Pajala-arkiv - Daniel Åberg

Äntligen dags: Tredje och avslutande delen i Nära gränsen-serien

Fredag 6 maj smäller det i Tornedalen igen, när den tredje och avslutande delen i min Nära gränsen-serie publiceras som ljud- och e-bok hos Storytel. Den har fått titeln Nära gränsen – Domen, och handlingen är som följer:

Tredje gången gillt och allt närmare gränsen …

Det är påsktid i Pajala och ljuset har återvänt över Tornedalen, men i Lisa Korhonens liv är det mörkare än någonsin. Även om hon i vintras friades från anklagelserna om grov narkotikasmuggling till följd av brist på bevis, har ryktena om hennes inblandning i den stora härvan raserat hennes möjligheter till ett normalt liv. Dessutom står hon inför en ny uppslitande vårdnadstvist som hon med stor sannolikhet kommer att förlora.

När gangsterledaren Rikard Vildros kontaktar henne för ett uppdrag tackar hon automatiskt nej, men när hon får veta vad som står på spel tvingas hon ompröva sitt beslut.

Nära gränsen är en nervkittlande thrillerserie som utspelar sig i norrbottnisk glesbygd och där gränsen för vad en människa förmår ständigt förflyttas.

Den här boken är den längsta jag har skrivit, Lo Kauppis (alltid så strålande) inläsning landade på nära femton timmar. Mycket tornedalskt thrillergodis som väntar på att få avnjutas med andra ord (hoppas jag!). Fastän gränsen mellan Sverige och Finland har varit ständigt närvarande även i de två tidigare delarna, vågar jag lova att den spelar en ännu viktigare roll i denna. Och de är ute och rör på sig också! Jokkmokk, Gällivare, Haparanda och inte minst den lilla byn Rödupp får besök innan det oundvikliga slutet nås.

Det är så klart en något bitterljuv känsla att avsluta en bokserie, men jag tycker nog ändå att den rundas av med flaggan i topp. Det har varit roligt att skriva om Lisa Korhonen trots att hennes tillvaro är rätt miserabel (och självklart blir allt i denna del än mer knepigt och svårmanövrerat), men det finns ändå en del ljusglimtar i mörkret. Dessutom har det varit väldigt roligt att skriva de andra rollfigurerna som Åsa Kyrö, Frasse Larsson och Rikard Vildros, som jag kanske inte direkt tänkte skulle komma att ta så centrala platser i skeendet när jag introducerade dem i ettan. Men, ibland tar berättelser sina egna vägar.

Pappersversion då? Jo, det kommer framåt oktober. Hoppas ni ska gilla finalen!

Nära gränsen – varje dag även på Instagram

Varje dag under hela juli månad lägger Storytel ut en story på sitt Instagram-konto, som på något sätt ska symbolisera den dagens skeende i Nära gränsen. Ett kul grepp, som jag och två från Storytel var nere i Pajala och över till finska Kolari och fixade med under arton riktigt intensiva timmar i tisdags förra veckan.

Pajala kyrka var en av platserna vi plåtade vid förra veckan.

De första dagarna har det varit rätt alldagliga bilder, men i takt med att spänningen skruvas upp, kommer det att bli en del action och roliga bild- och videolösningar. Alla dagars innehåll är för övrigt inte ordnat ännu, det återstår några riktigt dramatiska som vi inte kunde få till förra veckan som jag har lovat att fixa, bland annat en som kräver att jag får fatt i en lastbil plus någon med lastbilskörkort. Får nog anlita svärfar Roger till det, han brukar kunna ordna det mesta i fordonsväg.

Två finska polisbilar, varav den ena ska volta in i skogen, tror jag dock inte ens att han kan ordna. Får kanske tänka om där.

Premiär i dag för Nära gränsen

I dag är det dags! Första avsnittet av Nära gränsen är släppt, och nu rullar ett avsnitt per dag ut under hela juli månad. Lyssnade själv på premiären nu på morgonen när vi rullade norrut med nattåget efter att ha spenderat helgen i Gästrikland, och om jag tillåts säga det själv så läser Lo Kauppi berättelsen fantastiskt!

Jag i centrala Pajala förra veckan. I helgen under Pajala marknad är det i runda slängar cirka 44999 fler människor på plats.

Men vad är då Nära gränsen, för er som missat det jag skrivit om den tidigare? Jo:

Det är marknadshelg i midnattssolens Pajala nära finska gränsen. 35-åriga Lisa Korhonen har för första gången på två år fått möjlighet att spendera en helg ensam med sin nioåriga son. Sedan hon förlorade vårdnaden har hon gjort allt för att ordna upp sitt liv och bevisa att hon är att lita på. Men när hon kallas in akut till sitt arbete på Puben, marknadsfestens stökiga mittpunkt, anar hon föga att ett par rånare som tidigare under dagen sprängt traktens enda bankomat rör sig i samma riktning. Efter att ha lämnat sonen Nils i vilorummet på Puben går Lisa ut till kassan, där hon möts av de två maskerade männen…

Snart är hennes son tagen som gisslan och Lisa är huvudperson i en internationell gränskonflikt. För varje timme som går blir insatserna högre. Lisa vet bara en sak – hon tänker inte förlora Nils igen, kosta vad det kosta vill.

31 avsnitt som sagt, varje del är cirka 25 minuter lång, i vad som är Storytels första ”julikalender”. Ni som gillat mina ljudboksserier Virus och Smittad lär känna igen er – tempot är detsamma, antalet cliffhangers är otaliga och rollfigurerna lika enkla att fatta tycke för (hoppas jag!). Vad Nära gränsen saknar är de dystopiska inslagen – inte ett superaggressivt laboratoriemuterat virus som ödelägger civilisationen så långt ögat når. Bara gripande action och raffel vid den svensk-finska gränsen i timmarna tolv (vilket också är det antal timmar berättelsen utspelar sig under).

Verklighetens Pajala marknad går av stapeln helgen som kommer. Förhoppningsvis blir den inte lika traumatisk för Tornedalen som den version jag målar upp i Nära gränsen.

Nära gränsen: Die Hard får en oäkting med det svenska livspusslet

På pressträffen i fredags gällande Nära gränsen och Storytels andra sommarsatsningar blev jag som jag nämnde i fredagens inlägg intervjuad på scenen. Och till den intervjun hade jag fått frågorna i förväg, och förberett mig dagen innan genom att skriva ner preliminära svar. Nu var det väl inte riktigt exakt så här jag i slutändan uttryckte mig, men på ett ungefär. Och det kan väl tjäna lite som en introduktion i vad Nära gränsen är för sorts berättelse.

Kan du börja med att berätta lite om vad Nära gränsen handlar om?
– Den handlar om Lisa, en 35-årig kvinna i Pajala i norra Norrbotten som det gått riktigt illa för, en nedåtgående spiral som man kan säga tog sin början när Northlandgruvan där uppe gjorde sin spektakulära och förödande mångmiljardkonkurs 2014. Hon har förlorat vårdnaden om sin son till följd av missbruk, men har börjat få ordning på tillvaron igen, och har nu getts chansen att för första gången på två år spendera en helg ensam med sin nioårige son Nils. Det är två veckor efter midsommar, helgen för Pajala marknad, som är norra Sveriges största marknad. Efter en heldag där är Lisa och Nils på väg hem, när hon får ett telefonsamtal och kallas in akut för att lösa en IT-kris på sitt arbete på den pub som är navet för marknadshelgens festområde. Väl där hamnar hon mitt i ett rån, där två desperata, maskerade män försöker komma över festområdets dagskassor. Rånet spårar ur, och när rånarna lämnar platsen har de tagit med sig Lisas son Nils som gisslan. Men Lisa tänker inte förlora sitt barn igen och tar upp jakten på dem, och det blir starten på en lördagsnatt som kommer att vända hela Pajalaregionen upp och ner och utvecklas till en internationell gränskonflikt.

Det publiceras ju ett avsnitt varje dag under juli månad. Hur känns det att skriva 31 cliffhangers?
– Snarare 42 cliffhangers, faktiskt! Min ambition var att i varje dagsavsnitt följa en person – främst huvudpersonen Lisa, men också hennes son Nils, exmaken Anders, en polischef och seriens ”superskurk” eller vad man ska kalla honom – men i takt med att spänningen skruvas upp, så kände jag att det behövdes kortare episoder framåt slutet, så då växlar jag mellan rollfigurerna inom avsnitten också, för att liksom vrida upp det till elva. Och när jag räknade så var det faktiskt exakt elva ytterligare cliffhangers, så det landar på 42. Och jo – att skriva dem känns! Men det känns nästan bara roligt, faktiskt. Jag älskar verkligen känslan av att ha fått till en bra punch i slutet av ett avsnitt, när man redan på förhand liksom längtar till att få höra hur det blir i inläst form, när avslutningsmusiken är pålagd och man liksom får en skön rysningskänsla av det man själv skrivit.

En julkalender förknippar man ju med värme och mys, men vad ska en julikalender innehålla?
– Faktum är att när jag började fundera på den här berättelsen, så visste jag inte om att Storytel Original-gänget börjat fundera på en julikalender, så när jag pitchade idén till dem strax före jul var det faktiskt som en julkalender för 2019. Men jag ville ställa konceptet med värme och mys på ända, så jag såg framför mig den första Die Hard-filmen, som ju faktiskt är en julfilm, när jag försökte sätta tonen i berättelsen. Tror till och med jag skrev ”Die Hard får en oäkting med det svenska livspusslet” i pitchmejlet. Så jag hade liksom en väldigt tydligt driven, desperat actionberättelse i tanken redan från början, även om det var snö och bjällerklang i den och inte högsommarvärme, midnattssol och raffel vid den svensk-finska gränsen. Så värme har en julikalender definitivt också, men värme av den art som framkallar svett och hög puls i stället för ett behagligt mys. Och så har den högt tempo, en stark framåtrörelse och en desperat önskan om att återigen få omfamna sitt barn.

——

Två veckor kvar i dag tills första avsnittet släpps. Pirrigt!

Fem i tolv

Det är mycket nu. Satan i gatan vad det känns som att jag tagit mig vatten över huvudet ibland med mitt pågående projekt. Men det ska nog bli bra.

Gjorde en blixtinsatt researchresa ner till trakterna kring Pajala i dag på eftermiddagen, den andra i ordningen, behövde se lite miljöer när snön försvunnit. Fick ett par bra, färska idéer som nog kan bli roliga när de omsätts i praktik, så de tjugofem milen får ändå sägas ha varit mödan värd.

Fem i tolv. Får man sluta jobba och gå till sängs då?

Haparanda tur och retur

Styrde kosan söderut i går vid sjutiden på morgonen, körde mot Pajala, följde gränsvägen ner mot Haparanda för att göra ett reportage där nere.

Strax söder om Pajala stod fem hästar mitt på vägen i det svaga gryningsljuset, på flykt från något stall, frustade osäkert i kylan och stirrade ömsom mot mig, ömsom mot den länsbuss som kommit från andra hållet och också väntade på sin tur att få nyttja vägen. När de satt fart in i skogen igen körde jag fram till nästa parkeringsficka och googlade fram numret till P4:s trafikredaktion, ringde, avlade rapport och de lovade varna i sändningen. Jag tittade i tidningen i dag, inget skrivet om hästrelaterade olyckor, förhoppningsvis hittade de hem igen.

Nere vid kusten trettio mil söderut var marken fortfarande vit men det föll ett grått regn. Körde i staden ett tag före intervjuerna, som skulle ske på Ikea där jag efter förrättat värv tog mig an julbordet, unnade mig till och med en julmust.

Under resan hem inträffade så det underliga att jag skulle intervjua landsbygdsminister Sven-Erik Bucht över telefon i samma stund som regeringens budget var på väg att röstas ner. Jag stannade bilen i ännu en parkeringsficka, den här gången någon mil söder om Övertorneå, det snöade ymnigt och när Bucht efter en stunds väntan ringde och jag inledde med att tacka för att han tog sig tid trots det kaotiska läget sa han luttrat när det stormar brukar det mojna till slut och jag fick uppfattningen att han nog visste vartåt dagen barkade, även om han så klart inte sa något om det.

Tog vägen över älven till den finska sidan vid Övertorneå, körde de fem milen till Pello där nästa gränsövergång finns och vände åter till Sverige. Vägen var bättre plogad på den finska sidan, överlag känns infrastrukturen bättre utbyggd där och mobilmasterna är starkare, har man sin mobil inställd på att automatiskt söka efter bästa nät hoppar den gärna över till finska operatörer även när man kör på den svenska sidan med oönskade kostnadseffekter om man råkar ha roamingläget påslaget.

Hemma igen vid sju på kvällen, där barnen plus kusinerna hunnit välta huset.

Sommar, Pride och bossen

Sommaren kom till Tornedalen i helgen. I lördags åkte vi ner till Pajala för att gå i regionens första prideparad, Tornedalen Pride på Pajala Marknad. 800 personer slöt upp, Mikael Niemi höll invigningstal och människor stod på scen och grät av lycka. Vi hade ingen Prideflagga att ta med, men hade klätt Ejda i extra färgglada kläder dagen till ära.

Att jag inte är någon novelläsare av rang kommer inte som någon nyhet för trogna läsare av den här bloggen. Men veckan som gick slumpade det sig så att jag faktiskt läste två stycken – båda med mycket gott resultat! Först var det Håkan Nessers Herr Kadar, – en väldigt nessersk berättelse till både takt och ton – och därefter Hans-Olov Öbergs En ny boss för Sverige – i vilken det urvattnade politiska livet i Sverige tar en oväntad vändning när det hemliga sällskap som i verkligheten styr landet kuppar igenom Bruce Springsteen som statsminister. Jag kan varmt rekommendera båda.

Dagens utmaning: Att hålla Ejda sysselsatt med annat än att bada åtminstone de timmar Tage är på dagis. Missförstå mig rätt, det är väldigt mysigt att se den enorma glädje hon utstrålar med både kropp och röst när hon plaskar runt i poolen, men det är en smula ansträngande att hålla på och fylla på med varmvatten från badrummet hela tiden.