden svart och texten vit – en funktion som exempelvis Adlibris har på sina Letto-plattor. Denna funktioner har Storytel Reader inte, men med skärmljuset nerdraget till lägsta läget har jag svårt att se att någon skulle störas av skenet även i ett i helt mörkt rum.
Bildrika barnböcker finns det gott om i Storytels e-boksutbud, och de går också att läsa på Storytel Reader. Här kommer dock den svartvita e-inkskärmen verkligen till korta jämfört med om man läser dessa böcker på en surfplatta à la iPad med lcd-skärm. Bilderna blir lätt otydliga, och texten hopplöst liten om dess storlek redan från början är snålt tilltagen i pappersupplagan. Att öka teckenstorleken hjälper inte heller, eftersom texten på illustrationerna är en del av jpeg-bilden, det finns alltså helt enkelt ingen text att förstora. Bilderna i de böcker jag testat fyller heller inte ut skärmen, vilket gjorde texten än svårare att läsa.
Illustrerade barnböcker blir lätt plottriga och svårlästa i Storytel Reader. Att ta sig an en av min femåriga dotters favoritböcker – ”Spring fort, Pytte!” krävde närapå förstoringsglas för texten.
En funktion jag hade hoppats på en del var synkningen mellan ljudbok och e-bok, det vill säga att jag exempelvis vid sänggång skulle kunna läsa ett antal sidor med Storytel Reader i den bok jag för tillfället lyssnar på som ljudbok, och att ljudboken skulle vara synkad till platsen i berättelsen där jag övergav läsningen kvällen innan när jag fortsätter lyssna dagen efter.
Det här visade sig vara svårare att få till i praktiken än jag förutsett. Jag hade i min enfald trott att det skulle räcka att en bok både fanns i ljud- och e-boksformat i Storytels bibliotek, men så är inte fallet. Storytel skriver själva på sin supportsida att det inte fungerar när ”e-boksversionen och ljudboksversionen skiljer sig åt för mycket så att en korrekt synkning inte är möjlig”. Tyvärr går det här inte se på något enkelt sätt, för att ta reda på om växlingsfunktionen fungerar måste man från mobilappen lägga boken i fråga i sitt bibliotek, därefter börja lyssna eller läsa och sedan klicka mitt på skärmen. Erbjuds då alternativet att växla till det andra formatet så fungerar funktionen, om inte så gör den inte det. Jag hade gärna sett någon typ av symbol för det här.
Dessutom undrar jag om svaret verkligen är så enkelt som Storytel skriver på sin supportsida, för jag har hittat flera titlar där jag inte ser någon vettig anledning till att e-boken och ljudboken skulle skilja sig åt, men där det ändå inte fungerar. Exempelvis går det att växla mellan läsning och lyssning av de tre första säsongerna av min egen Storytel Original-serie Virus, men inte på den fjärde. Mig veterligen har inte säsong fyra lästs in på ett sätt som avviker från e-boken.
Självklart kan man växla mellan att läsa på Readern och lyssna i mobilappen manuellt, men då är det bläddring i e-boken eller att ”skrubba” sig fram i ljudboken som gäller.
Det ovan handlar alltså enbart om när man försöker få synkningen att fungera mellan ljudbok och e-bok. Vill man bara att en e-bok ska synka mellan olika enheter – exempelvis om man ibland läser på sin Storytel Reader och ibland i Storytelappen i mobilen – så fungerar det vad jag hittills sett bra.
Storytel Reader ligger relativt skönt i handen vid läsning, inga vassa kanter likt dem som första versionen av Adlibris Letto Frontlight led av.
Vilken är då Storytel Readers primära målgrupp?
Mitt svar blir att det är befintliga Storytelabonnenter som inte enbart är intresserade av att lyssna på litteratur utan även vill läsa den och kan tänka sig att göra det i e-boksform på en enkel läsplatta utan krusiduller. För den som inte redan är stadig månadsabonnent hos Storytel (eller hos någon av konkurrenterna och kan tänka sig att byta) skulle jag vara mer tveksam att rekommendera ett köp eftersom det utöver inköpskostnaden på 999 kronor tillkommer dryga 2 000 kronor per år på ett abonnemang (169×12=2 028 kronor) – vilket som jag tidigare nämnt (och kommer att skriva mer utförligt om längre ner) är ett krav för att plattan ska fungera.
Samtidigt är allt så klart relativt. En bokslukare av rang som är van att styckeköpa sin litteratur lägger troligen mer än de 3 000 kronor som en Storytel Reader plus abonnemang kostar under inköpsåret, medan en storläsare som förlitar sig på biblioteket är van vid en helt annan prisbild. För biblioteksjunkien skulle jag nog rekommendera ett köp av exempelvis Adlibris Letto Frontlight 2 (som jag recenserat här) för dryga tusenlappen (eller föregångaren som också ännu säljs, för knappa tusenlappen) och att man sedan förlitar sig på e-bokslån från bibblan (och då för över sina titlar från datorn via sladd).
Med detta sagt – livet med en Storytel Reader kan vara oerhört bekvämt. Min hustru, som är just en bokslukare av rang och grundare till den anrika bokbloggen Bokhora, har på den vecka som gått sedan vi började använda Readern läst tolv böcker på den (jag har själv läst … ehm, cirka en halv), och hon är väldigt entusiastisk inför det enkla handhavandet och att Storytels hela e-boksutbud ständigt ligger för hennes fingrar (så länge hon befinner sig i närheten av wifi). På det sättet är Storytel Reader tveklöst bäst i klassen, ingen annan läsplatta på den svenska marknaden erbjuder möjlighet att så enkelt ta del av ett så omfattande utbud.
Själva läsupplevelsen tycker jag är minst lika bra som den på en Letto, jag undrar till och med om jag inte upplever Storytel Reader som lite rappare vid sidbläddringar och dylikt, och som sagt – jag tycker att den är rätt bekväm att hålla. Men när det gäller funktionalitet utöver ren läsning hamnar den som sagt långt efter konkurrenterna, och jag stör mig på att det inte finns några möjligheter att sortera bokhyllan eller att filtrera den så att titlar man läst klart flyttas till en annan mapp som de gör på Letton, här hamnar allt bara i en enda lång lista. Förhoppningsvis är det här sådant som tillsammans med en del barnsjukdomar (som att baksidestexter exempelvis helt osentimentalt klipps av om de är för långa) kommer att åtgärdas via mjukvaruuppdateringar.
Från vänster: Letto Frontlight 2, Letto Frontlight, Storytel Reader och iPad mini 2. De första tre använder e-inkskärmar, den sistnämnda en lcd-skärm likt dem vi vanligen ser i mobiltelefoner.
Avslutningsvis vill jag diskutera det här med inlåsningen. För Storytel Reader fungerar alltså enbart inom ramen för ett Storytelabonnemang. Slutar du av någon anledning abonnera på Storytel, så slutar läsplattan du betalat en tusenlapp för att fungera. Personligen tycker att det är problematiskt.
Men innan jag går in på mina egna bryderier, vill jag börja med att säga att utifrån vad jag hittills sett, så verkar de flesta inte se detta som något större problem.
Den senaste veckan har exempelvis ett gäng reflektioner om Storytel Reader dykt upp i Facebookgruppen Snacka om ljudböcker efter att tidiga beställare börjat få sina plattor levererade, och få lyfter den här aspekten i inläggen eller kommentarerna. Och i min närhet har exempelvis mina svärföräldrar – mångåriga Storytelabonnenter – förhört sig om vad jag tycker om plattan, och min svärfar Rogers enda fråga var egentligen ”måste jag krångla med sladd och hålla på att föra över från datorn som när jag lånar böcker från bibblan till Letton?” och när jag svarade nej tyckte han det lät toppen. Att det inte ens går att läsa bibliotekslånade böcker på en Storytel Reader såg han inte som ett problem, eftersom han var fullt nöjd med Storytels utbud av e-böcker inte hade någon plan på att sluta abonnera på deras tjänst.
Något som betydligt fler verkar irriterade på i Snacka om ljudböcker-gruppen är att Storytel Reader från start enbart fungerar som e-boksläsare, trots att den rent tekniskt klarar att spela upp ljudböcker. Nu är kanske inte en grupp primärt fokuserad på ljudböcker opartisk i den frågan, men jag får ändå känslan av att det här är något betydligt fler tycker är underligt – Storytel är trots allt mångdubbelt mer förknippat med ljudböcker än e-böcker (även om de faktiskt har fler e-böcker än ljudböcker i sitt arkiv). Själv har jag dock noll procents intresse av att kunna lyssna via min Reader, det gör jag hundra gånger hellre via mobilen som jag i regel alltid bär med mig.
Om jag tillåts spekulera fritt undrar jag dessutom om en av orsakerna till att Storytel Reader lanseras utan den omtalade ljudboksfunktioenn är just att plattan klarar det, men inte nödvändigtvis klarar det bra. Hyfsat moderna mobiltelefoner – som den absoluta merparten av Storytels abonnenter använder för att nyttja deras tjänst – är prestandamonster jämfört med den här sortens läsplattor, och jag tror helt enkelt att funktionaliteten för ljudboksuppspelning skulle uppfattas som undermålig jämfört med vad användarna är vana vid från Storytelappen i mobilen. Läsplattor av den här arten har överlag väldigt klen prestanda – det behövs helt enkelt inte särskilt mycket krut för att ladda in och visa en textfil på en e-inkskärm. (Teknisk detalj värd att nämna i just detta sammanhang: Storytel Readers programvara är byggt på operativsystemet Android 4.2. Det släpptes 2012…)
Betyder det här att jag tror att Storytel Reader aldrig kommer att få ljudboksfunktionalitet? Nej, för i sådant fall har Storytel ett rejält problem med sin egen formuleringskonst – i deras ursprungliga pressmeddelande stod ”man kan inte lyssna på ljudböcker via Storytel Reader än, men den är förberedd för att även kunna hantera ljudböcker i framtiden”, och på deras sajt står nu att läsa ”än så länge läser du i Readern, lyssnar gör du i din vanliga Storytelapp”. De lovar visserligen ingenting rakt ut, men har de inte planerat för ljudboksfunktionalitet, så är de där skrivningarna självmål med tanke på hur övertygade folk nu är i olika kommentarsfält om att det bara handlar om en tidsfråga – därtill en snar sådan.
(UPPDATERING TIDIG HÖST 2018: Storytel har nu gått ut och offentligt lovat att ljudboksfunktionaliteten ska komma genom en mjukvaruuppdatering innan 2018 är slut.)
Storytel Reader i dess förpackning, tillsammans med laddare och sladd. På bilden syns vyn för läsplattans bokhylla.
Nåväl. Mina egna bryderier så:
Genom att begränsa programvaran i läsplattan på det här sättet (för det är inte hårdvaran som sätter stopp) kommer inte Storytel Reader-användare att kunna använda sin läsplatta till att läsa alla e-böcker som ges ut i Sverige – åtminstone inte direkt vid utgivningen. Det är visserligen inte jättevanligt, men det händer att förlag håller på titlar ett antal månader innan de släpper dem till abonnemangstjänsterna, i hopp om att kunna sälja några extra exemplar innan prenumerationskranen öppnas och dödar styckeförsäljningen. Rör det sig om en bok av en favoritförfattare som man verkligen vill läsa direkt vid släpp, ja, då är det så klart trist att man inte ens kan välja att köpa boken som ”vanlig” e-bok hos en nätbokhandlare och tanka över den via sladd till sin Reader.
Dessutom händer det faktiskt att människor hamnar i privatfinansiella kriser och blir tvungna att sanera sin ekonomi. Har man då totalt fem eller kanske sex prenumerationstjänster inom litteratur, musik samt film och tv som man månadsabonnerar på, då landar det på 600-700 kronor i månaden, utgifter man i ett sådant läge måste skära i. Känner man då att man måste låta Storytel stryka på foten och börja förlita sig på att låna e-böcker från biblioteket i stället, ja – då blir läsplattan man köpte från Storytel obrukbar.
Här tycker jag heller inte att man ska glömma att det börjar bli allt mer vanligt att människor som arbetar med litteratur professionellt, som litteraturkritiker eller för den delen förlagsanställda, läser mycket digitalt, många förlag skickar numera av kostnadsskäl gärna ut böcker i pdf- eller ePub-format. På det stora hela handlar det här så klart om ett perifert antal människor sett till bokläsarpubliken i stort, men de borde ändå kunna ses som en sorts litterära influencers, och att medvetet göra Storytel Reader omöjlig att använda som arbetsredskap för dessa människor känns underligt – det mesta som dessa människor läser är ju ännu outgivet och finns inte i Storytels utbud. Ett prekärt exempel i sammanhanget – skulle min förläggare på Storytel vilja läsa mitt manus på en läsplatta när jag skickar det till henne, kan hon inte använda sitt eget företags produkt utan måste använda en platta från en konkurrent.
Och jag har verkligen rådbråkat mig själv, men jag kan inte komma på något annat exempel där ett konsumentföretag säljer ett stycke elektronik som uteslutande kan användas med det egna företagets tjänst. I en kommentar till DI Digital i våras liknade Storytels vd Jonas Tellander Storytel Reader med Amazons Kindle-plattor men det är en jämförelse som jag tycker haltar, för även om man i en Kindleplatta bara har tillgång till Amazons e-boksbutik (samt har tillgång till vissa titlar ”fritt” om man abonnerar på Amazon Prime), så går det att ladda in annat material, man behöver inte ens koppla in en sladd, det är bara att ladda upp materialet till Kindlens molntjänst via appen Send2Kindle eller genom att bifoga filer i ett mejl till en särskild mejladress.
Jag hoppas personligen att vi får se något liknande med Storytel Reader vad det lider. Det behöver inte vara något som lyfts fram i marknadsföringen eller ligger på en framträdande plats i gränssnittet – en enkel mapp för ”övrigt material” (typ okrypterade ePub-filer och pdf:er) långt ut till höger i den övre listen bredvid kugghjulsikonen för inställningar hade räckt för mig, material som man sedan droppar på Readern med hjälp av sladd från en dator.
Dessutom – med tanke på hur hårt knuten plattan är till Storytel – hoppas jag dessutom att vi inom en snar framtid får se abonnemangserbjudanden av typen ”Bind upp dig för ett tvåårsabonnemang – få en Storytel Reader på köpet”. Det skulle åtminstone för mig göra inlåsningen lättare att acceptera.
Fotnot: Jag skriver sedan två år tillbaka ljudboksserien Virus för Storytel inom ramen för deras satsning Storytel Original. Min ambition är dock så klart i detta test att förhålla mig objektiv till deras läsplattesatsning.
Än så länge verkar mottagandet av Virus 4 vara gott, 30 personer har efter en och en halv dag satt betyg på det tionde och avslutande avsnittet, med ett medelsnitt på 4,27 av 5 möjliga. Det innebär dock inte att ”bara” 30 personer nu nått vägs ände med serien, långtifrån alla sätter betyg på det de lyssnar på och jag har rätt bra koll på hur stor den andelen är, dock är jag osäker på att den siffran är offentlig, så jag låter det bero.
Men hur som helst – 4,27 av 5, det är bättre än mitt utgångsmedel från gymnasiet, som låg på 4,1. Medelsiffran kommer säkerligen att förändras när antalet lyssnare blir fler (sista avsnittet av säsong tre har i skrivande stund 3334 inlagda betyg och ett medel på 4,37), men oavsett i vilken riktning totalen går åt kan jag knappast vara annat än mycket nöjd med utfallet.
Redan i går kväll hade för övrigt tio personer betygsatt sista avsnittet. Dessa hade alltså lyssnat sig igenom 10 timmar och 47 minuter ljudbok på en dag – inte illa.
Skrev en recension i början av veckan hos TVdags om de första två avsnitten av senaste (sista?) säsongen av Arkiv X. In och läs!
Och i dag har jag skrivit min första litteraturkrönika för året i Västerbottens-Kuriren, där jag efterlyser den stora, breda romanen som kan få oss att börja ta klimathotet på verkligt allvar. In och läs! (För ovanlighetens skull ligger krönikan – åtminstone just nu – inte bakom betalvägg.)
Rubriken på VK Kulturs förstasida i detta nu bjuder för övrigt på en härligt spetsig dragning. Men hey, ger det lite extra klick så är jag helt med på tåget:
Det har ju varit ytterst sparsmakat med recensioner i traditionell media av pappersupplagorna av Storytel Original-böckerna, vad jag själv sett är det endast min första Virus som fått en ”riktig” recension, den kom i Arbetarbladet i augusti.
Därför är det fint att se att Bibliotekstjänst tar sitt ansvar, de har vad jag förstår i princip recenserat alla serierna som hittills kommit i pocketform. BTJ-recensionerna är en tjänst för bibliotek som är tänkta att guida bibliotekarier gällande inköp av böcker, deras recensioner är rätt korta, nästan i notisform. Men omdömena är överlag fina för SO-böckerna! Om Virus-utgåvorna säger de bland annat så här:
Läsaren slipper den klassiska manliga hjälten som slåss för att överleva; här är det i stället Amanda och Iris som försöker få grepp om en ny tillvaro … Och det som brister i innovation tas igen i tät, darrande spänning. Virus 1
En mycket spännande berättelse, som slutar i en lika lockande cliffhanger som del ett. Jag har svårt att se hur man inte skulle vilja läsa nästa del. Virus 2
Arbetarbladet slog till med ett helt Daniel Åberg-uppslag på kulturen i går. Jag blev uppringd för en telefonintervju tidigare i veckan, och resultatet blev ett rätt långt reportage om mitt författande i allmänhet, Virus i synnerhet och återvändarromanen om Sandviken som jag dragit i bisarr långbänk.
Extra roligt var att de bredvid reportaget även publicerade en recension av pocketutgåvan av Virus första säsong, vilket torde vara den första regelrätta dagstidningsrecensionen av en Storytel Original-berättelse. Reportaget ligger öppet men recensionen är låst bakom betalvägg, men en någorlunda neutral summering för ickeprenumeranter kan väl se ut så här: Bra tempo och driv, noll tid för andhämtning och rejält med saftiga cliffhangers, men recensenten tyckte att gestaltningen av rollfigurerna kunde vara bättre. En fråga hon ställer är varför männen endera är döda eller frånvarande i berättelsen, och mitt svar måste bli att det är helt medvetet – för har vi inte sett nog av karlar i den här typen av berättelser? Sedan tycker jag inte att man ska glömma bort Dano i sammanhanget, han är visserligen inte en vuxen man utan en tolvårig flyktingpojke från Syrien, men han är definitivt en av Virus huvudpersoner.
Inläggets rubrik är tagen från puffen på Arbetarbladets förstasida, där jag presenterades just så. Extra passande i dag då målet för dagen är att få till just en sådan som slutknorr på ett av avsnitten i Virus 4. Så specialist på cliffhangers, låt oss hoppas på det!
Det är roligt att så många hittills verkar uppskatta min nya Virus-säsong och även berättar det, dels folk som googlar sig fram hit och kommenterar, och dels folk som hittar mig på Instagram och skriver en kommentar på någon av mina Virus-relaterade bilder där. Ett par har skickat meddelanden till mig på Facebook Messenger också.
Alla kommentarer är så klart inte odelat positiva, några mer surmulna har dykt upp i kommentarsfälten för avsnitten hos Storytel (jag är inte längre enbart fem plus där nu, tyvärr…), och det får jag så klart ta, även om det verkligen kliat i fingrarna ett par gånger och jag velat gå i svaromål. Vissa blir jag dessutom förundrad över, exempelvis har en person lämnat kommentaren väldigt barnsligt skrivit och läst! och satt betyget 1/5 på andra säsongens andra avsnitt, och då undrar jag – har den här personen tragglat sig igenom tolv timmar av vad hen anser vara undermålig litteratur innan nog fick vara nog? Författarens språk och inläsarens röst är hyfsat konsekvent genom hela serien, vad fick bägaren att rinna över just här?
Nåväl. Jag inbillar mig att jag aldrig fått så mycket återkoppling direkt till mig själv från läsare/lyssnare tidigare som de här knappa två veckorna. Och det är kul!
Efter en hel del förseningar har jag äntligen hittat tid att sammanställa min recension av Letto Frontlight. Enjoy!
Adlibris nya läsplatta Letto Frontlight lanserades på allvar av nätboksjätten i mitten av mars. Letto Frontlighet är i grunden en Cybook Muse Frontlight från det franska företaget Bookeen, med har fått en svensk logga samt egen programvara från Adlibris. Priset är satt till 995 kronor (när de introducerade original-Letton sommaren 2012 var startpriset 1395 kronor).
I kartongen ingår utöver plattan en micro-USB-laddare och en kort pamflettmanual på svenska. Vill du ha en mer utförlig instruktionsmanual finns en sådan som pdf förinstallerad i plattans bibliotek, där det även finns ett par romaner samt ett gäng noveller förinlagda.
Användare av den förra generationens Letto får här möta en lite kantigare variant, måtten och vikten (190 gram) är snarlika föregångaren, men jag upplever den nya versionen som mer obekväm att hålla i, där föregångaren hade en avrundad form har Letto Frontlight vassare kanter, vilket inte känns helt lyckat.
Därtill irriterar avstängningsknappens placering mig rejält, den sitter på nedsidan av plattan och behöver ett rejält tryck för att förpassa Letton till viloläge, något som flera kvällar när jag läst i sängen lett till att jag fumlat plattan ur mitt grepp när jag tryckt till, detta eftersom jag håller den lätt vilandes i mina båda handflator (och bläddrar framåt med tummen på den högra sidoknappen). Nu har jag lärt mig att jag måste ta ett lite hårdare grepp om plattan innan jag trycker på viloknappen, men i början föll den i golvet ett par gånger. En detalj förvisso, men ergonomin är viktig i hur en produkt upplevs.
Högertummen på avstängningsknappen. Ett distinkt tryck behövs för att stänga av plattan, och håller du samtidigt inte i den ordentligt, fumlas den lätt i golvet.Hantering av böcker så. Ska du föra över titlar till plattan som inte kommer från Adlibris egen Lettobutik förordar Adlibris sladd. Hanterar du titlar med kryptering (exempelvis biblioteksböcker) måste du auktorisera plattan, vilket endera sker genom Adobe Digital Editions (ADE) på datorn eller direkt vid köp i plattan av en DRM-skyddad bok. Enligt Adlibris manual ska du alltid lägga till eller ta bort böcker via ADE på datorn, men det går även att hantera böcker direkt i Utforskaren/Finder om du valt att tillåta datorn att hantera filer på plattan (det poppar upp en sådan fråga vid inkoppling i en usb-port), åtminstone fungerar det med titlar utan kopieringsskydd.
Letto Frontlights startsida, med boken du för tillfället läser visad överst.Inte heller berättar Adlibris i manualen att du faktiskt kan ladda ner böcker direkt till plattan även från andra sajter, så länge dessa inte är kopieringsskyddade. Klickar du exempelvis på nedladdningslänkarna till mina romaner, så frågar Letton snällt om du vill ladda ner och börja läsa direkt (det vill du så klart).
Detta gäller dock inte biblioteksböcker, lyckas du efter sju sorger och åtta bedrövelser ta dig fram till den rätta sidan på ditt lokala bibliotek samt logga in (Lettons webbläsare och textinmatningsfunktion är verkligen usel, mer om det senare), så möts du bara av beskedet Nedladdningsfel när du väl ska ladda ner ditt e-boksbibliotekslån. Detsamma gällde för övrigt även den förra versionen av Letton.
Förstasidan i mitt Lettobibliotek, inklusive en del av de titlar som medföljer på köpet. Molnikonerna visar att det är e-böcker jag köpt hos Adlibris som endera finns på eller kan laddas ner till plattan.När det gäller själva läsningen har Letto Frontlight något högre upplösning än föregångaren, den bjuder på 758×1024 pixlar jämfört med 600X800, något jag tyvärr inte direkt tycker märks vid praktisk användning. Jag upplever också att Letto Frontlight lider mer än den förra versionen av e-bläcksteknikens stora brist att redan lästa sidor ”bränns in” i skärmen efter bläddring. Grundinställningen är att Letton tömmer skärmen vid var femte bläddring, men jag störde mig så mycket på hur text stannade kvar efter att sida bytts att jag ändrade till att den tömmer vid varje bläddring, vilket drar ner batteritiden en del.
Läsning i vanligt dagläge.Den stora fördel som Letto Frontlight ståtar med jämfört med sin föregångare från 2012 är just dess frontlight. Den inbyggda skärmbelysningen gör att det äntligen går att läsa med Letton i ett nedsläckt sovrum, något jag som sover med en tvååring vid min sida finner oerhört praktiskt eftersom hon vaknar om jag har sänglampan tänd mer än någon minut. Jag stänger för den delen aldrig av belysningen (som räcker att ha inställd på lägsta nivån för att läsa i mörker), jag upplever skärmen som en aning för mörk annars, bortsett från i direkt dagsljus.
Prestandamässigt är inte Letto Frontlight någon höjdare, allt går åååh så långsamt, den som är van vid hur en smartphone eller surfplatta responderar när du rör skärmen – och vem är inte det i dag? – drivs snart till vansinne av en så till synes enkel sak som att skriva in namnet på en författare vid en sökning i den inbyggda e-boksbutiken. Glöm att kunna skriva i normal hastighet, tangenttryckningar måste väntas in, jag testade att ta tid då jag skrev Louise Boije af Gennäs och klockan hann passera 24 sekunder innan jag var klar. Processorn är helt enkelt hopplöst seg, och programvaran extremt yxig jämfört med hur vår skärmvardag i iOS- och Androidvärlden normalt ter sig.
Skärmen hos Letto Frontlight är inte direkt optimerad för nätsurfning.Samtidigt går det att argumentera för att det kanske ska vara knöligt att surfa på och interagera med en platta som Letto Frontlight, ett skäl för att använda läsplattor som är dedikerade just åt läsning är att de inte inbjuder till andra sysslor under läsningen, Facebook finns inte blott en app bort och du störs inte i läsningen för att notifieras om att ett nytt mejl inkommit eller att du fått en like på din senaste Instagrambild. Den argumentationen kan jag köpa, men det ursäktar inte att upplevelsen när det gäller att lyckas hitta nya böcker att läsa i Lettons inbyggda butik blir så undermålig på grund av kackig prestanda.
Butiken i sig lämnar dessutom tyvärr en hel del att önska. Som om inte svårigheterna att botanisera bromsades nog av hårdvarans begränsningar, är e-boksbutiken i sig allt annat än inbjudande. Så här sorglig ser butikens startsida ut:
Startsidan i Adlibris Lettos e-boksbutik. Tyvärr en av de minst inspirerande nätbutiker jag sett.Därtill verkar Adlibris inte bry sig om butiken nämnvärt. Eftersom det här testet utvecklades till en rejäl långbänk, har jag haft förmånen att se hur butiken förändrats över tid, eller mer korrekt uttryckt tyvärr tvingats se hur den inte gjort det. Bilden ovan tog jag redan den 19 mars när jag ursprungligen tänkt publicera det här testet, men när jag nu äntligen fått rumpan ur står det 18 maj i kalendern, och då ser Lettobutikens förstasida ut så här:
Adlibris Lettos butik den 17 maj. Samma rekommendationer på startsidan som två månader tidigare.På två månader har inte rekommendationslistan i topp uppdaterats överhuvudtaget – det är alltjämt Stalker, Utan personligt ansvar, Liv till varje pris samt Lejontämjaren som det puffas för. Med tanke på att Adlibris är en av Sveriges största och mest erfarna nätbutiker alla kategorier känns det väldigt slappt hanterat.
Att prata om batteritid när det gäller en e-bläcksläsare som Letto Frontlight blir nästan akademiskt, det är en extremt strömsnål teknik. Adlibris själva uppger ”upp till en månad”, en uppgift jag varken kan verifiera eller avfärda, i och med att jag under testets gång har haft plattan så ofta kopplad till datorn när jag fört filer fram och tillbaka, med resultatet att min Letto fått sig små mellanmål då och då. Jag har dock inte upplevt några problem med batteriet trots att jag ställt in den att rensa skärmen vid varje bläddring, och ser heller inte riktigt hur det vid praktisk användning skulle spela någon roll om batteriet behöver laddas varannan eller var tredje vecka – så himla offline från elnätet tror jag vi sällan befinner oss. Och i och med att det bara krävs en micro-usb-kabel för att tanka den torde det vara lätt ordnat var vi än i världen befinner oss, även om den egna laddsladden glömts hemma.
Med denna kritik nämnd, betyder det att jag avråder från köp av Letto Frontlight? Nej. Det finns tveklöst bättre läsplattor på marknaden än den Adlibris saluför, men är du en medelkonsument som vill ha en dedikerad läsplatta som kommunicerar med dig på svenska och har direktkoppling till en svensk nätbokhandel där chansen är stor att du redan har ett kontokort registrerat – då är Letto Frontlight i mina ögon det givna valet. Är du mer kräsen när det gäller tekniken eller föredrar utbudet i någon internationell e-boksbutik finns det bättre plattor att tillgå från exempelvis Amazon, Kobo eller Tolino, bara för att nämna tre av de stora aktörerna.
Är det värt att köpa nytt om du har förra versionens Letto? Det beror på. Vill du åt skärmbelysningen – ja. Annars – nej.
Själv fortsätter jag dock att förfäkta mobilens överlägsenhet som e-boksläsare. Hur många dedikerade läsplattor jag än tar mig an, och hur många surfplattor jag än bestämt mig för att använda för läsning, slutar det ändå med att jag efter några dagar börja läsa boken på min iPhone 5S i stället, eftersom den bästa prylen för läsning i slutänden är den pryl jag alltid bär med mig. Ja, min iPhone 5S har bara en fyratumsskärm, men det räcker gott för mig. Därtill är mobiler (och surfplattor för den delen) överlägsna dedikerade läsplattor på allt bortsett från det eventuella problemet med läsfokusering – de är användarvänliga, rappa och accepterar alla sorters filer utan att behöva konverteras (även om du kan tvingas använda olika läsappar beroende på var du införskaffar e-böcker).
Men tillhör du dem som gillar tanken på en platta som enkom ska användas till att läsa på, då är Letto Frontlight i dagsläget det enklaste valet.
Avslutningsvis: Varför fortsätter Adlibris att kalla sin läsplattesatsning för Letto, när deras e-boks- och ljudboksplattform sedan ett par år tillbaka bär namnet Adlibris Mondo? Vad är poängen med att ha två namn att förhålla sig till när det gäller digitala böcker? Tycker inte användarna att det är krångligt nog att ge sig på det här med e-böcker ändå?
