Författare och skribent
Två fina recensioner har kommit de senaste dagarna av pappersutgåvan av första Nära gränsen! Dels i torsdags i Norrländska Socialdemokraten, och dels i dag på sajten Kapprakt, som skrivs av Anders Kapp som är en av dem som driver Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall. Kul!
Fin text om biblioteken i Kiruna i NSD i dag (bakom betalvägg på webben) och hur de ökat sina besök och utlån kraftigt under 2016. På stadsbiblioteket inne i Kiruna gick besökssiffrorna upp med 22 procent jämfört med 2015, från cirka 74 000 till nästan 91 000, och i Vittangi, där endast utlånen är statistikförda, var ökningen än kraftigare och landade på 65 procent, från cirka 7 000 till 13 000. Även de övriga byabiblioteken i Svappavaara och Karesuando ökade sina utlån rejält, och även bokbussen visade plussiffror på 22 procent.
Bibliotekschefen Carina Samuelsson pekar inte ut några enskilda satsningar som gett effekt, snarare är det många bäckar små som sammantaget skapar en positiv känsla kring biblioteken och ökar besöken och utlånen. Arrangemangen har ökat, de öppnar tidigare på morgnarna för förskole- och skolklasser och möjligheterna att låna böcker utanför ordinarie öppettider har ökat på byabiblioteken. Det lyckade samarbetet med Kiruna Bokhandel kring Kiruna Bokfestival tros också bidra till de positiva vindarna.
I Vittangi är biblioteket placerat i skolan och öppet på måndagar på dagtid och tisdagar på eftermiddag/kväll. Vi brukar försöka gå dit varje tisdag efter att vi hämtat på dagis och fritids, hänga där en knapp timme, läsa böcker i soffan i barnrummet, snacka med bibliotekarien (Tage och Ejda är mycket förtjusta i att gömma sig under hennes skrivbord), låna med oss lite nytt hem och kanske även springa av sig lite i de ändlösa korridorerna (barnen alltså, inte så ofta jag och Johanna). I går hade två nya böcker om ponnyn Pytte kommit som vi beställt hem, och glädjen hos Ejda visste inga gränser, hon studsade bokstavligen omkring av lycka när hon fick dem i sin hand.
Att biblioteket ligger inne i skolan har både för- och nackdelar tycker jag, platsen blir lite bortglömd som en samlingspunkt man bara går förbi och kikar in på när man ser att det är öppet, men samtidigt tror jag att det är viktigt i och med att skolbarnen (Vittangi har en F-9-skola) får tillgång till ett rejält bibliotek på daglig basis mitt i skolbyggnadens huvudkorridor. Redan i förskoleklassen som Tage nu går i utrustas eleverna med varsitt lånekort som förvaras i en pärm inne på biblioteket, som de själva får ta fram och låna med. Och Tage tar verkligen sitt lånekort på allvar, han vill alltid att Ejdas böcker ska lånas på hans kort, och hjälper henne med handhavandet.
Skulle vi gå till bibblan varje vecka om vi bodde på en större ort? Nja, kanske inte riktigt, nu blir det mer av en regelbundet återkommande grej som till viss del grundar sig i att antalet aktiviteter att ägna sig åt efter skoltid här inte är jättemånga.
Men oavsett – det gläder mig storligen att bibblan går bra. Jag tror att vikten av ett väl fungerande bibliotekssystem blir allt viktigare i de skymningstider jag fruktar att vi är på väg in i.
Förmiddagsfacit: 3 000 tecken och en del mejlroddande kring en artikel som släpar efter. Nu en liten promenad i ett väder som jag mer känner igen hemifrån – sju grader ”varmt” och snålblåst, tur att jag i ett anfall av verklighetsförankring tog med en mössa.
Läste i NSD nu på morgonen om ökad nedskräpning längs E10:an från Kiruna mot Norge, och skulle vilja påstå att det tyvärr inte bara gäller just den sträckningen, jag var ute med sportklubben i måndags kväll och städade vägrenen de första kilometrarna ut från byn mot Kirunahållet, och jösses vad mycket skit folk bara slänger ut från sina bilar. De av er som sett Mad Men minns kanske scenen från första säsongen när Don Draper med familj var på picknick och helt sonika bara skakade av allt skräp i form av tomma burkar och förpackningar från filten och reste sig upp och gick när de var färdiga och även minns hur ni förfasades över att det var så det gick till då, men seriöst, sakta ner en smula nästa gång ni kör längs en landsväg och kika ut mot vägrenen, världen har inte förbättrats ett dugg sedan 1960.
Har inte er flytt hit mjölkats nog i medierna än? frågade Johannas pappa lite uppgivet när jag klev innanför dörren hemma hos dem i eftermiddags.
Nej, det verkar inte så, för i dagens NSD breddes vår omlokalisering från Stockholm till Vittangi ut över en helsida. För första gången var det dock jag som stod i fokus – när SVT:s Nordnytt, Norrbotten24 och Kiruna-Tidningen kommit farande har det varit den förlorade dottern Johannas återkomst till hembyn som skildrats. Men i dag var det stockholmsförfattaren som hamnat i glesbygden som stod i centrum.
Sannerligen på tiden!