Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 14 mars.
——
Åren går, Littfest består. För mig sammanfaller min relation till Sveriges bästa litteraturfestival starkt med min återkomst till Norrland efter många år söderut. Jag hade bott i Uppsala och Stockholm i femtontalet år innan jag kom till mina sinnen och återvände till landsdelen jag alltid kallat hemma.
I ungefär samma veva började jag engagera mig i Norrländska litteratursällskapet, som länge fått äran att fungera lite som ett inofficiellt startskott för festivalen, då vi alltid brukar hålla årsmöte på Bokcafé Pilgatan under torsdagseftermiddagen och följa upp med releasefest under kvällen för årets första nummer av vår tidskrift Provins, som alltid landar lagom till Littfest.
Så även 2024, så klart. Detta år blir dock speciellt för mig, eftersom jag avgår från ”Norrlitts” styrelse efter sju svåra år varav sex av dem som vice ordförande. Nej, skojar bara – det har varit fantastiskt roligt och jag uppmanar verkligen alla som brinner för litteraturen och känner sig som norrlänningar i själ och hjärta att bli medlemmar, men nu är det dags för den här räven att låta yngre förmågor med klipp i stegen och sug i blicken att ta över.
Så en epok på det personliga planet går i graven. Tur då att Littfest finns kvar att glädjas åt ändå. I år har jag dessutom fått äran att vara en av två konferencier för scenen Studion, och kommer bland annat att presentera samtalet mellan Alma-pristagaren Laurie Halse Anderson och hennes svenska översättare Amanda Svensson och det mellan författarna Agri Ismaïl och Burcu Sahin, där den förstnämnda skrivit årets kanske hittills mest uppmärksammade svenska debut i form av romanen Hyper.
Något jag ser extra mycket fram emot är det första samtalet på fredagen på Studions scen, där författaren Waubgeshig Rice från Wasauksing First Nation i Kanada kommer att introduceras för svensk publik i ett samtal med den sydsamiske författaren och översättaren Johan Sandberg McGuinne. Waubgeshig Rice finns ännu inte översatt till svenska, men jag har de senaste veckorna läst och lyssnat på hans romaner Moon of the crusted snow och uppföljaren Moon of the turning leaves, två fristående men ändå sammanlänkade postapokalyptiska berättelser om vad som sker efter civilisationens sammanbrott i ett litet, tätt sammanvävt samhälle i norra Kanada bebott av människor från anishinaabekulturen. Böckerna har liknats vid en kanadensisk The road, och är utmärkta nutidsdystopier som jag hoppas vi snart får se även på svenska.
Men allt av värde på Littfest sker så klart inte på scenen där jag råkar stå som hallåa. Årets tveklöst största dragplåster är brittiskan Zadie Smith, som avslutar lördagens dagsprogram på den största scenen Idun i ett samtal med översättaren och tidigare kulturrådet Stefan Ingvarsson. Räkna med kö där – och att ni kommer att hitta mig i den.
Men det finaste med Littfest är den så tydliga norrländska förankringen. Jag har skrivit om det förr i de här spalterna, men det tål att upprepas – trots att Littfest sedan länge är en nationell och internationell angelägenhet har festivalen aldrig förlorat blicken för det regionala. I år bjuds vi inom ramen för detta bland annat på samtal om jojkens litterära kraft, ”Tornedalen uncut” med Mikael Niemi, ett framträdande med Lilian Ryd som skriver om kvinnorna i väglöst norrländskt inland och ett samtal om vatten och kolonialism mellan Elin Anna Labba och Jannete Hentati, lett av författaren Malin Nord.
I årets programtidning skriver arrangörerna själva om att stå stadigt i den norrländska myllan. Genom åren har författare från 57 olika länder deltagit på festivalen, men trots detta har så mycket som en femtedel av alla arvoden gått till kulturarbetare hemmahörande i Norrland, och då främst i Västerbotten.
Det är en kulturell välgärning om något.
