… att köra bil lite för ofta.
Det här är tyvärr en ovana jag redan har skaffat mig, en ovana som i kombination med att jag överlag rör mig mycket mindre i vardagen här än jag gjorde i Stockholm gör att jag börjar känna mig som en soffpotatis. I Stockholm promenerade jag nästan var jag än skulle, en vanlig dag som enbart innefattade dagislämning och -hämtning plus att jag kanske gick till ett fik eller två för att sitta och jobba med ett stopp hemma däremellan rörde jag mig utan att reflektera över det kanske sex-sju kilometer till fots. I dag kommer jag upp i två kilometer en bra dag, det vill säga en dag när jag går fram och tillbaka till dagis två gånger och även tar en tur till Konsum.
Visst, de här siffrorna förbättras ju avsevärt de dagar jag tränar, men det gjorde jag ju i Stockholm också, utöver vardagspromenerandet.
Det beror så klart delvis på kylan, i somras införde vi generellt bilförbud för resor inom byn och cyklade och gick överallt så långt det var praktiskt möjligt. Men det är ju mindre kul när det stadigt är kallare än minus femton utomhus.
Men oavsett bakomliggande orsak/bortförklaring: Jag ska bli bättre på det här området. Det måste jag.
En positiv bieffekt är ju dock att det går åt betydligt mindre pengar på fikor, luncher och middagar på lokal här, åtminstone två-, kanske till och med tretusen kronor per månad. Å andra sidan köper vi väl numera bensin för runt femtonhundra kronor i månaden.
Aldrig får man vara helt lycklig.
——
Det här är del 20/30 i Lisa Bjärbos novemberutmaning.
