På sensommaren i fjol kontaktades jag av den danska litteraturforskaren Sara Tanderup Linkis vid Lunds universitet. Hon hade fått i uppdrag att vara redaktör för ett nummer av den danska kulturtidskriften Passage vars fokus skulle vara ljudbokens utbredning. I den forbindelse vil jeg høre, om du kan overtales til at skrive et bidrag til tidsskriftet, med fokus på det at skrive til lydbogsformatet? Gerne i essay-form.
En essä om ljudboksskrivande för en (utifrån vad jag lyckades googla) rejält tung och akademiskt präglad dansk kulturtidskrift? What could possibly go wrong? Det var bara att tacka ja.
Med facit i hand tror jag heller inte att något gick direkt fel, men det blev en hel del jobb, och väldigt långt. Det visade sig att texterna i regel brukade ligga på cirka 15 sidor, vilket i mitt fall i slutändan blev 14 och en textlängd på cirka 40 000 tecken. Puh.
Nu efter sommaren kom i alla fall Passage #83 ut. Jag har inte hört något om hur texten (eller numret som helhet) mottagits, men det kändes hur som helst fint att se mina ord översatta till danska. Eftersom ledtiden var rätt lång – jag lämnade text vid nyår och fick gå igenom korr i slutet av mars – hann några detaljer bli en smula inaktuella före utgivning, men i stort tycker jag att min text blev lyckad. Vem vet, kanske publicerar jag den här i spalterna vad det lider.
Att något liknande Passage #83 i ambitionsväg inte har publicerats i Sverige – landet där ljudboksfenomenet är som allra störst – är så klart ett underbetyg, särskilt med tanke på att vi var ett knippe svenskar som medverkade. Förutom undertecknad hade Cecilia Björkén-Nyberg, universitetslektor vid Halmstads högskola, en text om ljudboksinläsning av klassiker, ljudboksforskaren Julia Pennlert (som även var en av numrets redaktörer) skrev en text om hur man ska förstå ljudbokslyssnaren och slutligen medverkade Birgitta Wallin, Katarina Michnik och Catarina Eriksson – som likt Pennlert är knutna till Högskolan i Borås – med en text om ljudbokens relation till biblioteken.
Jag och ett gäng akademiker, alltså. Kanske borde jag ha låtit presentera mig som filosofie kandidat Daniel Åberg vid litteraturvetenskapliga institutionen på Uppsala universitet, för att åtminstone på något litet sätt hävda mig. Att det gått 21 år sedan jag plockade ut min examen kan vi väl tala tyst om.